ANALYS — Ingen med intresse för amerikansk politik kunde undgå att se eller i varje fall följa rapporteringen kring sparkade FBI-chefen James Comeys vittnesmål i senaten torsdag 8 juni. Mediebevakningen var monumental. Insatserna var potentiellt skyhöga, inte så mycket för Comey som för den president och hans administration som sparkade Comey för en månad sedan.

Och bakom alltsammans: de olika utredningarna som fortgår kring Rysslands inblandning i presidentvalet i fjol och frågan huruvida Trumps kampanj samarbetade med ryssarna för att om möjligt manövrera ut Hillary Clinton.

”Those were lies, plain and simple”James Comey, ex-FBI-chef, beskyller Trumps administration för att ljuga om honom och FBI sedan han sparkats

Den delen – om Trumps eventuella personliga inblandning – renderade, enligt min analys, en av få framgångar för Trump själv: Comey verkade bekräfta att presidenten själv inte var under utredning medan Comey styrde FBI, vilket Trump hela tiden försökt få bekräftat.

Men mycket annat av vad Comey sa var desto mer förödande. Redan i sitt korta inledningsanförande (han valde att inte läsa upp det sju sidor långa vittnesmål han lämnat dagen före till senaten) anklagade han Trump för lögn.

”Vad jag hörde efter att jag sparkats gjorde mig bekymrad”, sa Comey och redogjorde för hur Vita Huset påstått att FBI var i ”disarray”, oreda, och att Comeys ledarskap var svagt. Detta strax efter att Trump själv sagt till Comey flera gånger att han gjorde ett bra jobb och ville ha honom kvar.

”Those were lies, plain and simple”, rena lögner, sa James Comey.

[contextly_sidebar id=”t1e6qRvI7nugUo8LcaQAl5Ugfrmk0KmT”]

New York Times sammanfattar Comeys försvarstal bra:

Mr. Comey, no longer constrained by the formalities of a government job, offered a blunt, plain-spoken assessment of a president whose conversations unnerved him from the day they met, weeks before Mr. Trump took office. His testimony to the Senate Intelligence Committee provided an unflattering back story to his abrupt dismissal and squarely raised the question of whether Mr. Trump tried to obstruct justice.

Ex-FBI-chefen fann även Vita Husets egna förklaring till att han fick sparken – att han skulle ha misskött fjolårets utredning kring Hillary Clintons epost – märkligt, särskilt som Trump själv strax efteråt gick emot den förklaringen genom att säga att det istället handlade om FBI:s ryssutredning och att han funderat på att sparka FBI-chefen redan innan justitiedepartementet kom fram med en uppmaning till honom att göra det.

VIDEO SE HELA COMEYS FÖRHÖR (VIDEO: NYT)

Comeys vittnesmål börjar 45 minuter in i sändningen.

Sedan följde senatorernas frågor och Comeys ofta stringenta svar under närmare tre timmars utfrågning. Bilden som framkom om att James Comey har hög integritet och svarade, under ed, så sanningsenligt han kunde var svår även för Trumps egen advokat strax efteråt att förklara bort eller förminska.

En motattack mot Comey kom från Vita Huset i form av beskyllningen att han skulle ha läckt information om vad som sagts på ett privat möte med Trump till New York Times. Det var även det spåret som sajter som högerkonservativa Breitbart News, en hårdför uppbackare av Trump, valde att dra på strax efteråt i brist på annat. Och Comey bekräftade förvisso att han läckt informationen – men anledningen därtill valde Trumps advokat att inte nämna i sitt uttalande:

[contextly_sidebar id=”0PSEzBbfjJEKPq0ohZLqxrOJ0LfZdzON”]

Comey kände press från presidenten att lägga ned utredningen mot Trumps sparkade säkerhetsrådgivare Mike Flynn. Det är, om inte olagligt, så opassande, oetiskt och ett brott från regelboken för en president att involvera sig i en FBI-utredning, och Comey förklarade att han kände att både hans och FBI:s heder stod på spel. Därför valde han att läcka informationen om mötet med Trump till pressen för att få ut sin version av mötet.

Det var ett möte som det finns anledning att fundera över. Under mötet i ovala rummet i Vita Huset bad Trump, enligt Comeys vittnesmål, justitieminister Jef Sessions, svärsonen och rådgivaren Jared Kushner och andra i rummet att lämna så att presidenten blev ensam med FBI-chefen. Därefter utövade han påtryckningen.

Det var efter den nyheten, tidigare i våras, som diskussion uppstod om Trump kan ha gjort sig skyldig till ”obstruction of justice”, förhindrande av rättvisan. Något klart svar på det kom Comey inte med och det lär dröja, om något alls kommer.

Trump själv valde dagen efter förhöret att förklara sig friad från alla misstankar, samtidigt som han beskyllde Comey för att ljuga under ed om de många för Trump mindre smickrande delarna av förhöret. Med andra ord tog han vara på de delar som gynnade honom själv och avfärdade resten. Var och en får skapa sin egen uppfattning om trovärdigheten i det beteendet. NYT rapporterade:

“I didn’t say that,” Mr. Trump said of the request regarding the former national security adviser, Michael T. Flynn. “And there’d be nothing wrong if I did say it.”

Att Trump efter förhöret är ett steg närmare riksrätt, ”impeachment”, som vissa av hans kritiker hoppas på, är en alltför lång slutsats att dra. Somliga gör jämförelsen med Richard Nixon, som avgick när han hotades av riksrätt, eller med Bill Clinton, som friades. Men en riksrättsprocess är komplicerad, tar lång tid och är svår att få till samt kräver extremt tung bevisning. Det är högst oklart om något Trump företagit sig ens är olagligt, av vad som är känt. Något även Comey konstaterade i sitt förhör.

Det går däremot att dra andra slutsatser av hans vittnesmål. Ett är att bilden stärks om att vad presidenten säger helt enkelt inte är att lita på. De som följde hans valkampanj under 2016 såg hur Trump levererade osanningar, halvsanningar och kompletta lögner via Twitter och i uttalanden om och om igen. Han har fortsatt att upprepa flera av dem – som att tre miljoner falska röster lades i valet, vilket det saknas tecken eller bevis på – efter att han blev president, samt kommit med nya.

”Tiden rinner iväg. Och medan den gör det så stjäl de ständiga kontroverserna kring Trump all energi från det han borde syssla med”Erik Bergin

En annan slutsats är att om Trump ville lägga hela rysshistorien bakom sig, så är det svårt att se hur han kunnat misslyckats mer än just genom åtgärden att sparka FBI-chefen. Nu står ord mot ord – Trumps mot Comeys – i flera väsentliga frågor, och historien talar för att Comey talar sanning och Trump inte gör det. Istället för att försvinna har affären exploderat i ansiktet på Vita Huset, som nu tvingas se en specialåklagare – förra FBI-chefen Robert Mueller – driva utredningen vidare bortom administrationens kontroll.

Det leder till en tredje slutsats. Det är den att Trumps chans att få någonting alls gjort är på väg bort i snabb takt.

Det är dåliga nyheter inte bara för Trump, utan även för hans väljare och egentligen för alla amerikaner. Man kan tycka vad man vill om hans politik – det är inte mitt jobb att recensera den – men klart är att amerikanerna förtjänar ett Washington och ett politiskt ledarskap som får saker gjorda, snarare än att ägna sig åt inbördes bråk mellan partierna i kongressen eller utdragna skandaler.

Men affären kring Comey, ryssutredningen och vem som gjorde vad konsumerar närmast all energi i Washington dessa dagar. Mycket lite annat blir gjort, och med viss rätt hävdar Trump och hans stab att det är till skada när allt handlar om ryssar istället för vad presidenten vill genomföra.

En sista rimlig tolkning av Comeys förhör på torsdagen är den som konservativa National Reviews krönikör David French kommer med. Hans slutsats är att den ”stora” konspirationen, att Trump samarbetade med ryssar, försvagats. Men den (i jämförelse) ”lilla” konspirationen, att presidenten missbrukade sin maktställning när han sparkade Comey, har stärkts:

The “big” conspiracy theory that’s circulating online — that Trump and his team colluded with the Russians, and Trump fired Comey because he was getting close to the truth — took some serious body blows. The smaller scandal (compared to active collusion with the Russians) — that Trump either abused his power or potentially obstructed justice when he fired James Comey — got a modest boost.

För den som håller med är det därmed lätt att dra den slutsats jag skrev om i bland annat en SvD-analys den 17 maj: Trump löper allt större risk att i praktiken bli en ”lame duck”-president redan under sitt första år vid makten.

Det är den period en amerikanska president normalt har de bästa chanserna att få saker gjorda.

Trump har inte fått en enda stor reform genom kongressen, Republikanerna står i begrepp att först nu börja diskutera hans stora satsning på infrastruktur som ska skapa fler jobb (som det dessutom finns delade meningar om inom partiet eftersom en sådan satsning lär öka budgetunderskottet och statsskulden) och i höst väntar nytt budgetbråk. Därefter är det dags för ny kampanj inför kongressvalet 2018.

Med andra ord, tiden rinner iväg. Och medan den gör det så stjäl de ständiga kontroverserna kring Trump all energi från det han egentligen borde syssla med.