KAPITEL 12
InvestTechs aktie hade rusat över 100 procent på ett par veckor och visade inga tecken på att sakta in. En vecka in i september handlades den runt 15-16 kronor samtidigt som resten av aktiemarknaden svajade oroande.
Bo Svendin satt framför datorn och betraktade kurskurvan. Han hade aktier i bolaget själv, ett par tiotals tusen. En klädsamt stor post på för en styrelseordförande att ha i ett bolag han egentligen föraktade.
Men trots sitt på papperet allt värdefullare innehav såg han bekymrad ut. Uppgången var onaturlig. Bolaget hade inte släppt några nyheter som motiverade en fördubbling av börsvärdet, förutom pressmeddelandet om tillverkningen av prototyper och nyemissionen en vecka tidigare.
Någon spred rykten på marknaden. Uppgifter som oavsett om de var sanna eller falska skapade ett onaturligt intresse för aktien.
Det kändes oseriöst. Bo Svendin hade hört sig för hos sina källor, bland de få som alls intresserade sig för småbolag på Nordic Growth Market. Han hade en hyfsat klar bild av vad det handlade om.
Så hade han fått brevet från Svante Berg. Finansmannen och andra största ägaren i InvestTech som nu ville ta sitt ansvar som storägare.
Fan tro’t.
Var det något Bo Harald Åke Svendin hade sett för mycket av under sina många år i bolagsstyrelser så var det sådana som Berg. Lirarna, klipparna, finanshajarna. Tog genvägar så fort de kunde. Rundade regelverk och gjorde snabba affärer som övriga aktieägare sällan fick del av.
Samtidigt – han visste inte mycket mera om Svante Berg än det han läst i affärspressen, ett par korta artiklar i Dagens Industri och Svenska Dagbladet. Misstanke om insiderbrott som Berg förnekat. Utredningen nedlagd. En hyfsad privat förmögenhet, tillkommen genom smarta aktieaffärer och en såld mäklarfirma. Av allt att döma en driven finansman som helst inte drog onödig uppmärksamhet till sig. Av vilket skäl kan man undra, tänkte Bo Svendin bistert.
Han kunde inte neka till att Svante Bergs doldisskap borde graderas som en fördel snarare än en nackdel.
Och i brist på fakta som gjorde Berg direkt olämplig som ägare så kunde beslutet bara bli ett enda. Bo Svendin hade hållit ett snabbt telefonmöte med Erik Angerfeldt och Annika Falk. De hade samtyckt.
Bo Svendin skrev tillbaka till Berg att han tackade för intresset och rekommenderade honom att kontakta bolagets VD eller chefsjurist snarast möjligt.
Han klickade ned InvestTechs kurskurva och gick ut i köket i hans och hustrun Sigrids Östermalmsvåning i syfte att ta en stödmacka. Det var flera timmar till middag och han tyckte att han uträttat ett gott dagsverke redan.
”Sigriiid”, ropade han inåt salongen, ”vill du ha en smörgås och en kopp te?”
Mobilen ringde. Sigrids svar, vilket det nu var, gick inte fram.
”Svendin”, svarade Svendin kort och öppnade kylskåpet. Där blev han stående. Han fick tänka i flera sekunder innan han insåg att han hade InvestTechs grundare själv på tråden.
Vad är nu detta?
Matematikern lät en aning forcerad och pratade i långa stycken, som det verkade utan att andas alls. Svendin bad honom lugna sig och ta om alltihop. Snart gick åtminstone så pass mycket fram att han insåg att det var dåliga nyheter.
Lars Malmfält ville sälja sina aktier. Han ville bort från bolaget eftersom han var trött på det. Hans ursprungliga idé, om han ens mindes vilken den var, hade gått förlorad längs vägen, sa han. Geniet kände sig pressad, stressad, ångestfylld. Det var inget slut på eländet. Förresten, han kände sig en aning kränkt också. Man visade brist på respekt för hans matematiska begåvning. Matematikern slirade in på ett möjligen inte alldeles kristallklart resonemang om trycket från kommersiella krafter som kvävde kreativitet och innovation. Det hade gått så långt, avslöjade han, att han börjat använda narkotika för att orka med. Kokain, mestadels. Till slut landade han i slutsatsen att ”Det var inte det här jag tänkte mig”.
Bo Svendin stod med kylskåpsdörren öppen och stirrade på en tub kaviar utan att se den. Han lyssnade på harangen i två-tre minuter och gjorde en mental notering om att aldrig göra affärer med excentriska snillen.
”Okej, jag förstår så mycket som att du är missnöjd med InvestTech”, sa han och sjönk ned på en köksstol med mobilen tryckt mot örat. ”Hur kan vi lösa det? Är det något jag kan göra?”
”Nej. Jag vill bara sälja mina aktier och komma bort från företaget. Jag ringde dig eftersom du är styrelseordförande.”
Svendin suckade tyst.
”Men det finns ju patent, hela din innovation finns ju i bolaget. Varför vill du inte arbeta med det mera? Du är ju hela firman, utan dig skulle det inte finnas något InvestTech.”
”Jag vet. Men det intresserar mig inte längre, jag vill inte jobba med sökalgoritmer och ’data mining’. Bolaget får behålla patenten, jag vill bara lämna min plats.”
Är karln överhuvudtaget vuxen, undrade Bo Svendin. Hur hanterar jag det här, tänkte han, vi kan inte ha ett avhopp av grundaren. Inte nu. Mitt i det mest kritiska skedet, med lansering av produkten.
Hotar jag? Eller vädjar jag? Går det att prata reson med honom?
Han valde att försöka resonera.
”Lars”, sa han myndigt, ”jag känner sympati med dig och tycker förstås det är tråkigt att du känner som du gör. Du kan naturligtvis sälja dina aktier över marknaden när du vill. Men just nu, i detta skede, är en mycket olämplig tidpunkt. Du är trots allt grundare och största ägare i InvestTech. Det är ett börsnoterat företag. Skulle du sälja nu så innebär det slutet för bolaget. Aktien kraschar och ingen tror längre på det vi gör”, sa han och hoppades att matematikern skulle ta till sig resonemanget.
Lasse Malmfält tycktes analysera situationen.
”Men alla patent och hela uppfinningen ligger ju kvar i bolaget. Jag gör inget anspråk på det. Ni kan fortsätta som tidigare”, invände han.
”Spelar ingen roll. Symbolvärdet av att grundaren lämnar är så mycket större än några patent. Återigen, säljer du nu så sänker du hela företaget”, upprepade auktoritärt.
”Dessutom”, la han till, ”är jag inte säker på att du hittar särskilt många köpare till dina aktier för tillfället.”
Matematikern var tyst i flera sekunder. När han pratade igen var det med låg och spänd röst. ”Då vet jag vad du tycker”, sa han och avslutade samtalet.
Styrelseordföranden stod kvar och stirrade på mobilen. Vad i helvete. Det är det ena efter det andra med det här bolaget. Han tryckte iväg ett nytt samtal till Erik Angerfeldt.
”Erik, hallå. Det här är Bo Svendin. Vi har ett potentiellt problem att hantera.”
Angerfeldt lyssnade utan att säga något. När han pratade lät han samlad men skakad.
”Han kan inte, han bara kan inte hoppa av. Nu! Det spelar ingen roll om han inte trivs, när som helst men inte nu”, mumlade VD:n upprört.
Deras problem, och hela bolagets problem, var att Lars Malmfält hade blivit företagets symbol. Så snart det skulle hållas kapitalmarknadsdag, bolagsstämma, analytikerträff eller göras intervjuer så var han med. Inte som officiell talesperson men som just det han var: ett geni, en matematiskt briljant bohem. Han satt visserligen i styrelsen men hade själv ingen annan roll på företaget än som vanlig utvecklingsingenjör. Låt vara med ovanligt hög lön.
Men det var på hans intellekt som InvestTechs värde var byggt. Definitivt var InvestTechs värde inte byggt på de produkter och tjänster som dittills hade uteblivit.
Så logiken var enkel för Bo Svendin och Erik Angerfeldt: försvinner grundaren så försvinner bolaget. Alltså måste han övertalas att stanna kvar. Åtminstone tills ett ordnat utträde kunde styras upp.
”Ska vi åka ut till honom? Prata med honom?” funderade Erik Angerfeldt oroligt.
”Varför inte. Det kan inte skada. Har vi hans adress?”
De bestämde att ses samma eftermiddag och åka till Lars Malmfälts bostad. Middagen fick vänta.
”Sigriiid!” Bo knöt slipsen framför spegeln. Sigrid materialiserade sig från ett av rummen i våningen. Hon granskade kritiskt maken i spegeln.
”Den sitter snett”, kommenterade hon och började räta upp tygstycket. ”Vad hände med téet du skrek om?”
”Det får vänta. Problem i ett av mina bolag, jag måste ordna det nu i kväll.”
Sigrid tog emot denna information med vad som till det yttre kunde uppfattas som likgiltighet, van som hon var av många års ensamma middagar i väntan på en försenad make. Det faktum att Bo nått pensionsåldern tycktes bara göra marginell skillnad.
”Är du hemma till middagen?”, undrade hon som i förbigående.
”Inte säkert. Det beror på.”
Vad det berodde på framgick inte och Sigrid gjorde inga ytterligare efterforskningar.
En halvtimme senare plockade Erik Angerfeldt upp Svendin utanför porten på Linnégatan. Körningen till Lars Malmfälts våning i Sundbyberg tog en kvart.
”Vet du om han är hemma?”, undrade VD:n medan han låste sin Audi A6.
”Nej, men han ringde från vad som verkade vara hemnumret.”
De ringde på. En gång, två gånger. En tredje gång. Till slut hördes ljud inifrån lägenheten och en rufsig brun kalufs stack ut i dörrspringan. Lars Malmfält såg förvånad ut.
”Hej Lars. Vi tänkte att det var lika bra att vi pratade igenom det här. Så vi körde hit”, sa ordföranden med pondus i rösten. ”Får vi komma in?”
De hamnade i matematikerns soffa i vardagsrummet. Lägenheten var inte alls som Svendin tänkt sig. Varenda sak låg på rätt plats. En vägg i vardagsrummet togs upp helt av en bokhylla proppfull med volymer i pietetsfull ordning. Ljust och angenämt.
Styrelseordföranden gick rakt på sak.
”Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att du hänger kvar i InvestTech ett tag till, Lars”, sa han. ”Erik är helt överens med mig”, la han till och kastade en blick på den unga, nervösa direktören.
”Helt överens”, fick han fram.
Lars Malmfält betraktade dem missmodigt från fåtöljen. Hans ansiktsuttryck gick inte fram i kablarna till industrilokalen i Bromma, där Antoni satt bänkad framför sina datorskärmar. Lägenheten var bara avlyssnad och inte bevakad med kamera. Men ljudet räckte långt. Den storvuxne utpressaren la snabbt ihop två och två. Ett brett flin spred sig över ansiktet. Äntligen lite fart i den här historien. Nu gällde det att agera.
En halvtimme senare körde han och Cecilia Ekstedt-Berger in i Sundbyberg och parkerade BMW:n nedanför matematikerns lägenhet. Cecilia identifierade omedelbart Erik Angerfeldts mörkblåmetallic Audi.
”De är kvar”.
Hon spanade upp mot tredje våningen där de visste att Malmfält bodde.
”Vi väntar.”
Antoni böjde sig aningen mödosamt åt sidan och knappade på en bärbar dator. Genom en uppkoppling via mobiltelefonen loggade han in på ljudströmmen från den dolda mikrofonen uppe i lägenheten. De hörde röster ur datorns högtalare. Ljudkvaliteten var dålig. Rösterna var mestadels ett mummel, men då och då höjdes tonläget. Det var snarast en monolog de hörde – Bo Svendin höll låda, med inhopp och mothugg då och då av matematiker Malmfält. Den där unge VD:n i firman satt mestadels tyst.
De lyssnade spänt på ljudströmmen i runt femton minuter innan rösterna och tonläget avslöjade att besökarna var på väg att lämna lägenheten. Strax efteråt dök Svendin och Angerfeldt upp i porten, gick direkt till Audin och for iväg.
Cecilia studerade dem i kikaren.
”Hur såg de ut?”, muttrade Antoni.
”Svårt att säga. Jag skulle säga neutrala.”
”Inget ansiktsuttryck?”
”Inget att gå på.”
”Och ljudet var för dåligt. Vi vet inte vad de sa.” Han suckade.
”Så vad gör vi? Lyckades de övertala honom att stanna kvar eller inte?”
”Och om de övertalade honom”, hängde hon på resonemanget, ”hur hanterar vi det?”
Situationsanalys. De hade flera alternativ. Men det var svårt att avgöra vilket som var det bästa. Om Lasse Malmfält verkligen ville kliva ur firman, här och nu, kunde de vänta ett par dygn och därefter närma sig honom med ett bud på hans aktier. Ihop med Svante Bergs innehav kunde de ta kontrollen över företaget.
Om däremot Svendins svada uppe i lägenheten nyss fått grundaren att stanna kvar i firman tills Produkten var lanserad, då var allt som förut. Läget oförändrat. Status quo. De hade att lita på att Berg följde planen.
Men, även om Bo Svendin övertalat snillet att stanna kvar i InvestTech så kunde de ändå välja att kliva upp i lägenheten och pressa honom att ändra sig. Antoni kunde konsten att få folk att byta åsikt.
Det skulle vara en enkel match – först: erbjud pengar. Fungerade inte det: applicera tvångsmetoder. Vägrade objektet: öka trycket.
Om de kunde få Lasse Malmfält att lämna företaget och ta sin affärshemlighet med sig så var uppdraget slutfört. Mission Accomplished. A job well done. Thank you and goodbye.
De förvånades av hur enkel den lösningen kändes nu – att de inte tänkt på den direkt. Att pressa InvestTechs grundare och huvudägare hade aldrig varit ett alternativ i Antonis och Cecilias handlingsplan, utmejslad ihop med Emily Cox. De hade antagit att han var för nära lierad med sitt eget bolag för att låta sig pressas. Risk för att han gick till polisen. Istället hade Antoni identifierat finansmannen Berg, med investeringar, familj och ett på ytan fläckfritt liv i den snabba filen att försvara.
Berg var det perfekta objektet att utpressa: lik i garderoben, fåfäng och tillräckligt mycket att förlora.
Så var dock inte fallet med Lars Malmfält. En småknarkande mattenisse utan familj, särskilt många vänner eller några direkt briljanta framtidsutsikter. Vilket definitionsmässigt gjorde honom till ett dåligt utpressningsobjekt. Vilket i sin tur gjort att de automatiskt valt bort den möjligheten.
Fram till nu. Ville matematikern själv verkligen överge sitt livsverk så var spelplanen förändrad. Det var en chans för bra för att tillåtas gå om intet.
Antoni Lisowski slog ihop sin bärbara dator och deklarerade, ”Vi går upp.”