KAPITEL 19

Ekonomireporter Johannes Paulsson, 37, en aning överviktig och med en begynnande tunnhårighet längst där uppe, stressade i sig frukosten medan han bläddrade igenom morgontidningarna. Klockan var tio över åtta.

Från lägenheten i Kristineberg hade han en halvtimme till redaktionen där han skulle vara vid nio. Han hade varken duschat eller morgonbajsat ännu vilket han alltid gjorde, särskilt det senare, för att hamna i fas inför dagen. Det här var ingen bra start.

Mobilen ringde. Han såg på displayen att det var någon från tidningen, men det dök inte upp något namn.

”Johannes”, svarade Johannes.

”Tjena Johannes, det är Mats på tidningen. Väckte jag dig?”

Mats Stark, kriminalreportern. Han lät upphetsad. Men det är å andra sidan hans normaltillstånd, tänkte Paulsson samtidigt som han buttert konstaterade att han inte hade tid att prata i telefon just nu.

Stark inväntade inget svar.

”Vi måste jobba vidare på storyn om ditt bolag, Investeringsteknik.

”InvestTech”, sa Paulsson.

”Grundaren av den här firman har misshandlats. Det är en massa konstigheter kring alltihop”.

”Misshandlats?” Paulsson stannade upp mitt i en tugga hårdkokt ägg med kaviar.

”Jepp, blev påpucklad rejält i helgen. Ligger på SÖS, men han klarar sig. En kvinna åkte också på däng, nån ung tjej som befann sig i närheten. Hon hittades tursamt nog av en av mina källor.”

Johannes Paulsson fick ingen ordning på alla faktauppgifterna. ”När hände det här sa du?”

”Medan du sov. Polisen har spärrat av en källarlokal i Alvik. Jag är på väg dit nu”, gastade Mats Stark som uppenbarligen satt i bilen.

”Okej. Vad tycker du jag ska göra?”, undrade Paulsson en aning förvirrat.

”Vi måste ha fram flera uppgifter – vad är det som pågår? Vilka känner till något om en pågående utpressning? Vilka kände den här killen, grundaren, Lasse eller Brasse eller nånting.”

”Lars Malmfält”, sa Johannes Paulsson som hade förra veckans research i färskt minne.

”Just det. Han. Ta reda på allt du kan så syns vi sen”.

Mats Stark bröt samtalet. Johannes Paulsson funderade i några sekunder – Lasse Malmfält? Misshandlad i Alvik? Det skulle ju i så fall kunna tyda på att den andre huvudägaren, Svante Berg, inte var inblandad. Trots allt, tänkte Paulsson medan han tippade disken ner i vasken med en skräll. Bara för att man köper en massa aktier i ett bolag så betyder det ju inte att man är utsatt för utpressning.

Johannes var på redaktionen, oduschad, tio i nio. Ungefär samtidigt i en annan del av Stockholm ringde bankiren Hans Friberg irriterat på Svante Bergs mobil för tredje gången samma morgon.

Återigen mobilsvar.

Bankiren svor tyst och drämde sin Financial Times hårt i bordet. Tidningen studsade upp och träffade kaffekoppen som välte innehållet över tangentbordet.

”Helskottas förbannade satans skit!”

Sekreteraren tittade förskräckt in.

”Hämta papper”, röt Friberg. Kaffet droppade ned på heltäckningsmattan.

Han glodde på Financial Times förstasida igen. Hela världens börser tycktes vara anstrukna av galenskap. Indexen var ned med ett par procent allihop, Stockholmsbörsen inkluderad, men detta hade Friberg noterat redan dagen före – han läste vanligtvis av börskurserna i mobilen varje halvtimme.

Det var istället en artikel med ett annat budskap som retade upp honom. Den handlade om att bankerna, i Sverige och utomlands, plötsligt verkade vara alltmer försiktiga med att låna ut pengar sinsemellan. Det var den så kallade interbankmarknaden, lån mellan banker, som gick allt trögare.

För en liten, exklusiv bank som F&G Bank var detta dåliga nyheter. F&G hade behov av att refinansiera en stor del av lånestocken och det skulle helst ske till så låga räntor som möjligt. Som det nu såg ut skulle det inte bli tal om några låga räntor. Om det skulle bli tal om någon nya lån alls.

F&G Bank hade, med Fribergs och kreditkommitténs goda minne, lånat ut stora belopp till ett fåtal företag och förmögna personer, pengar som använts till investeringar med hög risk. Inte sällan aktieköp, på derivatmarknaden eller möjligen i fastigheter.

I den kategorin låntagare fanns hans gode vän Svante Berg, som stod i begrepp att ta över det lilla skitbolaget InvestTech. 50 miljoner hade F&G Bank lånat ut till Berg, och såvitt Friberg visste hade varenda krona spenderats på aktier i bolaget.

Och så detta. Börsfall och krisande finansmarknad. Han ringde Berg igen, bara för att återigen hamna hos röstbrevlådan.

Samtidigt som Fribergs samtal kopplades fram så slog Viveka precis samma nummer. Identiskt resultat. Hon satt framför sina skärmar på jobbet och följde samma skakiga aktiemarknad som Friberg några kvarter bort vid Stureplan, men hennes tankar var någon annanstans.

Allt hade hänt så snabbt. Och nu misstänkte Viveka att hon begått ett misstag.

När de suttit i Svante Bergs Mercedes i förra veckan vid Vanadisplan sent på kvällen hade han frågat henne vad bolagets grundare Lasse Malmfält sagt som fått henne att tro att han ville lämna företaget. Svante hade inte varit intresserad av något annat, inte hur eller varför hon och Malmfält träffats. Han var bara intresserad av matematikerns bristande engagemang i bolaget. Sedan, när hon berättat klart, hade Svante själv dragit en besynnerlig historia om att han var avlyssnad, möjligen av några skurkar som försökte utöva utpressning.

Den flashiga finansman som Viveka inlett ett prassel med hade varit som bortblåst – hon bedömde att Svante Berg nu var ett nervöst vrak.

Så hon hade ringt polisen. Ett anonymt tips till en kriminalinspektör på Stockholmspolisens bedrägerirotel vars namn hon läst i en kvällstidning. Svante hade varit i en sådan sinnesstämning att någon kontakt med rättsvårdande myndighet inte var att tänka på.

”Nej, nej, nej, jag kan inte gå till polisen! På vilket sätt skulle det förbättra saker och ting?”, hade han stönat när hon fört saken på tal.

Uppfostrad i en anda av ärlighet och högtstående moral hade hon ringt själv.

Strax efteråt hade notisen i tidningen dykt upp om Lasse Malmfälts misshandel. Och nu kände hon en gnagande misstanke om att hon indirekt orsakad detta besynnerliga våldsdåd genom att larma ordningsmakten. Exakt hur det skulle ha gått till visste hon inte.

Viveka ringde Svante igen. Lönlöst. Hon studerade flyktigt sin handlarskärm. Stockholmsbörsen hade öppnat nedåt.

På lika dåligt humör, om inte värre, var Antoni Lisowski, alias Stefan Axén, och Sofie Bengtsson, alias Cecilia Ekstedt-Berger, där de satt i sitt tillhåll.

Han var just i färd med att skälla ut deras medhjälpare Peter, den före detta polismannen. Och han hade fått upp ångan ordentligt.

”Hur jävla osmidig är du? Förbannade elefant! Nu är ju den här helvetes misshandeln en nyhet över hela stan!”, vrålade han i en mobiltelefon, stående bland datorer, sladdar och urätna hamburgerförpackningar.

Peter gick till motangrepp.

”Vi har inte misshandlat någon! Vad i helvete pratar du om?”

”Och vem menar du att det skulle vara då? Som misshandlat matematikern?”, undrade Antoni beskt.

”Det får du väl ta reda på själv”, kom svaret. ”Jag gissar att det är någon annan som är ute efter samma sak som ni”.

”Far åt helvete. Jag vill inte se er här.”

Han satte sig trött på en stol. ”Du får betalt för den tid ni lagt ner hittills, inte en sekund mer.”

Han tryckte bort samtalet.

Hela deras Plan B, att utnyttja Lasse Malmfälts vilja att lämna bolaget, hade havererat. Lisowski och Ekstedt-Berger hade själva försökt övertala geniet att sälja sina aktier, men det var tydligt att matematikern inte ville ge sig in i en sådan affär med personer han inte kände. Okej, kan man utpressa en person kan man lika gärna utpressa två, hade de resonerat. De skickade Ivan och Peter göra ett nytt övertalningsförsök.

Men detta – en misshandel i en källarlokal. Karln var slagen sönder och samman.

Han glodde på Cecilia. Hon såg sammanbiten ut.

”Hur kan de vara så korkade”, muttrade han frånvarande.

”De nekar till misshandeln?”

”Ja. Men vilka skulle det annars vara?”

Cecilia funderade ett ögonblick.

”Men tänk om det inte var Peter och Ivan? Som misshandlade Malmfält?”

Han glodde på henne igen, mera nyfiket nu.

”Hur menar du?”

”Om det verkligen inte var de som misshandlade matematikern. Då innebär det att någon annan är efter samma sak som vi. Fast med en annan metod.”

Antoni Lisowski begrundade detta.

”Det var vad Peter sa. Att vi har konkurrens.”

Han suckade.

”I så fall är det ännu värre. Då måste vi försöka hålla koll på den ligan också. Vilka det nu är.”

”Vilken jäkla soppa”, mumlade hon. ”Jag önskar att det här är över snart”.

”Det borde det vara. Om Berg har lyckats så är vi klara. Han är i luften nu på väg från Hamburg.”

Cecilia hade pratat med Svante Berg dagen innan, en måndag, då han befann sig på sitt hotell i Hamburg. Men på grund av InvestTechs skrala budget hade Svante och Erik Angerfeldt fått dela hotellrum och det hade inte blivit något långt samtal. Nu väntade de på att planet från Tyskland skulle landa på Bromma vid lunchtid i morgon på onsdagen.

Antoni lugnade ner sig en aning. ”Okej”, sa han, ”vi summerar läget.”

I allt väsentligt hade planen så här långt gått ungefär som planerat, enligt deras uppdragsgivares önskemål. Lasse Malmfälts revolutionerande koder kunde vara i deras händer inom ett dygn, kanske lite drygt.

Problemet med tipset till polisen om pågående utpressning var visserligen allvarligt. Men dels var det inget att göra åt. Dels var risken låg att någon skulle kunna koppla utpressningen till dem. De hade inte observerats någonstans ihop med Berg eller någon annan i kretsen runt InvestTech. Åtminstone inte såvitt de visste.

Så var det misshandeln av Lasse Malmfält – ja, vad ska man säga? Varken Antoni eller Cecilia kände Peter och Ivan annat än till förnamnet. Om det nu ens var deras riktiga namn. Och om det nu var de som misshandlat matematikern. Antoni hade hittat dem via en tidigare kollega i indrivningsbranschen.

I vilket fall — om ett ynka dygn kunde det hela vara över, i bästa fall. Och de kunde kvittera ut sin ersättning och försvinna.

”Bra, bra, bra!”

Mats Stark läste igenom Johannes Paulssons utkast till artikel. Grabben har koll på läget, tänkte han gillande.

De hade jobbat för full maskin hela dagen med storyn om utpressningen och InvestTech. Med gemensamma krafter hade de fått ihop något som nu låg i god position till att toppa tisdagstidningen och dra fin läsning på webben.

De hade haft en hel del tur. Det var många trådar att dra i. Mats Stark hade besökt den avspärrade källarlokalen där polisen fortfarande höll på med teknisk undersökning när han kom dit på morgonen.

Stark, en rutinerad kriminalreporter, hade hittat två vittnen till det som hänt i Alvik under helgen. På söndagen hade vad som av båda beskrevs som en grå eller vit Volvo V70 stannat utanför lokalen. Föraren klev ut och två andra personer uppenbarade sig ur baksätet. Men en av dem hade inte verkat vilja följa med – de två andra hade mer eller mindre släpat den tredje mannen in i huset, uppgav ett vittne.

Det var i sig inte så mycket till information, men båda vittnena – en 67-årig kvinna med hund och en brevbärare – hade oberoende av varandra lämnat närmast identiska vittnesmål.

Ingen av dem hade dock lagt Volvons registreringsnummer på minnet.

Johannes Paulsson hade jobbat vidare på med att få fram uppgifter om Berg och hans bolag. Paulsson hade inte överdrivet många källor inom finansbranschen, men en av dem hade varit desto vassare. Enligt källan var Berg högt belånad. Och när nu världens finansmarknader stod och svajade så hade finansmannen rödflaggats av den bank där han tagit lån för att finansiera sina affärer.

Det var tre timmar kvar till deadline. Paulsson gick till ett tomt hörn i redaktionen och satte sig att jaga fler bankkällor.

Ungefär samtidigt landade en Learjet på Bromma och taxade in till terminalen. Svante Berg och InvestTechs ledning klev ur, ganska exakt 48 timmar sedan de lämnat Stockholm. De sa snabbt hejdå till varandra. Svante gick mot Porschen. Han rev bort p-böterna från vindrutetorkaren, slängde in kabinväskan i baksätet och satte sig bakom ratten.

När han försökte dra igen dörren kom en fot emellan.

Utanför stod den kraftfulla karl som Svante kände till namnet Stefan Axén.

Han suckade.

”Kul att se dig Svante”, sa han muntert. ”Har allt gått bra?”.

Axén vältrade sig in i passagerarsätet och började ge instruktioner om vart Berg skulle köra. I backspegeln såg han en svart eller mörkblå skåpbil. Gissningsvis kördes den av Sofie Bengtsson.

De passerade Stockholms norra förorter. Efter runt en kvarts körning kommenderade Axén in Porschen i en glänta.

Bengtsson stannade bakom dem. Hon öppnade bakdörren skåpbilen. Därinne fanns ett kontor i miniatyr. Några små pallar, ett fast monterat bord till vänster. På bordet ett par bärbara datorer och annan teknisk utrustning.

Sofie Bengtsson satte sig framför en dator. Stefan Axén drog igen bakdörren med en smäll och satte sig på en pall bakom henne. Svante tryckte upp sig på en tom låda nära dörren. Han stirrade ointresserat på datorer, sladdar, hårddiskar, stativ och vad som såg ut som ett mixerbord längre fram i skåpbilen. Det var dunkelt därinne, bara ett ensamt lysrör i taket gav ljus.

”Såja, fram med grejorna”, kommenderade Axén och drog själv upp kabinväskan i knäet. Han öppnade den, plockade fram det digitala minnet med formlerna och gav den till Sofie Bengtsson. Hon kopplade in det i en dator.

En tryckt tystnad sänkte sig medan hon började leta sig fram bland filer och mappar. Hon klickade på en ikon och en ruta med text dök upp på skärmen. Från sin position vid bakdörren kunde Svante inte läsa.

Ett svagt sus från en förbipasserande bil på vägen tiotalet meter bort nådde in i skåpbilen. Sedan ljudet av hur den försvann bort.

Nytt klick, in i en meny, nya klick.

”Här har vi…”, började Bengtsson på sin göteborgska.

”Här har vi vadå?”. Axén lät irriterad.

Hon klickade vidare tyst. Skrollade.

Tjejen är teknikern, han är torpeden, tänkte Svante.

”Jag måste verifiera att det är rätt kod”, sa Sofie Bengtsson till slut.

Hon öppnade ett annat dokument.

”Bara det går undan”, muttrade Axén och stirrade på skärmen.

Varför är han så stressad?, undrade Svante.

Ett fordon passerade förbi på vägen. Ett svagt sus som ökade, kulminerade och avtog. Sedan ännu ett.

Axén kollade på klockan, sedan på Bengtssons skärm igen.

”Det verkar vara korrekt allting”, sa hon efter vad som kändes som en evighet.

Berg öppnade munnen för första gången sedan de satt sig i skåpbilen.

”Är ni klara? Ni har vad ni vill ha. Kan jag gå?”

Axén blängde på honom.

”Du sitter lugn där så länge”.

Ljudet av en bil hördes igen, närmare den här gången. Någon verkade svänga av stora vägen mot den plats där Porschen och skåpbilen stod parkerade.

Berg kände sig plötsligt nervös. En tanke slog honom: Vad tar sig den här apan till när de inte behöver mig längre? När de har sina förbannade koder?

Stefan Axéns uppmärksamhet lämnade Bengtsson och hennes dator. Han stirrade mot den stängda bildörren. Han hade hört samma ljud från en bil som Svante noterat. Någon hade stannat precis bredvid dem.

Det hade börjat mörkna där ute.

Bakdörrarna slets upp, först den vänstra och direkt efter den högra. Svante som lutat sig mot dörren inifrån tappade balansen. Starka ficklampor lyste in i skumrasket.

Någon där ute skrek på engelska, ”Don’t fucking move!”

Stefan Axén sträckte en hand innanför kavajen medan han stirrade med uppspärrade ögon mot rånarna och deras ficklampor.

”Hey! Rör er inte”, röt någon igen.

Berg tumlade snett bakåt, ut ur skåpbilen och landade på ena axeln bland kvistar och löv.

Ett skott brann av. Han hörde Axén vråla till inne i skåpbilen. Någon klev över Svante och upp i bilen, sedan en person till. Ytterligare flera stod kvar utanför och lyste med in med lamporna. Sofie kom utflygande och landade på marken bakom bilen bredvid Svante.

Han såg svartklädda figurer ovanför sig. Han hörde spridda rop på engelska. Stefan Axén skrek till igen. Två eller tre personer stökade runt inne i skåpbilen. Svante hörde dova ljud av slag mot en kropp.

Någon slet tag i Svantes krage och vände honom på mage. Han kände hur hans armar bändes bakom ryggen och bands med något. När han tittade åt sidan såg han Sofie Bengtsson bredvid sig, också på mage med händerna bundna.

Rånarna stormade ut ur skåpbilen och klev över dem. Han vågade inte titta upp, stirrade ned i löven. Såg en myra passera nedanför näsan.

Han hörde ljudet av en bilmotor som startade, dörrar som öppnades och smälldes igen. Någon la i en växel och gasade. Han såg billjus, kände grus komma farande i ansiktet när motorn varvade upp.

Sedan blev det tyst. Bara vinden som skakade lövverket ovanför och ännu en avlägsen bil som passerade.

TILL ALLA KAPITEL