VECKANS ANALYS 14 nov. 2019 — Mitt under cirkusen kring riksrättsprocessen mot Trump runt månadsskiftet oktober-november så bubblade nyheten upp att Mike Bloomberg – en av världens rikaste män, som var borgmästare i New York City under tolv år och dessförinnan byggde upp det globala medieföretag som bär hans namn – övervägde att ställa upp i det kommande presidentvalet. Igen.

För det är inte första gången Bloomberg övervägt idén. Tidigare gånger han han kommit fram till, efter mogen analys, att hans chans vore minimal och därför avstått. Jag tippar att oddsen är hyfsat låga på att han gör det igen.

Han har ännu inte ställt upp, däremot har han skickat in ansökningshandlingar som berättigar honom att ställa upp i valet 2020 i ett par delstater, bland dem Alabama. Det är enbart en teknikalitet, eftersom Alabama råkar ha en särskilt tidig deadline. Det tolkades som att Bloomberg återigen underhåller idén att försöka jaga efter Demokraternas nominering.

På sätt och vis kan man förstå honom. Det demokratiska startfältet må ännu innehålla runt 16-17 kandidater trots flera avhopp. Men en sorts fadd känsla har infunnit sig kring flera toppnamn. Jag skrev i SvD redan för snart ett år sedan att framgång för senatorn Elizabeth Warren är långt ifrån självklar.

Frågetecknen kring henne är delvis desamma som de som omgärdar senatorn Bernie Sanders, vars fenomenala kampanj 2016 ser ut att bli svår att upprepa. Andra tveksamheter finns runt exempelvis senatorn Kamala Harris, som underlevererat i debatter, ex-vicepresidenten Joe Biden, som känns trött och är perifert indragen i Trumps Ukrainahärva, senatorn Cory Booker från New Jersey som inte satt något avtryck. Och så vidare.

De kandidater som faktiskt satt avtryck – som entreprenören Andrew Yang och South Bend-borgmästaren Pete Buttigieg – är svåra att förestålla sig som framgångsrika utmanare till Trump i november 2020, förutsatt att någon av dem skulle lyckas vinna Demokraternas nominering.

Annorlunda uttryckt, vilket för oss åter till Bloomberg: startfältet ser en aning blekt ut. Bortsett från möjligen Biden och Warren finns få givna personer att sluta upp bakom för Demokraterna, så som det ser ut nu.

Det är denna insikt som drabbat Bloomberg och som gör att han nu överväger att göra ett försök.

[contextly_sidebar id=”tbxIIFT26XVFLd7G6K1XOl3AEkrgTwFB”]

Han skulle dessutom göra det på oortodoxt sätt, vilket har irriterat partiledningen och övriga kandidater.

Eftersom det börjar bli sent i säsongen för att kandidera så verkar Bloombergs plan vara att han helt sonika skippar primärvalen de första, vanligtvis viktiga delstaterna i februari. Det handlar om Iowa, New Hampshire och bland andra South Carolina. Särskilt South Carolina med dess stora svarta väljargriupp förefaller i vilket fall avlägsen för Bloomberg, om jag får gissa.

Med dessa delstater undanstökade skulle miljardären satsa en liten del av sine rikedom på att istället göra en stor ”splash” på Super Tuesday i början av mars. Då röstar över tio delstater, därav namnet, inklusive folkrika Kalifornien och Texas men även exempelvis Massachusetts, Colorado, Alabama och Arkansas.

Som bekant går primärvalen ut på att samla delegater inför partikonventen i juli. Och Bloombergs plan är att han, genom att vinna stort på Super Tuesday, kan komma ikapp och kanske köra om de andra kandidaterna.

I teorin låter planen inte enkel men heller inte omöjlig.

Det finns dock andra hinder. Ett stort: opinionen.

För Bloomberg är ingen Elizabeth Warren, ej heller någon Biden eller Sanders, eller för den delen en Trump. Han är helt enkelt för dåligt känd, och i den mån demokrater utanför New York har någon uppfattning om honom så är den negativ.

I Morningconsults mätning från 10 november var Bloomberg förstahandsvalet hos bara 4 procent av primärvalsväljarna. Och 25 procent av dem hade en ofördelaktig syn på ex-borgmästaren, vilket var sämre än för någon annan kandidat enligt Morningconsult.

I matchningar mot Trump – alltså frågan om vem av två alternativ (Trump mot olika demokrater) som folk skulle rösta på det var presidentval idag så klarar sig Bloomberg visserligen bättre, ungefär på samma nivå som Sanders och Biden.

Men det hjälper honom föga om han inte kan vinna nomineringen. Och att göra det ser alltså svårt ut.

Till Bloombergs fördel hör förstås att han har en närmast obegränsad potentiell kampanjkassa att ösa ur: Forbes uppskattar hans förmögenhet till strax över 50 miljarder dollar.

Men kanske just därför är det svårt att se att de kampanjpengarna skulle vara annat än bortkastade eftersom många demokrater inte är särskilt sugna på ännu en miljardär från New York City i Vita Huset.

President Trump har troligen rätt när han nyligen slog fast att ”Little Michael will fail”:

Så mot denna bakgrund, hur är egentligen läget för Demokraterna?

Möjligen inte superb – men heller inte katastrofal. Det är visserligen bara tre månader kvar till de första primärvalen. Det innebär att tiden börjar rinna ut för de runt tio kandidaterna i bottenskiktet av mätningarna.

Men faller de ifrån, vilket de gör förr eller senare (om inte förr så efter Super Tuesday i början av mars), så kommer resten av fältet att få mer struktur. I det läget kan vi stå med Biden, Warren, Sanders, Buttigieg och kanske Harris och någon till kvar.

Egentligen handlar det inte så mycket om Bloomberg utan om splittringen inom Demokraterna. Med andra ord: blir det en vänsterkandidat som Warren som kniper nomineringen, eller en mittenkandidat som Biden?

Det är lätt att hitta åsikten bland statsvetare och valexperter att en vänsterkandidat mycket väl kan vinna nomineringen, men är körd på förhand i själva presidentvalet. En statsvetare i Chicago jag mejlade med i början av november skrev: ”Alltför många skulle hålla för näsan och rösta på Trump mot en socialist eller halvsocialist, som de tror skulle krascha ekonomin och föra fram orealistiska, extremt dyra och oprövade reformer.”

Samma slutsats har Mike Bloomberg själv dragit om Demokraternas problem.

Hans eget problem: rätt lite tyder på att han är lösningen.

— Veckans Analys, Erik Bergin, 15 november 2019