Dela storyn

Torsdag den 29 maj, som är en så kallad ”tidningsfri” dag (borde heta ”tidningslös), publiceras mitt och fotograf Linus reportage om låga löner i snabbmatsbranschen i USA. Det tycker jag att alla bör läsa.

Uppdatering: Artikeln finns nu på webben. Länk här.

Uppdatering 2: Läs uppföljningen: De låga lönerna hotar hela USA:s tillväxt

Uppdatering 3: Seattle höjer minimilönen till 15 dollar – läs om det historiska beslutet

Vi har följt Naquasia LeGrand, 22, som jobbar på en KFC (Kentucky Fried Chicken) i Brooklyn. Hennes arbetsgivare tillåter inte att hon jobbar heltid, utan hon kommer ofta bara upp i 15 timmar i veckan. Men även om hon jobbat heltid så skulle hon bara tjäna knappt 9 000 svenska kronor i månaden, före skatt.

Så är det för tiotusentals, om inte hundratusentals, anställda i USA:s snabbmatsindustri. Enbart anställda på olika McDonalds-restauranger i USA tvingas ta emot bidrag på över 1 miljard dollar (6,6 miljarder kronor) per år för att överleva.

Här är ett utdrag ur texten:

Välkommen till baksidan av USA:s snabbmatsbransch, en megaindustri som förra året omsatte 300-400 miljarder dollar om året. Miljoner hamburgare, pizzor, tacos, burritos och friterade klycklingvingar serveras varje dygn av välkända kedjor varav de flesta har global närvaro, inklusive i Sverige. 
   Åndå tillhör de anställda i USA:s snabbmatsrestauranger landets absolut sämst avlönade. Drygt 70 procent av alla anställda över 16 års ålder på amerikanska snabbmatsrestauranger tjänar mellan 7,26 och 10,09 dollar i timmen. Som mest motsvarar det 10 500 kronor i månaden med 40-timmarsvecka. Drygt 11 procent tjänar 7,25 dollar i timmen eller mindre, enligt Center för Economic and Policy Research, CEPR.

Det är förstås inte bara anställda i snabbmatsbranschen som tjänar så dåligt i USA att de inte kan försörja sig på sina jobb. Varuhuskedjan Walmart är ett annat omskrivet exempel på arbetsgivare som systematiskt utnyttjar frånvaron av fackförbund på många arbetsplatser och i många branscher för att pressa lönerna. Fack finns förstås i USA också, men de har låg statuts och många arbetsgivare tillåter inte att anställda bildar fackklubbar och organiserar sig.

Ett till utdrag till ur reportaget:

"Organiserad arbetskraft" som institution har mycket låg status i USA. I en opinionsundersökning, "Confidence in Public Institutions", från juni 2013 rankades organiserad arbetskraft näst sist, med stöd av bara en av fem tillfrågade, 20 procent. Lägst hamnade kongressen i Washington med enbart 13 procent, medan "big business" klarade sig marginellt bättre med 22 procent.
Fackens låga status, som tycks minska ju längre söderut i USA man kommer, manifesterades tidigare i år med omröstningen vid Volkswagens fabrik i Chattanooga, Tennessee. Trots bästa tänkbara förutsättningar – inklusive stöd från arbetsgivaren Volkswagen – så misslyckades bilarbetarfacket United Auto Workers, UAW, med att få ihop en majoritet av arbetarna till att ansluta sig.
– Fackens tillbakagång de senaste decennierna är ett stort problem. Där har en stark kraft för högre löner förlorats, säger Richard Freeman till SvD. Han är ekonomiprofessor vid Harvard och anser att ojämlikheten mellan fattiga och rika i USA nu är så stor att den dämpar tillväxten och riskerar att permanentas.
En person på det amerikanska servicefacket SEIU, som inte har tillstånd att uttala sig för medier, berättar för SvD att den fackliga anslutningsgraden i snabbmatsbranchen är mycket låg. Arbetsgivarna vägrar att medverka till att facken släpps in.
– I princip inga snabbmatsarbetare är med. De här stora snabbmatsföretagen menar att de anställda inte jobbar för dem, de jobbar för franchisetagaren, säger källan.

Reportaget publiceras dels på webben, dels i eSvD som är SvD:s pdf-tidning och där sidorna ser ut som vanligt. Du hittar eSvD här (inloggning krävs).