”Kolla den där!”

Svante Berg hade positionerat sig fram bredvid piloten. Bakom honom satt en skräckslagen Lasse Malmfält. Bredvid en nervös Erik Angerfeldt, samt en styrelseordförande Bo Svendin som verkade njuta av utsikten över skärgården.

Deras 206 Bell JetRanger kom in från nordost, sänkte sig ned över lastfartyget och gjorde en sväng runt dess akter. Alla i flygmaskinen kunde läsa fartygsnamnet på aktern.

Piloten, Lotta, lät maskinen hovra bredvid skeppet.

”Vad vill ni göra nu?”, undrade hon.

”Landa för tusan”, sa Svante.

”Men tänk om det är kapare kvar ombord”, invände VD:n.

De spanade ned mot fartyget. Det låg stilla i sjön och verkade ha stoppat maskinen. Akteröver vid överbyggnaden såg de flera personer på däck som såg upp mot helikoptern. Allt verkade fridfullt.

”Vad är det där för några?”

Piloten hade upptäckt en motorbåt några hundra meter bort. De såg tre svartklädda personer ombord. Även motorbåten låg stilla i vattnet. Piloten flög sakta närmare.

Erik Angerfeldt såg ned mot vattnet. ”Jag tycker det ser ut som vapen”, ropade han. ”Det ligger skjutvapen i båten”.

Svante spanade bort mot containerfartyget. Personerna på hade börjat vifta ivrigt med armarna över huvudet.

”De försöker varna oss”, sa han. ”Det måste vara kaparna där nere.”

Piloten drog sig bort på säkert avstånd från gummibåten. Hon granskade containerfartyget. Någon helikopterplatta fanns inte. Men de hyfsat jämna staplarna av containrar utgjorde en acceptabel landningsplats. Problemet var två kranar som stack upp tiotalet meter ovanför däcket.

”Vi vill inte komma i närheten av de där kranbalkarna”, konstaterade hon.

”Det klarar du. Se det som en bra övning”, uppmuntrade Svante.

Lasse Malmfält kände sig plötsligt illamående.

Piloten gjorde en sväng över vattnet, kom i 90 graders vinkel mot fartyget, stannade och hovrade några meter över containerhögen, kände av vinden. Så lät hon maskinen glida sakta framåt samtidigt som hon släppte stigspaken. Helikoptern smattrade in över containrarna och landade.

”Världsklass” ropade Svante och knäppte upp säkerhetsbältet.

De klev ur. Piloten slog av motorn. Vinandet från turbinen avtog. Männen från InvestTech såg sig om efter en väg ned från containrarna. De fann en stege, tog sig ned till däck och gick akterut mot bryggan. Där stod två medelålders män och en dyblöt grabb.

”Jerry Hellman, kapten”, sa kaptenen. ”Vilka är ni?”

”Svante Berg”. De hälsade. ”Det här är Bo Svendin, Erik Angerfeldt och Lars Malmfält. Vi hörde att ni blivit kapade.”

”Stämmer”, sa kaptenen förvånat. ”Men ni är knappast poliser?”

”Vi tror att det var vår last de stal”, upplyste Angerfeldt.

”Är någon skadad ombord?”, undrade Svendin.

Jerry Hellman berättade en snabbversion av hur kaparna kastat molotovcocktails mot fartyget och klättrat ombord. Han pekade mot containrarna och beskrev hur lådor ur en av dem kastats överbord.

”Utom en låda. Den behöll de”, sa kaptenen.

Malmfält lystrade.

”Den lådan kan de inte få behålla. Det är viktigt att den också förstörs.”

Kaptenen stirrade på honom.

”Vill ni förstöra er egen last?”

Svante, Bo och Lasse utbytte snabba blickar.

”En lång historia”, sa Svante kort.

Kaptenen pekade mot gummibåten som drev manöveroduglig. Vinden förde den allt närmare fartyget.

”De ligger där och guppar”, sa kaptenen. ”Vår mycket rådige matros här, Antwan, skar av deras bränsleledning.”

Alla stirrade på Antwan som plirade nöjt tillbaka.

Det small till i överbyggnaden av stål ovanför deras huvuden. Så en smäll till, och ännu en.

Alla på däck duckade instinktivt.

”De skjuter igen”, muttrade kaptenen.

Hela gruppen hukade och tog sig bort till dörren, in i överbyggnaden och upp till bryggan.

Kaptenen granskade besökarna. Han kliade sig skallen under kaptensmössan och drog ned den över hjässan igen.

”Skulle ni misstycka om vi tar er helikopter i bruk och transporterar vår besättningsman till sjukhus?”

”Självklart inte, varsågod”, sa Svante som hyrt maskinen.

”Bra, stort tack. Vi måste bara ta oss bort från de här sjörövarna först”.

Motorbåten med kaparna var drygt hundra meter ifrån dem nu.

Kaptenen tog en mikrofon och anropade maskinrummet.

”Hellman här. Hur snabbt kan ni få igång maskin? Vi riskerar att få nytt besök som vinden blåser nu.”

En febril aktivitet satte igång under däck. Två minuter senare började ”Nordic Stars” propelleraxel rotera, sakta först, sedan allt snabbare. Långsamt började fartyget röra fart framåt.

Två besättningsmän hjälpte deras brännskadade kollega upp till helikoptern. Den lyfte och for iväg mot Södersjukhuset norrut.

”Nordic Star” hade hunnit någon sjömil från de tre kaparna och deras manöverodugliga båt när kapten Hellman gav order om fullt roder åt babord. Fartyget började gira.

Kaptenen vände sig till Lasse som stod tyst och såg ut över containerlasten.

”Du sa att du ville ha den sista lådan förstörd?”

”Ja, stämmer”, svarade Lasse. ”Ingen får någonsin få tag på den.”

Erik gjorde ett nytt försök att få honom på andra tankar.

”Lars, ditt eget livsverk finns i den där båten. Vill du verkligen sänka det? Och företaget?”

Geniet vägrade möta VD:ns blick. Han stirrade beslutsamt mot horisonten och sade beslutsamt, ”Förstör lasten, kapten”.

Kaparnas ribbåt syntes som en svart prick långt borta. Alla stirrade mot den.

”Jag vet inte vad det är för last ni pratar om och jag vill inte veta. Men låt oss förstöra den då”, sa han beslutsamt och muttrade för sig själv, ”Ingen kapar och brandbombar mitt fartyg ostraffat”.

Kaptenen tog rodret och började räta upp fartyget. Fören pekade rakt mot motorbåten.

Han sköt maskintelegrafen till full fart framåt. De kände varvtalet öka.

”Antwan! Fram i fören igen och håll utkik. Men akta dig ifall de skjuter.”

De såg Antwan fara iväg som ett skott. Han sprang längs relingen och försvann bakom containrarna.

Containerfartyget nådde tio knop, tolv, fjorton.

”På plats!”, vrålade Antwan i högtalaren från fören. ”Kom fem grader styrbord – lite mer”.

Jerry Hellman justerade rodret.

”Bra – håll där”, instruerade Antwan.

Sjuttontusen ton stål forsade fram i femton knop. Kaparna såg den väldiga fören torna upp sig allt större.

”De hoppar!”, vrålade Antwan.

Hon gick för full maskin. Stäven träffade motorbåtens gummiskrov midskepps. På en sekund vältes den upp och ned. K-pistar, sjökort, bränsletankar och väskor vräktes överbord. Bogvågen lyfte upp vraket högt upp i luften och slungade det åt ena sidan.

En ensam grå papplåda guppade fridfullt bland bråten där ”Nordic Star” just passerat. Den var inte större än en skokartong. Det bubblade från lådans sidor, den tog in vatten och låg allt djupare på Östersjöns yta. Och plötsligt, utan ett ljud, så var den borta.

TILL ALLA KAPITEL

* * *

Jag vill ha din åsikt!

Du har läst “Nordic Star är kapad” av Erik Bergin.

Berätta gärna vad du tyckte om boken, vad som var bra och vad som borde förbättras.

Mejla mig här!