WASHINGTON DC

VECKANS ANALYS — Vad beror det på att opinionsmätningarna visar helt jämnt inför presidentvalet i USA om två veckor, den 5 november? Inte bara det, de rör sig väldigt lite.

Faktum är att opinionen legat ganska stilla senaste året – visst, när Joe Biden avstod från sitt partis nominering och Kamala Harris tog över syntes en uppgårn för Demokraterna. När Trump nästan sköts ihjäl i Butler, Pennsylvania, strömmade väljarna till, ett tag.

Så här har det sett ut sedan augusti, mätt som en sammanvägning av de sju batleground states enligt Real Clear Pollings genomsnitt:

På det stora hela taget – ganska fastcementerat.

Här är ett sätt att se på det. De båda stora partierna som helt dominerar i USA – Republikanerna och Demokraterna – är ungefär lika usla.

För fyra år sedan hade Demokraterna ett starkt argument för att få väljare att rösta på Joe Biden: han var inte Donald Trump.

Som jag skrivit tidigare i den här spalten, så har amerikanska presidentval roterat runt Trump sedan 2016. För fyra år sedan räckte det med att Biden, då runt 77-78 (lika gammal då som Trump är nu), överhuvudtaget ställde upp för att demokratväljare och andra skulle strömma till i rekordstor numerär. Det spelade ingen roll vad Biden gjorde, många ville slippa fyra år till med Trump som president.

”God, guns, pro-life”

Men vad hade Demokraterna för idéer? Vad var poängen med att vara demokrat? Vad innebär det att vara demokrat nu, 2024?

När man pratar med statsvetare om amerikansk politik, och inte bara i samband med valåret 2024, så nämner de en fundamental skillnad mellan partierna. Det är för många tydligt vad det innebär att vara republikan. Liten stat, låga skatter, God, guns, pro-life, mot aborter. Tydligt, svartvitt.

Men vad har det senaste åren inneburit att vara demokrat? Sedan Supreme Court rev upp aborträtten sommaren 2022 har åtminstone aborträtten väckts till liv som valfråga, innan togs rätten till abort för given i många decennier av demokrater. Höga skatter? Inget särskilt starkt argument för väljarna. Globalism? Samma sak där, många amerikaner bryr sig ändå lite om vad som pågår utanför USA. Klimatet? Kanske, men det är mest en yngre, urban generation som bryr sig om det, och först ska de ha råd att flytta hemifrån, fixa ett jobb eller ta sig igenom college.

Idéer – men ingen riktning

Det har länge, säger vissa av dessa statsvetare, varit oklart vad det innebär att vara demokrat. I en intervju för ett par år sedan nämnde någon Bill Clinton på 1990-talet som den senaste tidpunkt då det fanns en tydlig idé kring vad Demokraterna ville uträtta.

→ PRENUMERERA PÅ MIN SUBSTACK – WASHINGTON DC REPORT

Desto mer paradoxalt är det då att det parti som kommit med någon sorts lösningar på reella problem i den här valrörelsen, 2024, är just Demokraterna.

Kamala Harris har pratat om hur hon ska försöka skapa lägre priser på livsmedel och bensin (lycka till), hur gränsen mot Mexiko ska säkras (som båda partier i en sällsynt gemensam satsning försökte lösa i kongressen i våras, tills Donald Trump fick reformen stoppad), hur barnfamiljer ska få mer pengar över (genom skatteavdrag), hur småföretag ska kunna växa snabbare.

Trump har pratat om liknande områden, vilket är ett tecken på en annan företeelse som jag märkt när jag rest runt och pratat med folk: amerikanerna är i stort sett ense om vilka problem som existerar. Ekonomin och inflationen (som fallit till runt 3 procent, men få verkar uppfatta det och Republikanerna gör sitt bästa för att hävda att den fortfarande är håg). Gränsen och immigrationen. Och så vidare.

Erbjuder lösningar på icke-problem

Men det som tar energi inom Republikanerna är framför allt det så kallade kulturkriget. Det handlar om perifera valfrågor som inte är ett stort problem för särskilt många alls, men som ockuperar en mycket stor del av konservativa väljares tankar, mer så ju längre högerut man kommer.

Den kanske främsta: trans-frågan. Det går knappt en dag innan Donald Trump går till attack mot transexuella och hävdar att ett barn riskerar gå till skolan på morgonen som pojke och komma hem som färdigopererad flicka på eftermiddagen. Vilket så klart är lögn.

Men sådana lögner har en funktion i ett parti som i allt väsentligt lämnat utmaningen att lösa människors verkliga problem bakom sig. Republikanerna är nu Trumps parti, med hans familjemedlemmar i partiledningen, helt inriktat på att få Trump att återta makten efter valet. Med vilka medel som helst, tillåtna som andra.

Så paradoxen är den här: Det är tydligt vad det innebär att vara republikan, men partiet erbjuder få praktiska lösningar på verkliga problem.

Det är mera otydligt vad det innebär att vara demokrat, vad partiet egentligen står för, men här finns å andra sidan en vilja att åtminstone kampanja på lösningar på verkliga problem.

Arbetarklassen röstade – på slentrian

Nästa utmaning är att få något gjort. Biden har fått en del gjort under sina snart fyra år. Men presidentens jobb är extra otacksamt just nu, när han är en lame duck-president som alla vet avgår den 20 januari och aldrig kommer åter till makten. Vicepresident Harris gör nu dessutom sitt bästa för att skapa distans mellan henne och Biden.

Någon har sagt, eller kanske skrivit, att den senaste Demokrat-president som verkligen gjorde skillnad var Barack Obama, med sin Affordable Health Care Act, kallad Obamacare.

Den löste ett praktiskt problem för många låginkomsttagare – brit på sjukvårdsförsäkring. Reformen blev hyfsat populär, vilket är skälet till att Trump och andra republikaner försökt riva upp den sedan den klubbades. Förgäves, kan man påpeka, eftersom partiet – just det – inte har en aning vad den i så fall skulle ersättas med.

Men i decennier röstade arbetarklassväljarna i Michigan, Wisconsin och Pennsylvania på presidentkandidater från Demokraterna, utan att riktigt veta varför. Allt de fick för stödet var, hävdar många, allt färre jobb som försvann till Kina och Mexiko och politiker som bara ägnade dem uppmärksamhet vart fjärde år.

Denna blue wall, den blå demokratvägg uppe i rostbältet, rämnade 2016 när två impopulära presidentkandidater – Trump och Clinton – knappast heller kom med lösningar på de väljarnas problem. Men som i varje fall skapade en ny dynamik som många fann värd att testa: utmanaren mot etablissemanget.

Här är utmaningen

Det tar oss åter till 2020, som Biden alltså vann just eftersom han inte var Trump. Nu, fyra år senare, visar opinionsmätningarna att Kamala Harris är en betydligt svagare kandidat än Biden var 2020. Det är en helt öppen fråga vem som vinner.

Men om Demokraterna och Harris förlorar, så har partiet ett djupare arbete att göra inför 2028 med att definiera vad partiet egentligen ska vara, vad det ska stå för, vem det ska locka. Även minoritetsväljarna – svarta, latinos – är på väg bort, visar mätningarna.

Republikanerna har andra problem – men de lär få vänta tills den som nu kommenderar partiet en gång är borta.

FLER AV MINA ANALYSER FINNS HÄR