OPINION — Äras den som äras bör, och nu är det min tur. Åtminstone enligt en handfull SvD-läsare som hört av sig efter en artikel jag skrev i februari om hur USA i årtionden lagt sig i diverse länders politiska val. Läs mer om artikeln här.

Bakgrunden är förstås Rysslands försök att påverka opinionen till Trumps fördel och skapa oreda i USA inför presidentvalet i november 2016. Enligt ett åtal i februari använde ryska nättroll och infiltratörer sociala medier och arrangerade demonstrationer i USA under falskt flagg för att sprida polarisering inför valet.

Saken utreds sedan i fjol av den särskilda åklagaren Robert Mueller.

Jag har följt anklagelserna mot Ryssland sedan de först dök upp sommaren 2016 i samband med Demokraternas partikonvent i Philadelphia i juli det året, som jag bevakade. Jag har även förstås rapporterat om hur Trump vid flera tillfällen har påstått att alltihop är ett demokratiskt påhitt. Den rapporteringen lär pågå många månader ännu.

[contextly_sidebar id=”UD3nWPgihL5uYeY3UQiLdkvDMMukmpNv”]

Men det var också mot den bakgrunden som jag beslöt mig att skriva artikeln om USA:s eget valfiffel i andra länder. Historieintresserade vet förstås, eller tror sig veta, att det förekommit många sådana fall. Det visar sig också existera en hel del forskning och dokumentation om saken, inklusive släppta dokument från spionbyrån CIA som beskriver hur amerikanerna försökt påverka val i Chile, Israel, Laos, Italien och andra ställen sedan andra världskriget.

Efter att artikeln publicerats så har jag alltså fått en hel del beröm från läsare. De tycker allihop att det är bra att någon även granskar motbilden till den som dominerar mediebevakningen. Alltså i det här fallet, en aning förenklat, att ryssar är onda och amerikaner är goda.

Så här skriver en läsare:

Läsarmejlen sätter fingret på ett intressant journalistiskt problem: hur ser man som enskild journalist och som redaktion till att man inte går för långt åt något håll? Hur skaffar man den överblick av det egna arbetet som krävs för att säkra att bevakningen är balanserad?

Jag berörde problemet i ett inlägg i december 2016, efter att Donald Trump vunnit valet. Delar av det fjärde tipset jag listar för världens journalister lyder, ”Journalister måste inse att de också riskerar hamna i en åsiktsbubbla och därmed begå samma misstag som vi beskyller dem som tror på fejknyheter för. Läser vi enbart tidningar och tv-kanaler som rapporterar på samma sätt som vi själva så kan vi svårligen vara objektiva.”

Problemet med bevakningen av det ryska valfusket är en variant på det här temat. En journalistisk regel för att hantera saken skulle kunna se ut ungefär så här:

• Var aktsam så att din rapportering, hur korrekt och balanserad den än är, inte får till följd att du avstår från att rapportera befogade nyheter som visar på skuld, bedrägligt beteende eller kriminalitet i rakt motsatt riktning.

Jag tycker att det är en bra regel. Den är dessutom viktigare nu än på länge. Exemplet med valfifflandet visar exakt vad det handlar om. Resonemanget cirkulerar förstås runt Trump. Presidenten är känd för att fara med osanning, ett excentriskt beteende och för att ha fått hjälp — avsiktligt från Trumps sida eller inte — av ryska nättroll inför valet.

Inget fel i att rapportera det, det vore tjänstefel att avstå.

Men: vi i medierna får inte bli så insnöade på vår egen bevakning av vad vi betraktar som en lögnaktig president, som vunnit valet med misstänkt bedrägligt beteende från utländsk makt, så att vi samtidigt missar nyheter som stärker Trumps egen version.

[contextly_sidebar id=”O6L8YRPrPuY9IC7CrrfUdTgxeobhCzyC”]

Min artikel om USA:s eget valfiffel i olika länder har ingenting med Trump i sig eller hans beteende att göra. Men skälen till att jag tyckte den var viktig att skriva baserar sig på exakt det här resonemanget. Alltså, annorlunda uttryckt, att om vi nu skriver så mycket om Rysslands valfiffel så vore det väl konstigt att inte också ta upp USA:s eget dito? Ett bättre tillfälle går knappast att få. Ett annat sätt att säga det är att journalister måste klara av att göra två saker samtidigt.

Precis så tyckte flera av de SvD-läsare som hörde av sig, vilka deras skäl att tycka så än må vara. En annan skriver så här:

Det är ett faktum som en och annan journalist troligen inte tänker på eller vill kännas vid att vi också befinner oss i en åsiktsbubbla när det gäller Donald Trump och USA.

Sedan Trump ställde upp som kandidat sommaren 2015 inför presidentvalet har han hånats, räknats ut, avfärdats, förlöjligats och förklarats icke presidentlik av mer eller mindre hela västvärldens etablerade journalistkår. Han har även vunnit valet.

Som jag skrivit tidigare så menar jag att det, nu mer än någonsin, är extremt viktigt att journalister inte ägnar sig åt att rapportera om sina egna åsikter. Det leder till att förtroendet för medierna, med all rätt, sjunker ytterligare.

Den som granskar min egen bevakning av Trump sedan 2015 kan garanterat hitta ett eller några övertramp. Men jag tror också att jag och andra journalister som följde Trump och pratade med hans väljare de intensiva månaderna inför valet i november 2016 är bättre rustade än andra att spräcka den liberala mediebubblan vi sitter i.

Det är bland annat den erfarenheten som gör att jag skriver den här texten.

En annan läsare skriver så här om min artikel om det amerikanska valfifflandet i olika länder under runt sex årtionden: