VECKANS ANALYS/WASHINGTON DC REPORT — Åtminstone det mesta av Europa satt med skräckfylld ångest i fredagskväll och såg USA:s president och vicepresident skälla ut deras gäst, Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, framför rullande kameror och reportrar i Ovala rummet.

I den mån det tidigare rått någon tvekan, så stod det nu klart att Donald Trump är mer lierad med Vladimir Putin än han är med USA:s tidigare allierade i västra Europa, vars uppgift det är att fortsätta stötta Ukraina mot den ryska invasionen.

Men även om TV-sändningen från Vita Huset var historisk på flera sätt – flera negativa sätt – så var det knappast överraskande att den skedde.

En sådan utveckling har legat i korten, som man säger, i många månader, om inte rent av flera år.

Till att börja med – det mesta som Trump gjort sedan han svors in den 20 januari har varit att leverera på sedan tidigare utställda vallöften:

Han lovade riva upp vad han och hans allierade kallar ”the deep state”, opolitiska tjänstemän som de uppfattar motarbetar den exekutiva makten.

Han lovade benåda de som fällts och misstänks för brott i samband med stormningen av kongressen 6 januari 2021.

Han lovade utvisa hundratusentals illegala immigranter.

Han lovade även att sänka matpriserna, vilket inte lyckats och knappast lär gå särskilt enkelt när inflationen visar tecken på att stiga igen.

Men av det han faktiskt gjort, så finns det få åtgärder som är genuint överraskande.

Kanske börjar det nu sjunka in hos inte minst européer att det här är en radikalt annorlunda amerikansk president, även jämfört med Trump 1.0 mellan 2017 och 2021. Då orsakade han visserligen kaos i och runt Vita Huset, men den politik och de reformer var till stor del vad man vanligtvis kan förvänta sig av republikanska presidenter: lägre skatt, större budgetunderskott, hårdare immigrationslagar, färre regleringar.

Genom att förlora valet 2020 fick Trump fyra år på sig att i lugn och ro finslipa hur han skulle agera nästa gång han fick chansen. Det är resultatet av det vi ser nu.

Men det finns dessutom en historik som går väsentligt längre tillbaka.

I mångt och mycket var USA på väg mot en mer isolationistisk politik långt före Trump.

De båda krigen i Irak – USA:s längsta krig någonsin – och Afghanistan tärde på orken hos amerikanerna. Många förfärades av saker som CIA:s tortyrprogram, döda soldater, nedmonterade skydd för den personliga integriteten och den allmänt paranoida känslan som spred sig efter 9/11.

Dessförinnan, med start på 1970-talet, hade arbetarklassen i Pennsylvania, Michigan och Wisconsin sett jobben försvinna till Mexiko och Kina. Samtidigt kulminerade ett annat blodigt krigsdrama långt borta när USA tvingades genomföra sin kaotiska reträtt från Saigon, efter åratal av krig mot kommunismen.

Och medan allt detta pågått har amerikanernas förtroende för kongressen och dess förmåga att lösa vanligt folks problem stadigt urholkats. Väljarnas förtroende för kongresspolitikerna har länge legat väl under 30 procent, enligt Gallups historiska mätningar.

Amerikaner oavsett parti har känt i decennier att det politiska etablissemanget i Washington mest verkar gynna en liten elit, som sett sina förmögenheter växa till oanade höjder. Samtidigt har man noterat, åtminstone de senaste 25 åren, hur USA gett sig in i det ena kostsamma krigsäventyret efter det andra, på bekostnad av levnadsstandard, ekonomi, och frihet för amerikanerna själva. Stödet för George Bush var visserligen stort strax efter terrorattacken den 11 september 2001, men det föll strax därefter. Särskilt invasionen av Irak 2003 – och de förfalskade motiven bakom kriget – kostade på rejält i form av minskat stöd.

Inte heller en sådan sak som USA:s kritiska förhållande till försvarsalliansen Nato är direkt ny under Trump. Tidigare presidenter, bland dem Barack Obama, har också muttrat över Europas bristande förmåga att håll tillräcklig nivå på försvaret.

Allt detta missnöje med eliten och det politiska etablissemanget började redan 2015-2016 kanaliseras till MAGA-rörelsen.

Det är inte så enkelt att reda ut var MAGA-isterna egentligen står för politiskt, bortom själva personkulten runt Trump. Men det är tydligare vad den är emot:

Allt som andas etablissemang, och intellektuellt och faktabaserat ledarskap är woke. MAGA-folket tror inte på institutionerna, därför jublar de när Elon Musk river ner dem (även om det återstår att se hur länge stödet för den aggressiva politiken håller i sig). De har ingenting emot en inkompetent president, eftersom den kompetens de sett i Vita Huset under årtionden har lämnat dem likgiltiga eller rent av förbannade.

Och om tidigare presidenter, demokrater som republikaner, backat upp samma gamla allierade i Europa utan att det genererat något omedelbart positivt tillbaka, varför inte bryta allianserna och stödja någon annan?

De (allt färre) etablissemangsrepublikaner som finns kvar i kongressen stönar uppgivet när Trump överger USA:s allierade i Nato och skäller ut Volodymyr Zelenskyj på bästa sändningstid.

Men liksom Europa förmodligen borde ha funderat på sitt beroende av amerikanska militära muskler för många år sedan och gjort någonting åt det, så har amerikanska politiker till stor del sig själva att skylla när det gäller framväxten av MAGA.

Trump vann valet i november hyfsat överlägset, hans version av Republikanerna kontrollerar hela kongressen och han har visst stöd av en majoritet konservativa domare i Supreme Court. Han tycker sig alltså, med viss rätt, ha ett mycket starkt mandat att göra vad han vill. och genomföra vad han lovat.

Sättet han gör det på kan väcka anstöt och förvåning. Men det är knappast förvånande.

Alla min analyser finns här