Bilderna här ovanför sammanfattar på ett bra sätt vad jag sett och gjort den här dagen: suttit sammantaget nära nio timmar i buss från New York till Washington och tillbaka. Och med kompakt regn mesta delen av tiden.

Den korta versionen är att jag skulle söka nytt pass, och att det gick snabbare att få detta gjort genom att åka till ambassaden i huvudstaden än att gå till konsulatet här i New York. Hade jag vetat dels att USA inte har någon sexmånadersregel för svenska pass (alltså att de måste vara giltiga i sex månader framåt vid inresa, som vissa andra länder kräver) samt dels att väderleken skulle vara så usel så hade jag nog valt konsulatet här på Femte avenyn cirka 40 minuter bort trots allt.

Nu gav jag mig iväg vid 8:30 tiden i morse och skulle ta t-banans L-linje från bostaden bort till Åttonde avenyn och därifrån A eller E norrut till Port Authoritys bussterminal vid 42:a gatan.

Tvärstopp direkt. Efter att ha väntat i 30-gradig värme på ett fullpackat och stillastående L-tåg i 5–7 minuter gick jag upp och tog bussen till bussterminalen istället. Det gick väsentligt snabbare.

Väl framme i Washington nära fem timmar senare ösregnade det. T-banan tog mig till Foggy Bottom cirka en mile från ambassaden, men väl där var det bara att köpa ett paraply för 5 dollar – som blåste sönder nästan omedelbart – och börja traska till ambassaden.

När passansökan var klar och inlämnad gick jag i varje fall tag i en taxi tillbaka till Union Station i Washington DC, där jag åt en crepe och bordade bussen åter till New York. Samma förare till och med. Och nu sitter jag här och ska gå och lägga mig.

Det var den dagen, inte den mest värdefulla i mitt liv kan jag konstatera.