STOCKHOLM, 31 DECEMBER 2015 — Som jag skrev i en analys i SvD den 20 november tog det bara timmar efter terrordådet i Paris innan Donald Trump, en av dussinet republikanska presidentkandidater, tog hem en politisk poäng om USA:s vapenlagar. Utgången hade blivit radikalt annorlunda, deklarerade Trump vid ett väljarmöte, om inte Frankrike haft så strikta vapenlagar.

Terrorn i Paris, och i San Bernardino i Kalifornien strax efteråt, tog totalt över den amerikanska presidentvalskampanjen. Plötsligt var alla andra ämnen – skatterna, skolan, storleken på den federala staten – mer eller mindre bortblåsta. Republikaner såväl som demokrater tävlade i att framställa sig som den starkaste beskyddaren av USA och den vassaste bekämparen av terrorismen. Storleken på USA:s militär, kampen mot Islamiska Staten, IS, och hur inbördeskriget i Syrien borde lösas dominerade tv-debatter och intervjuer. Förslag om att blockera muslimska flyktingar från att komma in i USA lanserades från en rad republikanska kandidater, även om Donald Trump gick längst med sitt totala förbud mot muslimer.

[contextly_auto_sidebar]

Men i denna virrelvalla och politiska utspel var det vissa perspektiv som saknades. Från svensk och europeisk ståndpunkt kan det tidvis framstå som att USA:s politiker och opinionsbildare lider av en aningslös insikt om landets historia i inte minst Mellanöstern. Det är bara tolv år sedan som USA, under president George W Bush, invaderade Irak. Det kriget anses allmänt vara ett misstag, även bland många republikaner.

Men konsekvenserna – installationen av en shiadominerad regering som stötte bort sunniterna och fick dem att vända sig mot den bräckliga staten – talas det tyst om. Det är som att många politiker, liberaler som konservativa, inte har velat eller kunnat dra ut konsekvenserna av den amerikanska Mellanösternpolitiken. Man undrar stilla hur USA ska kunna undvika framtida misstag om det inte ens kan se sina gamla.

Ett annat debattmässigt vacuum som för den delen syns både i Europa och USA är frågan om varför vissa muslimer radikaliseras och vänder sig mot USA och västvärlden. Exempelvis efter terrorn i Paris rapporterades om muslimska kvarter i utkanten av Bryssel där polis och säkerhetstjänst hade lite eller ingen insyn. Hopplöshet, arbetslöshet och brist på framtidsutsikter präglar invånarna där, vilket försåts är en prima grogrund för politisk och religiös extremism.

[contextly_sidebar id=”4DRNHKRdYRg6W5M5rhRBJB2M4KsGLZvy”]

Varken USA eller Europa verkar ha orkat ta tag i denna oerhört svåra och komplexa fråga. Att göra det kväver självrannsakan, men sådan är nästan helt frånvarande i det amerikanska politiska debattklimatet, som är mer polariserat och aggressivt inför valet i november 2016 än på decennier. En presidentvalskampanj är ingen bra miljö för att rikta strålkastarljuset mot komplexa inhemska problem om integration, utanförskap och solidaritet. Tyvärr finns lite som tyder på att 2016 härvidlag blir annorlunda än 2015 varit.