KAPITEL 13

Tidningshuset var av brunt tegel som färgats svart under fönstren av smutsigt regn. Fasaden led brist på underhåll. I entrén vid hörnet av byggnaden: en antik svängdörr av trä som kärvade när vintern kom. På baksidan av kåken: en lastkaj som sträckte sig längs nästan hela husets bredd. Till vänster lastades rullarna med tidningspapper in, till höger samlades tidningsbilarna på nattkröken när pressen levererat förstaupplagan.

I bottenplanet: tryckpressen, som höjde sig två våningsplan upp från betonggolvet. Bredvid pressen låg den snåriga distributionsavdelningen, med ringlande banor i golv och tak som förde nytryckta tidningar till packsalen. Där buntades bladen samman och rätt bunt lastades på rätt bil. Med lite tur.

Byggnaden hade fem våningar och rymde Morgonbladets hela redaktion, tryckeri, ekonomi-, annons- och distributionsavdelningar. Alltsammans på ett ställe.

Ovanför pressen, på tredje våningen, fanns annons och ekonomi. Ytterligare en våning upp satt redaktionen. Och högst upp, med tillgång till takterrass: ledningen för Morgonbladets Tidnings AB, grundat 1838.

Vid centraldesken på redaktionen kring vilken nyhetsarbetet roterade satt editionschefen Malin Albrektsson i överlämningsmöte. Hon hade just fått in och ögnat listorna från inrikes, utrikes, politik, sport, kultur och ekonomi. Dagens bästa grejor till morgondagens tidning presenterades kortfattat. En nyhetschef, Jörgen Palm, och förstasidesredaktören Ingela Green hade egna kopior. De studerade dem tysta ett par sekunder.

”Jaha, vad fan toppar vi med”, mumlade Ingela och skummade rubrikerna.

Jörgen läste högt, ”’Badvattnet håller dålig kvalitet’, ’Risk för politisk oro i Thailand’, ’Bussförare körde full’. Och den här då: ’Man fotograferade tjejer i provrum med dold kamera’.

”Vilken klassiker”, mumlade någon.

Malin Albrektsson kastade ett öga på Jörgen Palm. ”Full busschaufför och smygplåtande snuskgubbe. Är det allt vi har att komma med? Jag vill helst slippa ringa Sällberg för att sälja in någon av dem på förstasidan.”

Nej, Palm medgav att det knappast var några toppnyheter. Ett par potentiellt starka, egna jobb hade ännu inte kommit loss. Riktiga avslöjanden, men först till helgen. Möjligen. De andra redaktionerna, som sport, kultur och ekonomi, hade också tunna listor.

”Har vi någon statistik på hur många chaffisar som kör fulla?”

”Nej, det här är ett enskilt fall bara. Inte så stor grej.”

”Får väl bli badvattnet då. Det är ju ändå nästan sommar fortfarande”, muttrade editionschefen.

En politikreporter dök upp vid desken.

”Jörgen, hur långt ska jag skriva om oppositionens utspel om samkönade äktenskap?”

Nyhetschefen gav reportern ett snabbt ögonkast och återgick till den ökentorra nyhetslistan.

”Gör tretusen tecken”, sa han kort.

Det smällde i en dörr vid entrén. En hög röst dränkte allt småprat på olika håll i nyhetsfabriken.

Kriminalreporter Mats Starks omfångsrika kroppshydda svängde in över redaktionsgolvet. Lösa papper yrde upp av fartvinden. Reporterns ljusa utanpåskjorta hängde yvig och fri halvt uppknäppt och han hade mobilen hårt pressad mot höger öra. Armbågen rakt ut. Han talade högt. En vikarie skyndade ur vägen när Mats passerade centraldesken. Han var helt uppenbart involverad i ett samtal med en eller annan källa. Möjligen en åklagare, kanske en polis. Eventuellt ett brottsoffer. Men troligast: den misstänkte gärningsmannen själv.

”Och vad hände sedan? Jodå, kom igen nu. Du kan berätta för mig. Du kan visst berätta.”

Albrektsson kastade ett irriterat öga mot kriminalreportern medan han försvann mot de bortre regionerna av redaktionslokalen. Kan den buffeln ha något att komma med, tänkte hon. Med det här skräpet med behöver vi allt vi kan få.

Mats Stark passerade kulturredaktionen som låg bredvid kaffeautomaten. Han fick en plötslig ingivelse mitt i samtalet att han behövde kaffe. I soffan vid automaten pågick en intervju med en teaterregissör som en recensent var mitt uppe i. Mats Stark yrde in.

”Horkarl, menar du? Går han till horor? Inte på gatan väl? Privat etablissemang?”

Regissören kom av sig mitt i en mening och såg förbluffad på Stark.

”Det är ju för fan en skandal. Om det är sant.”

Recensenten såg generad ut. Stark pressade mobilen mellan axeln och örat. Han greppade någons kopp med texten ”Djurgården IF”. Fipplade med automaten men fick den inte att fungera. Med höger knytnäve måttade han ett slag mot den. Maskinen gav ifrån sig en ångpuff. Stark svor en lång ed mitt i en mening och lämnade alltihop.

Han fortsatte mot fotoavdelningen. Han behövde prata ostört med källan – det här kunde vara bra grejor. Men var talar man enskilt i den här röran av skrivbord, pappershögar och skärmväggar? Fotostudion, tänkte han och tog ut en bäring mot det innersta hörnet.

Där inne stod ett bröllopspar i full mundering, hon i lång vit spets och han i frack. Tårtan i fem våningar med ett nästan likadant bröllopspar i miniatyr längst upp stod på ett bord. Bakom tårtan satt en stor bild av en snötäckt äng med björkar utan löv och en frusen havsvik i fjärran som skulle agera fond. Morgonbladet skulle publicera ett stort reportage om vinterbröllop. En energisk livsstilsredaktör hade beslutat att det var en ny trend. Bilden av ängen med paret framför skulle in på förstasidan.

Fotografen Eva-Lotta Engsell stod på en stege mellan dörren och tårtan och riggade ljus. Paret såg förväntansfulla ut.

”Så. Vi provar så här så får vi ändra om det…”

Någon sparkade upp dörren. Den träffade stegen med full kraft och slog undan benen inåt väggen. Eva-Lotta Engsell skrek till när hon tappade balansen. Med händerna ännu om studioblixten föll hon i bordet som vek sig på mitten. Tårtan gav sig av på en luftfärd och välte över fotograf, blixt och stege. Bröllopsparet såg i chock fototillfället gå om intet. De stirrade på Mats Stark som tystnat i dörröppningen för ett par sekunder, ännu med mobilen mot örat.

”…vänta lite”, sa han, ”jag måste hitta ett annat rum att snacka i.” Han backade ur studion och stängde dörren försiktigt.

Smällen från fotostudion hördes borta vid centraldesken. Nyhetschefen Palm kom av sig mitt i ett telefonsamtal och tittade undrande i riktning mot studion. ”Ursäkta mig, det hände något här. Jag hörde en smäll. Vad sa du nu igen, ni vill göra ett utspel? Om elbolag?”

Editionschefen höjde blicken över datorskärmen och såg Eva-Lotta Engsell storma fram. Hon var i tårar och hade grädde i håret, på händerna och blusen.

Jösses, jag vill inte veta vad som hänt här, hann Malin Albrektsson tänka innan hon ryggade tillbaka av vrålet från en rasande fotograf.

”Mats Stark!”, röt hon. ”Han ska ut härifrån! UT! Han har sabbat hela jävla bröllopsfotograferingen.”

”Vad har hänt”, undrade Albrektsson försiktigt.

”Han stormar in i studion och välter hela skiten. Och sen går han bara. Han ska ut, hör du det?! Han är din reporter, se till att han försvinner härifrån.”

”Men Eva-Lotta, han gjorde det säkert inte med…”

”Det är han eller jag. Hör du det, han eller jag.”

”Jamen jag kan inte bara…”

Eva-Lotta Engsell snyftade högljutt. Hon var helt ur balans. Albrektsson suckade och snurrade stolen ett halvvarv mot Palm. Han stirrade stint in i sin skärm med luren i näven och låtsades inte höra.

”Jörgen, kan du gå och ta reda på var Mats håller hus nånstans? Vi måste reda ut det här.”

Fotografen visade inga tecken på att varva ned.

”Så det är så du hanterar sånt här, skickar en underordnad? Du vill inte ta i skiten själv?”

”Eva-Lotta, det är inte jag som vält en tårta. Om du lugnar ner dig så får vi försöka hitta…”

”Lugna ner mig? LUGNA NER MIG? Har du personalansvar?”

”Ja…”

”Så då är det alltså din reporter som du ska hantera. Och då säger jag att det är han eller jag. En stor skitstövel. Han eller jag.”

En reporter från ekonomiredaktionen, Johannes Paulsson, dök upp vid desken. Han såg undrande på den gräddiga fotografen.

”Vad har hänt här?”

”Lägg dig inte i det”, fräste Engsell.

”Lugn, Eva-Lotta.” Malin Albrektsson vände sig mot reportern, ”Johannes, vad vill du?”

”Bara säga att vi har en bra grej på ekonomi som inte stod på nyhetslistan. Jag hörde att det var tunt.”

”Okej, bra, och vad är det?”

”Det verkar som en bank har problem. Vi jobbar på det fortfarande. Men det verkar vara en bra story.”

”Vadå för en bank?”

”F&G Bank. En liten investmentbank. Massa rika kunder. F&G har lånat ut ett antal miljoner till, som vi tror, aktieaffärer och nu när börsen rasar är pengarna väck.”

”Hur mycket kan det handla om”, undrade Malin Albrektsson.

”Det är det vi tar reda på. Banken har skickat ut ett pressmeddelande om några tiotals miljoner, men det lär finnas mer.”

”Bra, stäm av när ni vet om…”

Hon avbröts av Mats Stark som trängde sig fram till desken. Episoden med gräddtårtan och fotografen verkade glömd. Han ägnade ett ögonkast åt den nedsölade fotografen. Hon blängde svart tillbaka, vände på klacken och gick därifrån.

”Malin – kanongrej på gång”, deklarerade Mats Stark triumferande.

”Hej Mats. Du det här med tårtan, du måste be Lotta om ursäkt”, sa Malin Albrektsson stramt. Paulsson stod kvar vid desken. Palm kom lommande från sin rundtur på redaktionsgolvet och fann att objektet för jakten, Mats Stark, inställt sig frivilligt.

”Visst, absolut”, sa Mats Stark. ”Jag har en…”

”Mats, välte du en tårta?”, undrade Palm. ”Det var ett vä…”

”Ett jävla tjat om tårtor!”, röt Mats Stark. Ansiktet antog en rödare nyans. ”Jag har en nyhet, betyder det någonting här numera?”

Malin Albrektsson spanade bakom Mats Stark. Fotografen Engsell syntes inte till. ”Ja ja, vad är det du har då? Vi behöver alla nyheter vi kan få.”

Mats Stark gav en kort summering av det han fått veta från en av sina poliskällor. Dagen före hade en kvinna lämnat ett anonymt tips till Stockholmspolisen om pågående utpressning mot en affärsman. Vem som lämnat tipset var okänt, likaså mera precist vad själva utpressningen bestod i. Pengar, kunde man anta, men polisen hade inga sådana uppgifter. Ej heller var det känt vem som skulle vara föremål för utpressningen, så på det hela taget var det vaga uppgifter.

Men en konkret faktabit hade Mats Stark ändå fått fram: ett bolagsnamn. På något vis skulle en firma kallad InvestTech vara inblandad.

När Paulsson hörde bolagsnamnet hajade han till.

”Sa du InvestTech”.

Stark glodde på kollegan som om han aldrig sett honom förut.

”Ja, InvestTech. Enligt min källa. Hurså?”

Så drog Paulsson sin pågående bankhistoria en gång till, den här gången något mera detaljerat. Malin Albrektsson och Jörgen Palm försökte hänga med. En liten och exklusiv bank, F&G Bank, hade lånat ut pengar till att finansiera aktieköp, samt en del andra affärer med hög risk. Nu hade Finansinspektionen beslutat granska banken närmare. Det fanns skäl att misstänka stora framtida kreditförluster.

”Så långt är det mer eller mindre FI:s egna uppgifter”, förklarade en exalterad Johannes Paulsson.

Men via egna källor hade han fått fram mer information. Någon hade läckt en lista över bankens största låntagare. En av dessa var en halvkänd finansman i B-laget. Han hette Svante Berg, hyfsat framgångsrik men, misstänktes det, högt belånad och omgärdad av rykten om tvivelaktiga aktieaffärer på olaglig insiderinformation.

Paulsson hade noterat namnet och gjort en rutinkontroll av Bergs innehav. Ett av bolagen där Berg nyligen köpt stora mängder aktier i var just InvestTech. I själva verket kontrollerade han nu 30 procent av bolaget.

”Märkligt sammanträffande, eller hur”, konstaterade Johannes Paulsson triumferande när han till slut levererat poängen.

Editionschefen försökte greppa sammanhangen.

”Okej. Så vi har en finansman som köpt på sig en massa aktier i ett bolag som i sin tur är inblandat i en utpressningshärva. Har jag fattat rätt? Går något av detta att skriva?”

Hon lät skeptisk, och med rätta – de hade ännu ingen story. Det var för vagt. Var denne Berg överhuvudtaget inblandad i utpressningen? Palm hade lyssnat.

”Ni två”, sa han och pekade på Paulsson och Stark, ”sätt er och fundera på hur ni kan få fram mer information.”

Det tog inte lång tid för Stark att få napp. Han ringde sin poliskälla igen. När kriminalinspektören svarade sa Stark två ord: ”Svante Berg?”

Det var tyst i luren. Sedan, ”Hur fan visste du det?”

”Vem är tipsaren?”, undrade Stark.

”Mats, det kan jag inte säga. Och du har inte hört något från mig.”

”Varför har han köpt en massa InvestTech-aktier?”, undrade Mats.

”Vad då för jävla aktier?”

”Han är näst största ägare, har tokhandlat senaste tiden”. Mats Stark lät som om han själv just granskat Bergs aktieportfölj.

”Jag vet inget om några aktier, vi har just påbörjat det här. Det finns knappt en förundersökning.”

”Då finns det ingen förundersökningssekretess?”

”Lägg av. Jag kan inte prata mer nu.”

Linjen bröts. Mats marscherade över till Johannes skrivbord på ekonomiredaktionen. Han satt framåtböjd med näsan nära datorskärmen.

”Det är bekräftat”, flinade Mats Stark.

TILL ALLA KAPITEL