Mannen pekar i riktning mot ett serviceboende några hundra meter bort, där vägen kröker svagt åt vänster och försvinner in i lummig och gulnande höstgrönska.

Tätt packade runt om står nätta, prydliga radhusliknande bostadshus. Mellan dem i stadsdelen Lambohov i sydvästra Linköping finns bilparkeringar och garagelängor.

Det ser propert ut. Som vilket svenskt medelklasskvarter som helst.

– De brukar stå med en bil där borta och sälja narkotika. När man går förbi blänger de på en. Ser jag att de står där så brukar jag svänga in en gata tidigare för att undvika dem, säger mannen.

Som alla andra vill han vara anonym och ställer inte upp på bild.

– I ett par år nu har det varit problem här med droger.

På gräset bredvid bilparkeringen där vi står ligger vissnande rosor i en cirkel kring ett hundratal vita ljus. Vita ballonger vars luft är på väg att pysa ur hänger ovanför i en stolpe. Här mördades en man i 35-årsåldern en vecka tidigare med vad vittnen uppfattade som åtta skott.

Klockan var 01:15 onsdagen den 6 oktober och Linköping vaknade upp till ännu en skjutning på öppen gata. Det var långt ifrån den första i år.

Vad är det som händer i universitetsstaden Linköping? Varför skjuts folk på öppen gata i en stad som bara månader tidigare uppfattades som lugn och säker? I en välmående stad som har en klart högre andel akademiker och en klart lägre arbetslöshet än rikssnittet? Varför står tonåringar och säljer narkotika bland barnfamiljer och skolor?

En del i Linköpings självbild var länge relationen till Norrköping, fyra mil åt nordost längs E4:n.

Norrköping hade bruket, hamnen och krogslagsmålen. Linköping hade universitetet, landshövdingen och studentfirandena. Men Norrköping har ett eget campus sedan många år och nu är det Linköping som är mitt inne i en mordvåg.

Kriminalkommissarie Jan Staaf gick själv på Katedralskolan i Linköping och har haft flera chefsposter inom polisen i Linköping och Östergötland. Han drar ett skämt för att illustrera Linköpings tidigare status som relativt odramatisk plats:

– En kollega i Norrköping brukade skoja och säga att när en person kommer in på akuten i Norrköping så har han en kniv i magen. När någon kommer in i Linköping så har han skurit sig på ett papper.

Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) växte upp i Berga, ett av de våldsdrabbade områdena. Han har en god bild av den primära källan till årets upptrappning.

– Det som gör att vi har så många skjutningar nu är att vi har en gängkonflikt. Ett gängkrig skulle man kunna säga. Det är ett gäng i Skäggetorp knutet till Bandidos och ett i Berga som är mer släktbaserat. Det är narkotikamarknaden man slåss om, säger han.

– Sedan tror jag att om man ska hitta orsaken till det här så går den mycket längre tillbaka i tiden, fortsätter Niklas Borg. Det handlar om hur vi har byggt samhället från början med miljonprogrammen. Vi har stadsdelarna Skäggetorp och Ryd som ingen har brytt sig om i 40 år.

Jo, gängkriget blottlägger socioekonomiska strukturer i Linköping som varit kända i åratal för alla som bott där. Men den tydliggör även förändringar som verkar ha skett på mycket kort tid.

En del av årets grova vapenvåld i Linköping har inträffat i, eller verkar ha koppling till, Skäggetorp i nordvästra Linköping. Stadsdelen är för tillfället det enda område i Östergötland med polisiär status som ”särskilt utsatt”.

Risken med sådana etiketter är förstås att hederliga medborgare där och i andra problemområden också misstänkliggörs, poängterar kriminalkommissarie Jan Staaf.

– Något som gör mig förtvivlad, förbannad och arg är när man kallar vissa områden, som Berga eller Skäggetorp, för ghettoområden och sådana saker. Det är en kränkning mot alla människor som bor här, fina och bra medborgare som kämpar på i de här områdena och inte ägnar sig åt kriminalitet. Det är en liten klick som gör det, säger han.

Liksom Ryd strax söderut började Skäggetorp byggas på 1960-talet, bostäder i två och tre våningar orienterade runt ett centrum med affärer och en stor bilparkering. Ringleder runt både Skäggetorp och Ryd skärmade av dem från resten av staden. På 1980- och 90-talen visste de flesta i Linköping att de stadsdelarna rymde många hushåll med sämre ekonomiska förutsättningar än på andra håll. Tidvis har de haft stort inflöde av flyktingar, som efter flyktingvågen 2015.

Ändå har något förändrats på kort tid som gör läget akut just nu. Det märker både polisen och de kommunala fältarbetare som rör sig i bland annat Skäggetorp, Ryd och Berga för att skapa relationer med ungdomar och barn från ekonomiskt och socialt pressade hem.

I en byggnad med torn och spira som kallas Berga slott sitter Lovisa Johansson. Hon är samordnare för sådana fältarbetare och de har sitt kontor i ”slottet”, som rymmer bland annat bibliotek. Huset ligger strax bakom Berga centrum, där två skottlossningar har skördat lika många liv sedan i våras.

– Den markanta skillnaden i många ungdomars vardag nu i Linköping är att de inte är lika fria i hur de kan röra sig som de var för bara sju eller åtta månader sedan. Om du är från ett område, som Berga, så kan du inte vara i ett annat område. Du kanske får avstå från att vara med i ett fotbollslag till exempel, säger Lovisa Johansson.

– Den här gängkonflikten påverkar vare sig du är inblandad i något kriminellt eller inte. Man blir kollad, man blir stoppad.

Har ungdomar blivit fysiskt stoppade när de rört sig utanför ”sitt” område, eller är det främst att de tror att det kan hända?

– Nej, det har hänt. De blir misstänkliggjorda, ungefär som att ”är du här och spanar åt någon eller?” Jag skulle säga att de allra flesta ungdomar som jag pratar med i Berga nu känner av det, säger Lovisa Johansson.

Hennes kollegor Lisa Carlsson och Martin Eklund, gruppledare respektive verksamhetschef inom kommunens brottsförebyggande verksamhet, noterar att så unga barn som nedåt undre tonåren rekryterats i Berga och Skäggetorp av äldre kriminella ungdomar.

– Vi har tolvåringar som åker runt och levererar både vapen och droger. Sedan blir den här tolvåringen femton år, och då blir det plötsligt väldigt allvarliga saker som han ska göra, säger Martin Eklund.

– De här barnen lever nästan från start i ett utanförskap. Pengar är status, och i de här områdena där många föräldrar lever på bidrag och inte är ute i arbetslivet så lockas de förstås av äldre som ser ut att ha pengar, säger Lisa Carlsson.

Kommunen är nu på väg att mycket hastigt öka antalet fältarbetare. För ett år sedan skulle nio personer – sex ”fältare” och tre brottsförebyggare – täcka hela kommunen, med över en timmes körning från norra till södra änden.

– Nu är vi sju fältsekreterare, sju fältarbetare, fyra brottsförebyggande brobyggare och sedan har vi 20 så kallade ”polare”, lokalt rekryterade ungdomar som är anställda på årsbasis. Till det har vi brottsförebyggargruppen, som genomför saker som medling, samt stödcentrum med mera, säger Martin Eklund.

Från nio för ett år sedan är hela gruppen nu ungefär 50 personer, även om inte alla är ute på fältet samtidigt.

Kommunen vill fortsätta att satsa. Men problemet nu är att få tag på tillräckligt många socionomer och socialarbetare.

– Vi skulle behöva 50 personer i vart och ett i de här områdena, konstaterar Lisa Carlsson.

Två sådana fältarbetare, Damir och Dennis, inleder sitt arbetspass vid Skäggetorps centrum en tisdagseftermiddag i oktober, iklädda kommunens röda jackor med texten ”FÄLTARE” på ryggen. Vi får noggranna instruktioner om att inte fotografera eller interagera när de pratar med ungdomar de möter – ”förtroendet är mycket skört just nu,” enligt gruppledaren Martin Eklund.

– Ungdomar vi möter här känner en sorts hopplöshet, säger Damir. Det de tycker saknas är fritidsgårdar, någonstans att hänga.

Få är ute i Skäggetorp den här dagen trots att det ännu är dagsljus. Våldet som trappats upp gör folk nervösa. Särskilt som det drabbar oskyldiga. En av kommunens ”polare” – de lokalt rekryterade ungdomarna som jobbar ihop med fältarbetare – var 20-åriga Abdirizak ”Abbe” Hassan.

Han hade kommit till Sverige från Somalia 2015. I februari 2020 var Abbe hemma hos sin mormor när det knackade på dörren. Abbe gick för att öppna men hann inte innan någon sköt fem skott genom dörren och dödade honom. Det mordet är också olöst. En teori är att mördaren tog fel på person.

Abbe, som bodde i Skäggetorp, hade ingen kriminell bakgrund och var okänd för polisen, rapporterade lokaltidningen Östgöta Correspondenten i februari 2020.

Därefter följde årets våg av skjutningar och mord i offentlig miljö runt om i Linköping. Mordet i Lambohov i början av oktober är det senaste.

– Å ena sidan så är det inte förvånande att Linköping också utsätts. Å andra sidan förvånas alla i stan över att de här händelserna inträffat under så kort tid, säger Lena Micko (S), civilminister och Linköpingsbo.

Innan hon rekryterades till Stefan Löfvens regering var hon kommunalpolitiker i Linköping, inklusive kommunstyrelsens ordförande i två omgångar, senast 2014–2015. På 80-talet jobbade hon som flyktingsamordnare i kommunen, dit hennes familj flyttat 1969 då Ryd och Skäggetorp höll på att byggas.

Hennes familj hamnade i Skäggetorp. Och många år senare är Micko överens med sin efterträdare i kommunstyrelsen, moderaten Niklas Borg, om att många problem byggdes in i den och andra stadsdelar redan på 60-talet. Men hon har också länge sett en motståndskraft i Linköping som hon tror blir en hjälp när stadens akuta problem ska lösas.

– Man ska aldrig underskatta blandad bebyggelse, man ska aldrig underskatta hur det ser ut i bostadsmiljön, alltså vad gäller upprustning. Och att problemen synliggörs, det märks tydligt nu. Jag tänker att det är viktigt från civilsamhällets sida att vi visar att vi accepterar inte det här. Men bara för att man slår fast det så ändras det ju inte dagen därpå, säger Micko.

Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg tror sig veta var det gick snett.

– Vi har haft ett högt flyktingmottagande under en period, där vi samtidigt inte kunnat ta hand om integrationen. Regelverk kring hur man fått bosätta sig har skapat de här områdena, dit man söker sig för att det är billigt och där man har släktingar. Det skapar den här enorma segregationen som vi har framför allt i Skäggetorp och delar av Berga och delar av Ryd. Och så där ser det förstås ut i många andra kommuner i Sverige också.

Förutom skjutningarna har Linköping även drabbats av en kraftig ökning av ungdomsrån. 2020 anmäldes 61 rån jämfört med sju stycken år 2015, enligt Sveriges Radio.

– Några av de förövarna är extremt unga. När jag pratat med polisen har jag hört exempel på att ett barn som rånat ett annat barn varit i tioårsåldern. Det finns ingen vuxenvärld som fångar upp dem. Och kommunen är inte rustad för att hantera grovt kriminella barn eller ungdomar, säger Niklas Borg.

Alla som SvD talar med – polis, fältarbetare, politiker – är mer eller mindre överens om analysen av problemet som ligger bakom Linköpings explosiva våldsspiral det här året.

En helt annan fråga är hur man får bukt med problemet på snabbast möjliga sätt.

Niklas Borg har förståelse för att Linköpingspolisen är överansträngd med fyra komplicerade mordutredningar öppna samtidigt. Men han är även djupt besviken på polisledningen i Stockholm.

– Vi i kommunen har på kort tid växlat upp vårt arbete med att jobba långsiktigt, trygghetsskapande och brottsförebyggande. Det är en enorm uppskalning. Min frustration är att staten hänger inte med. Nu pratar man om att det ska bli fler poliser i Linköping till nästa år, men det har vi inte sett än.

Niklas Borg är även besviken på att Linköping inte fått sina utlovade polisiära övervakningskameror.

– Om vi tar Berga centrum, som inte är särskilt bra ur trygghetssynpunkt. Där vet vi att det pågår narkotikaförsäljning då och då. Om vi hade fått upp de här kamerorna från polisen som det var tänkt, så skulle den försäljningen flytta någon annanstans. Och förmodligen någon annanstans där det var lättare för polisen att komma åt problemet, argumenterar han.

Just Berga trotsar egentligen bilden av ett typiskt problemområde sprunget ur ett miljonprojekt. Stadsdelen ligger ganska inbäddad – med rika medelklasskvarter som Vimanshäll och Johannelund runtomkring. Ändå har gängkonflikten genererat två mordoffer här i år i närheten av det nedslitna Berga centrum, där samtidigt moderna hyreshus byggs precis bredvid.

På andra sidan stan, tio minuter bort med bil i Skäggetorps centrum, söker polisen fortfarande efter någon som kan tala om vad som hände efter mordet på Bandidosmedlemmen den 25 augusti. Känt är bara att en eller två gärningsmän avlossade flera skott mot offrets huvud – en ren avrättning – på en restaurang vid bilparkeringen under själva centrumbyggnaden. De sågs försvinna västerut, troligen på cykel.

Om vad som skedde sedan vet polisen ingenting.

– Nej, ingenting. Vi behöver allmänhetens hjälp och stöd där, säger kommissarie Jan Staaf sittande på en bänk i höstsolen i Skäggetorp, några tiotals meter från mordplatsen.

Vissa känner nog igen hans namn från utredningen av det uppmärksammade dubbelmordet i Linköping 2004. Fallet fick sin lösning 16 år senare, 2020, när en gärningsman kunde identifieras, gripas och lagföras med hjälp av raffinerad DNA-släktforskning. Det ökade polisens förtroendekapital i särskilt Linköping, tror Staaf.

– Nu är det så olyckligt att vi kastas från det ena brottet till det andra, det ger inte bra förutsättningar. Vår förhoppning är förstås att vi ska få personer lagförda, vilket ska verka avskräckande för andra att begå den här typen av brott. Och det är inte enkelt, kan vi säga.

Årets extrema mord- och våldsvåg påverkar och begränsar invånarna, enligt kommunpolitikern Niklas Borg. Fortsätter det här länge till riskerar Linköping även sitt goda rykte som näringslivshub och attraktiv universitetsstad, befarar han.

– Många låter inte sina barn åka och träna fotboll i Skäggetorp nu, eller låter inte barnen cykla genom Berga. Min mamma, som bor i Berga, vågar inte handla där längre utan tar bilen till Ekholmen, säger han.

– Det här är en upplevd oro, för egentligen är risken enormt liten att råka ut för något. De här gängkriminella är ju ute efter varandra.