Min intervju med författaren John Dean i SvD genererade en hel del reaktioner från läsare. Det är alltid roligt eftersom det visar att folk läser det vi producerar – ofta passerar nyhetsartiklar utan synliga reaktioner från läsare numera.

Den blev också rejält läst på SvD.se och genererade drygt 25 000 sidvisningar.

[contextly_sidebar id=”9YYnWgk9kaTexXCf23NSxORCnFuh97db”]

Som väntat går kommentarerna jag fått åt olika håll: en del tackar för en bra intervju, andra fokuserar på en eller annan detalj istället för att reagera på själva ämnet är intervjun (Trumps kärnväljare) och somliga idiotförklarar reportern (mig) och intervjuobjektet (Dean).

Det är alltså ungefär så det brukar se ut. Men den här mängden läsarmejl var mer omfångsrik än vanligt, inklusive personer som mejlat flera gånger så är det väl över 20 mejl. Därför tänkte jag fördjupa mig lite i vad folk faktiskt tycker.

DE POSITIVA

”Imponerande välskrivet och intressant artikel. SvD har alltför sällan artiklar av denna kalibern”, anser en läsare.

En annan rapporterar: ”God morgon! Bra och förkovrande läsning i dag om Dean.”

Ytterligare en skriver: ”Tack för intressant artikel om Dean/Altemeyers bok ”Diktatorisk mardröm.”

Ytterligare en positiv läsare tipsar om en artikel i en tysk tidning som analyserar väljarna som stödjer tyska ultrahögerpartiet AfD.

DE RESONERANDE

Ett par läsare har tänkt vidare på ämnet hur amerikanska val går till. En läsare skriver:

”Man häcklar de som stormade kongressen för att de tror att vita håller på att bli en minoritet i USA. Samtidigt så pratade man om förra valet dvs 2016 som den vita mannens sista val eftersom demografin håller på att ändras. Jag är inte emot det fenomenet men visst är det allmänt accepterat i USA att det existerar eller har jag kollat för mycket på FOX?”

DETALJISTERNA

En annan läsarkategori är som sagt de som fokuserar på en detalj istället för på vad artikeln egentligen handlar om. En variant av den reaktionen är när läsare vänder fokus mot exempelvis Sverige och påpekar att samma fenomen existerar här.

Ett par läsare har således anmärkt på att intervjun inte levererar en fullödig redovisning av Washington Posts Watergateavslöjande och John Deans inblandning i härvan för snart 50 år sedan. Watergate är för all del intressant, men intervjun handlar förstås inte om den skandalen utan om Trumps kärnväljare.

Det hindrar inte en läsare från att undra:

”Med stor förvåning läste jag din artikel i SvD idag där du hävdar att John Dean var den ”som avslöjade kriminalitet under Watergate”. Har du missat 1900-talets kanske största journalistiska bragd av Woodward/Bernstein.”

En annan fokuserar på Trump-anhängarnas stormning av kongressen den 6 januari och för fram konspirationsteorin att det inte alls handlar om Trump-anhängare:

”Antifa och antagligen ett Crisis Actor- företag antagligen skyldiga…”, skriver vederbörande.

En läsare citerar helt sonika svenska Wikipedia om Dean:

”Han åtalades för flera olika brott i samband med Watergateaffären, men genom att agera nyckelvittne åt åklagarsidan vid den påföljande rättegången kunde han få sitt fängelsestraff reducerat.”

En annan drar en parallell till 68-vänstern i Sverige och menar att samma personegenskaper var synliga där:

”Jag, som upplevde 68-vänstern och Palmes pojkar (och flickor), kan inte annat än nicka igenkännande.”

Ytterligare en är inne på ett liknande spår:

”Det tricket är gammalt och beprövat. Verkar fungera bra. Indoktrinering kallas det visst. Högsta mode även idag. Titta bara på svensk politik de senaste tio åren.”

En läsare påpekar också en möjlig felöversättning av ett engelskt ord.

IDIOTFÖRKLARARNA

En läsare tycker att intervjun är bland det värsta hen sett i SvD. I ett långt mejl, och därefter ett uppföljande mejl, skriver vederbörande bland annat:

”Artikeln om Deans bok om Trumpväljarna är bland det värre jag har sett i SvD (och tyvärr är konkurrensen stenhård). Det är faktiskt så att man kippar efter andan.”

Boken intervjun handlar om har läsaren inte läst, men konstaterar ändå:

”Det här är ingen forskning. Det är strunt som ska kastas i papperskorgen. Forskning förutsätter en neutral hantering som vem som helst kan komma fram till.”

En annan reaktion på samma tema är den här, som jag inte helt förstått meningen med:

”Hej Erik du osar på med bristande respekt för demokrati hos Trump men skulle du våga den kasta första stenen under ed?”

En allmän reflektion är att de mer resonerande inläggen verkar komma efter att en artikel publicerats i papperstidningen, medan de som attackerar innehållet på olika sätt hör av sig efter en webbpublicering. Det finns förstås undantag från den regeln, men trenden verkar ha gällt i det här fallet också – artikeln publicerades i print innan den dök upp på SvD.se.