VECKANS ANALYS/WASHINGTON REPORT— Vid en presskonferens i Mar-a-lago den 7 januari fick Donald Trump en fråga från en reporter om han utesluter att använda militär för att ta över Panamakanalen (som ägs av Panama) och Grönland (som är en del av Danmark) samt Kanada.

”Nej,” svarade Trump. Han fortsatte med att beskriva hur Panama och Grönland är så viktiga för USA:s nationella säkerhet att USA måste äga dem. Kanada borde, hävdade Trump, pressas med hjälp av extrema handelstullar till att låta sig annekteras av dess närmaste allierade.

Världen häpnade. Något liknande hade inte hörts från USA och en amerikansk ledare i modern tid, om ens någonsin.

USA har visserligen köpt territorier – som Alaska och i affären the Louisiana Purchase 1803. Men det här handlade inte längre om köp. Det verkade handla om samma sorts imperialistiska våldsstrategi som Vladimir Putin använder i Ukraina, Georgien och andra forna Sovjetstater.

Alltså att starta krig, eller hot om detsamma, för att tillskansa sig territorier och utvidga sin intressesfär.

Som väntat reagerade amerikanska medier som CNN uppbragt och konstaterade, förvisso helt riktigt, att detta går stick i stäv med vedertagen amerikansk utrikespolitik.

Det stämmer förstås – men det är ett otillräckligt sätt att se på Trumps uttalanden.

Donald Trump har en historia av liknande uttalanden som snart sträcker sig ett decennium tillbaka i tiden. Grönland pratade han om redan 2019, då han ville köpa ön. ”Absurt,” kom svaret från Köpenhamn. Världen borde ta honom, som Politico skrev dagen efter, ”på allvar, men inte seriöst”.

I tisdags pratade Trump även om att döpa om Mexikanska golfen till ”Amerikanska golfen”. Den idén, snarare än att ta över Kanada, hyllades av flera Trumpsupportrar i Breitbart News läsarkommentarer. Det säger en del om hur hans väljare ser på sin ledares uttalanden och världen ikring dem.

Att ta över ett land eller en kanal är kanske en aning abstrakt. Att räcka ett långfinger till Mexiko genom att ändra ett namn på en karta däremot, det är stark och spetsig utrikespolitik.

Oavsett det, när Trump säger något så märkligt som att han vill annektera Kanada eller erövra Grönland så handlar det inte om USA.

Det handlar om Trump själv.

Sedan 2016 har Trump låtit sig imponeras av auktoritära ledare som Vladimir Putin, Kim Jong-Un och Filippinernas tidigare president Filipino Duterte.

Det är inget nytt, det hade snarare varit förvånande om han helt plötsligt börjat kritisera Putin för Rysslands krig i Ukraina.

Men vad gäller Ryssland finns även andra orsaker bakom Trump agerande. Donald Trump avskyr Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj. Varför? Därför att Trump 2019 ringde Zelenskyj i ett väl dokumenterat samtal och försökte pressa honom att utreda familjen Biden. Joe Biden var då Demokraternas presidentkandidat inför valet 2020.

Zelenskyj vägrade. Samtalet ledde till att Trump ställdes inför riksrätt av Demokraterna i representanthuset, för att sedan frias av Republikanerna i senaten.

Återigen, det handlar om Trump själv och hans ältande av vad han uppfattar som personliga oförrätter.

Men vad har Kanada gjort för ont?

En del av Trumps aversion mot USA:s granne i norr verkar ha att göra med hans uppfattning om ett amerikanskt handelsunderskott gentemot Kanada. 2023 hade USA en negativ handelsbalans gentemot Kanada på 41 miljarder amerikanska dollar. Med andra ord, USA:s import från Kanada var 41 miljarder större än dess export, enligt kanadensiska CTV News.

En negativ handelsbalans har ingenting med ekonomisk utpressning att göra, vilket Trump verkar tro. USA skulle självt kunna komma tillrätta med underskottet genom att importera mindre från Kanada, alternativt erbjuda mer attraktiva produkter och tjänster för Kanada att köpa.

Men under tisdagens presskonferens vid Mar-a-lago hade siffran plötsligt ökat till 200 miljarder dollar, påstod Trump. Varifrån han fått den verkade ingen veta.

Poängen är att det verkar vara Trumps idé om att USA är utsatt för utpressning av sina allierade som driver hans argumentation.

Den går i sin tur hem hos hans kärnväljare, som älskar när Trump ger bilden av att sätta hårt mot hårt mot andra länder. Om det han påstår stämmer spelar absolut ingen roll, särskilt inte för Trump själv.

Kanadas avgående premiärminister Justin Trudeau – som Trump nedlåtande nyligen kallade ”the governor of the great state of Canada” – kommenterade att det inte finns ”en snöbolls chans i helvetet” att Kanada blir en del av USA.

Vid ett ekonomiskt seminarium i Chicago strax före valet i november fick Donald Trump frågor om sin idé för handelshinder, tariffer och tullar. ”Tariff är ett underbart ord,” sa han och förklarade att handelshindren skulle pressa USA.s allierade såväl som fiender till att bygga fabriker i USA, istället för att exportera varor till USA.

”Handelskrig är lätta att vinna,” har Trump konstaterat – en uppfattning som ekonomer vanligtvis avfärdar. Istället leder de till högre priser och inflation, enligt handelsekonomer.

Men Grönland och Panama då? Varifrån får Trump de idéerna?

Panamakanalen byggdes av USA under tio år 1904–1914 och kontrollerades av amerikanerna fram till 1977, då president Jimmy Carter skrev på ett avtal för att så småningom återföra kontrollen över sjövägen till Panama, under förutsättning att Panama hanterade den politiskt neutralt.

Det avtalet gav till slut Panama kontrollen över kanalen vid nyåret 1999. Landet har sedan dess investerat 5 miljarder dollar för att bygga nya, bredare slussar vilket jag rapporterade om i SvD 2016.

Priserna för passage har ökat senaste åren, till stor del beroende på torka vilket gett vattenbrist i kanalsystemet. Högre priser drabbar förstås inte bara USA och amerikanska rederier utan alla som fraktar genom kanalen, rapporterar branschorganet Lloyd’s List.

Sådana detaljer får dock sällan eller aldrig utrymme i Donald Trumps förenklade och svartvita lösningar på komplicerade problem. Istället ser han kanalen som en chans att visa upp sin tuffa attityd gentemot en omvärld han verkar lägga lite energi på att begripa.

Så var det Grönland. 2019 ville Trump köra ön, vilket avfärdades som ”absurt” av Köpenhamn.

USA har redan representation på Grönland, bland annat i form av militärflygbasen Pituffik Space Base i Thule. USA:s ”Space Force” är för övrigt en uppfinning från Trumps första presidentperiod. Basen på Grönland utgör amerikanska försvarsdepartementets ”nordligaste utpost” enligt basens hemsida. Den regleras via ett avtal med Danmark.

Från Trumps senaste uttalanden om Grönland får man lätt idén att han tittat på kartan och konstaterat att Grönland utgör en militär strategisk plats som kan använda för att mota ryska och även kanske kinesiska intressen i Arktis. Det är förstås en legitim slutsats – men eftersom Natolandet Danmark redan äger ön och USA finns har militär tillgång till den så motiverar det knappast ett militärt övertagande.

Då verkar det ligga närmare till hands att tro att ekonomiska intressen driver Trumps nyfikenhet. Det har brutits kol på Grönland tidigare, och ön rymmer ”flera värdefulla mineraler, jordartsmetaller, ädelmetaller, dyrbara stenar, kol, grafit och uran,” enligt Grönlands eget miljödepartement.

Det finns ”stor potential för oljeutvinning” i vattnen runt ön, skriver departementet också och berättar att Grönlands regering 2013 ändrade sin politik för att öppna för utvinning av uran på ön.

Affärsmannen Donald Trump begriper förstås värdet av att kontrollera en sådan tillgång. Särskilt som han sedan flera år är en uttalad supporter av fossila bränslen som kol och olja.

Vad som är nytt nu, jämfört med 2019 när Trump föreslog att USA skulle köpa ön av Danmark, är att han för fram idén att använda militär makt för att helt enkelt ta över ön. Det skulle i så fall innebära en invasion i stil med Rysslands krig i Ukraina, dock med den skillnaden att det skulle vara två Natoländer som gick i krig med varandra.

Det måste betraktas som otroligt att det någonsin sker, lika lite som att Kanada blir en del av USA.

Journalister har ägnat tid åt att utreda, både nu och 2019, om USA däremot skulle kunna köpa ön. Grönland är inte längre en dansk koloni, utan en självständig dansk region som lyder under dansk grundlag men som har självbestämmande inom en rad frågor, dock inte utrikespolitiken som styrs från Köpenhamn.

Idén att köpa ön är inte ny. President Harry Truman gjorde ett försök att förvärva Grönland för 100 miljoner dollar i guld, men Köpenhamn sa nej även då. Ön var en fortfarande en dansk koloni vid tillfället, skriver nyhetsbyrån Reuters, vilket potentiellt hade gjort en affär möjlig.

Och över av allt detta hänger insikten om att Trump har ett starkt personligt skäl för att bli USA:s president igen.

Om han inte ställt upp i valet 2024, eller om han förlorat, hade han löpt stor risk att dömas till fängelse eller någon form av fängsligt förvar beroende på de två federala åtalen han stod inför. Båda är nu nedlagda.

Hans bästa chans att slippa undan rättvisan var att bli USA:s president igen. Det lyckades. Trump är nu även stärkt av högsta domstolen Supreme Courts dom i somras, som ger honom åtalsimmunitet för vad han än tar sig för i tjänsten (han kan fortfarande åtalas och dömas för privat agerande).

Han vet även att han inte kan bli omvald 2028, även om vissa kritiker och anhängare spekulerar i att han kommer att försöka.

Men med andra ord behöver Trump inte bry sig om hur han uppfattas, eller hur hans politik uppfattas. Vissa kritiker ifrågasätter om han har någon genomtänkt idé alls för kommande fyra år, eller överhuvudtaget bryr sig om presidentskapet.

En annan tolkning är förstås att Trump låtit sig inspireras av Putin och på allvar överväger att försöka använda militären för att utvidga USA:s territorium.

Att ingen president i modern tid gjort något liknande betyder ingenting – Trumps presidentskap handlar av allt att döma om Trump själv, inte om USA.

Vad som hänt tidigare och vad som händer efter honom saknar betydelse. Ingenting i Trumps agerande sedan 2016 har indikerat att han bryr sig om lagar, regler och historia. Han agerar som han gör mot Kanada, Danmark och Panama för att han kan och för att han vet att det ger honom personligen uppmärksamhet.

Vilket för oss åter till inledningen. För det bästa sätt att bemöta despoter när de levererar hot är förmodligen det som Bryssel kom med på onsdagen: tystnad.

Alla mina analyser finns här