KAPITEL 9

Ett lågtryck drog in från Nordatlanten, böljade ner över norska fjällen men lät sig inte bekomma utan snarare ökade i intensitet över Svealand. Där parkerade det sig eftersom varmare luft ännu belägrade Sydeuropa. Rikligt med regn föll och orsakade översvämningar i åar och vattendrag.

Därmed verkade 2008 års svenska sommar vara knäckt. Temperaturen över Ingarö sjönk med tio grader på 24 timmar och det var råkallt i början av september när Berg steg ut från villan, såg sig skyggt omkring utan att upptäcka någon mystisk bil och satte sig i familjens andrabil, en grå Mercedes-kombi.

Det hade nästan gått två veckor sedan han hört av utpressarna. Han hade så smått börjat inbilla sig, eller försökte i alla fall inbilla sig, att alltihop runnit ut i sanden. En ond dröm eller ett dåligt skämt som för en stund saboterat hela hans vardag, men som tröttnat på sig själv och imploderat och lämnat endast ett minne av dålig sömn och nervös väntan kvar.

Men så ringde den förbannade Stefan Axén igen. Han lät munter som vanligt. De skulle ses, tyckte han – bara en sådan sak, ”jag tycker vi ska ses”, som om Berg hade valet att säga, ”Jamen serru, det passar inte just nu. Eller aldrig för den delen”.

Mötesplatsen var Ta Inn Hotel i Sköndal.

Han visste inte var Sköndal låg. Än mindre hade han hört talas om hotellet.

”Var ligger Sköndal?”, frågade han Susanne.

”Sköndal? Du menar Gröndal?”

”Nej Sköndal, tror jag, med S”.

”Vet inte. Kan du inte googla eller nåt? Vad ska du göra där?”

”Ett möte.”

Han fick fram Sköndal – det låg söder om Skogskyrkogården längs väg 73 mot Nynäshamn. Hotellet hittade han också. En röd lada bredvid en McDonald’s.

Han körde 73:an söderut i regnet. Himlen var kompakt grå och hans sinnesstämning var i en enda röra av nervositet, irritation och melankoli. Ena sekunden nervös, sedan förbannad på mannen som kallade sig Stefan Axén och hans göteborgska medhjälpare. Han kände sig obekväm över att inte ha kontroll på situationen. Svante Berg hade alltid koll. I nästa sekund drabbades han en sorts uppgiven känsla att allt egentligen kvittade. Det är väl vädret, tänkte han.

Eftermiddag och en hel del bilar på 73:an. Ändå tur att jag ska söderut. Vad var rumsnumret, 26?

Berg svängde av vid Gubbängen, upp på Tyresövägen och såg den röda hotelladan på vänster sida. Men han hittade ingen avfart utan fick fortsätta längs väg 229, svängde vid första bästa tillfälle, körde under motorvägen och hamnade på något som hette Gråhundsvägen. Där fanns rader med vit-röda lägenhetslängor med garage bredvid. Alla såg likadana ut. Träd skymde sikten och regnet tycktes tillta. Han svor och spanade efter någon att fråga men såg inte en människa. Försökte köra rakt igenom bostadsområdet men hamnade på en vändplats. Där fann han en dam med paraply som var ute med hunden.

”Ursäkta, jag letar efter ett hotell, Ta Inn.”

Damen såg förvirrad ut.

”Hotell? Nej, här finns inget hotell vad jag vet. Här är bara bostadshus. Jag har bott här i sexton år, inte sett till något hotell. Är du på rätt gata?”

”Okej, tack.”

Svante hissade upp rutan och gasade iväg varifrån han kommit. Det är klart att jag inte är på rätt gata, kärringjävel. Nu var han enbart irriterad. ”Jävla skit!” utbrast han och stängde av bilstereon med ett väl avvägt knytnävsslag mot panelen. Han irriterade sig på ljud när han var förbannad och trött.

Han körde ut på Tyresövägen igen och fortsatte tills han åter såg den satans ladan, nu på höger sida. Han svängde igen och lyckades komma in på en annan väg på temat hund, Vinthundsvägen. Sedan vänster på Bogårdsvägen och han var framme. Tio minuter sen, men det struntade han i.

På höger sida ovanför en liten slänt låg vad som verkade vara ett stenhuggeri, rakt fram en mack. Till vänster såg han hotellet, ihop med McDonald’s-restaurangen. Han parkerade Mercan och gick in i foajén. Det stod en brunaktig skinnmöbel till höger i receptionen och en gammal moraklocka till vänster. Disken rakt fram och bakom den en trött receptionist som såg upp när han klev in. Vita väggar och vita plattor i taket som hos Landstinget, ljusa furudetaljer. Bakom soffan ledde en trappa uppåt i byggnaden.

”Hej, jag ska träffa en person på rum 26”, sa han utan att stanna och tog trappan i tre jättekliv.

Han hittade 26 och knackade på. Det dröjde någon sekund sedan öppnades dörren och där stod jätten till karl.

”Kom in”, sa Stefan Axén glatt och retirerade inåt rummet. Berg såg direkt att hon som påstod sig vara jurist, Bengtsson, också var där. Hon satt på en sängkant. Axén slog sig ner i en stol och vinkade åt Berg att ta den andra. Han sjönk ned med ytterkläderna på sig.

”Var det svårt att hitta hit?”.

Svante svarade inte, muttrade bara, ”Vad i helvete gör ni på ett sånt här ställe?” Han sneglade ut och såg hur regnet ritat strimmor på den skitiga fönsterrutan. En tjock-TV stod på ett bord.

”Vill du ha en kopp kaffe?”, undrade Sofie. Hon reste sig oombedd och gick bort till bordet där det fanns en kanna och koppar.

”Nej tack. Kom till saken.”

”Vi ville bara prata lite med dig och höra hur det går”, sa Stefan Axén muntert. Han lutade sig tillbaka och knäppte händerna över den runda magen och studerade Berg nyfiket.

”Går med vadå?”

”Våra gemensamma intressen i InvestTech.”

Berg stirrade tillbaka på den kraftiga karln med mörka ögon mitt emot honom och sa inget. En klassisk strategi som kanske kunde fungera: håll tyst och vänta ut motståndaren tills han börjar snacka istället. Och försäger sig. Kommer med information han inte tänkt komma med.

Men de här två verkade vara proffs. Log bara fånigt mot Svante och lyckades nästan se ärligt nyfikna ut. Väntade ut honom.

”Vad vill ni att jag ska säga? Ni vet redan att jag ska delta i en nyemission. Ni verkar ju vara välinformerade så jag antar att ni vet att det varit styrelsemöte som beslutat om tillverkning av prototyper. Likaså vet ni att ni håller på med utpressning.”

”Vi känner till en del av det där”, sa Stefan Axén. ”Vad har du tänkt att göra härnäst? Vi vill försöka hjälpa dig om vi kan. Vi har en del idéer om hur vi båda ska få det vi är ute efter.”

”Hjälpa mig? Med vad?”

Sofie, eller vad hon nu egentligen hette, hade satt sig på sängens kortsida igen. Hon tog över.

”Det är la bra om vi lägger upp en gemensam plan”, sa hon. ”Så här är det – vi har redan pratat om det, men vi kanske ska gå igenom det igen. Vår uppdragsgivare är ute efter InvestTechs sök- och analysteknik.”

Hon gjorde en konstpaus och pekade på honom. ”Och du, Svante, är ute efter att göra pengar på bolaget. Genom att sälja produkter med vinst eller att sälja aktierna med vinst, vilket som, för oss spelar det ingen roll. Det är oväsentligt.” Hon talade tydligt, affärsmässigt och säljande. Vem är hon? Den här tjejen måste ha jobbat med affärer tidigare. Men var, tänkte Berg medan han glodde surt på henne.

”Vi kan hjälpa dig med dina mål, med finansiering till exempel. Och du kan hjälpa oss. Vi hjälper varandra helt enkelt. Och vi har som sagt en del idéer om hur det kan gå till. Ju snabbare vi får det vi båda vill ha, desto mindre tid behöver vi tillbringa tillsammans.”

Så lade hon till, som för att lätta på stämningen och markera sitt eget ursprung, ”Det låter la gött”.

Svante suckade. ”Att vi ska slippa ses är ert starkaste argument hittills. Låt höra era idéer”, sa han och tillade, riktat mot Sofie Bengtsson: ”Vad sa du att du hette nu igen?”

”Sofie.” Hon hasade framåt på sängkanten, la ena benet över det andra och började prata energiskt.

”Vi behöver hjälp med att komma över InvestTechs grundteknik. Det är relativt lätt gjort, tror vi, men det behövs någon med access in i bolaget. Där kommer du in.”

”Om ni vill ha tag i tekniken är det ju bara att ni väntar och köper produkten när den börjar säljas.”

Stefan Axén lutade sig framåt i stolen. ”Grundtekniken, Svante, grundtekniken!” Han viftade exalterat med pekfingret. Ansiktsuttrycket liknade det hos någon som just kläckt en genialisk idé. ”Vi vill inte ha bara en låda med teknik, vi vill ha rådatan. Formlerna, koderna, idéerna.”

”Framför allt formlerna”, förtydligade Sofie Bengtsson.

”Just det. Och dom får man bara om man opererar inifrån.”

”Ni vill att jag ska industrispionera? På mitt eget bolag?”

Stefan Axén ryckte obekymrat på axlarna. ”Kan man säga. Kalla det vad du vill – vi föredrar att kalla det en affärstransaktion. Ett handelsutbyte.”

Någonstans längs vägen hade Svante Bergs irritation sjunkit undan över att överhuvudtaget vara på plats i det här sunkhotellet med de här två gangstrarna, om än aldrig så välklädda och vältaliga. Istället medgav han motvilligt för sig själv att han faktiskt var lite nyfiken. Vad vill de ha, och varför?

Vem nu beställaren av spionaget var så fanns det resurser i bakgrunden – ekonomiska och intellektuella. Axén och Bengtsson, eller vad de nu hette, hade uppenbarligen tillgång till såväl gedigen research som omfattande spaningsverksamhet. Berg var mer eller mindre övertygad om att hans mobil var avlyssnad. Inte för att han begrep hur man gjorde sådant. Veckan innan hade han skaffat en ny kontantkortsmobil som han hoppades att de ännu inte fått nys om.

”Okej”, sa han, ”låt höra planen. Så vi kommer härifrån någon gång.”

”That’s the spirit!” utbrast Stefan.

Sofie lät pedagogisk, nästan som en lärarinna. Hon gestikulerade med händerna.

”Det finns två sätt, så som vi tänker oss, att få tag på den grundläggande, okrypterade informationen. Strategierna är helt skilda och vi känner att det är bäst att köra båda spåren parallellt.” Hon kastade en snabb blick på sin kollega och fortsatte, nu med lägre röst:

”Plan nummer ett går ut på följande. Inom den närmaste veckan eller så sker en transport från InvestTechs kontor till ett företag i norra Tyskland som ska tillverka ett antal prototyper av produkten, alltså själva analysverktyget. Transporten sker med flyg. Ett antal personer från InvestTech åker med. Bolaget har hyrt in bevakning från Securitas. De verkar alltså vara noga säkerheten.”

”För ovanlighetens skull när det gäller det bolaget”, myste hennes kollega med ett svagt flin.

”Anledningen”, fortsatte Sofie och såg rakt på Svante, ”är att de matematiska formlerna också transporteras på flyget. Själva innovationen. Där, i samband med den transporten, före, under eller strax efter, har vi alltså en perfekt möjlighet att komma över materialet.”

Svante såg klentroget på henne.

”Transporterar de matematiska formler med flygplan? Varför mejlar de inte bara alltihop ner till tyskarna?”

”Ap-ap!” Stefan Axén höll upp ett varnande finger. ”Mejl är för osäkert. Kan snappas upp av vem som helst. Inga affärshemligheter värda namnet mejlas.”

”Men man kan kryptera mejl.”

”Inte bra nog. Duger inte. Vad händer om någon får tag på din avkrypteringsnyckel till exempel?”

Han slog ut med armarna. ”Whatever. Ni vill alltså ha mig med på det där planet?”

”Ja.” Bengtsson sträckte sig efter ett kuvert på sängen och drog ut några papper. ”Eller positionerad på ett sådant sätt i samband med resan att du kan kopiera formlerna.”

”Jag kan uppriktigt inte se hur det skulle gå att ordna.”

”Men tänk, Svante!” Stefan Axén lät engagerad. Han lutade sig framåt igen och de mörka ögonen lyste. ”Du är ju storägare. Näst största efter grundaren själv. Det är den hävstång du kan använda.”

”Jo, det fattar jag, men… alltså rent praktiskt, hur har ni tänkt er att det ska gå till? Jag kan inte gärna bara kliva in på InvestTech, ’Hej, jag är storägaren och jag kräver att få se formlerna. Hit med dem’.”

Sofie Bengtsson flinade. ”Nej, vi kan nog vara lite mer sofistikerade än så. Vi har en plan för hur det ska gå till.”

”Another plan, fantastiskt. Låt höra den då.”

Sofie Bengtsson sträckte över ett av pappren ur kuvertet. Det hade formen av ett brev. Brevet var undertecknat av Svante Berg.

”Så ni har förfalskat min namnteckning”, mumlade han medan han läste. Brevet var skrivet i familjär ton och var adresserat till InvestTechs styrelseordförande Bo Svendin.

Bäste Bo Svendin,

Jag är glad över att den senaste emissionen i InvestTech gick i hamn som planerat. Det gläder mig att bolaget, under din skickliga ledning i styrelsen, nu ser ut att ha målet att kommersialisera den fantastiska innovationskraften i bolaget inom räckhåll.

Som numera näst största ägare avser jag att ta ett ännu mera aktiv del i bolagets framtida utveckling. Som InvestTech meddelat i ett pressmeddelande till marknaden så är nästa stora steg alltså den efterlängtade tillverkningen av prototyper av själva produkten. Utan att närmare känna till omständigheterna kring denna tillverkning, skulle jag vara mycket glad om Du, i samarbete med bolagets ledning, kunde bereda mig möjlighet att närmare studera processen kring och utförande av denna tillverkning.

Jag står självklart för alla eventuella kostnader som uppkommer i anslutning till mitt deltagande, ett deltagande som både bolaget och jag själv, i egenskap av storägare, självklart har allt att vinna på.

Hälsningar

Svante Berg

Han läste texten två gånger. Det var faktiskt smart, det fick han medge. Svendin skulle ha svårt att neka en sådan förfrågan – och varför skulle han göra det? Berg var trots allt storägare. Han hade träffat Svendin flera gånger. På bolagsstämmor och andra officiella sammanhang visserligen, aldrig privat. De kände knappast varandra. Men det gick att hävda att det inte var mer än rätt att han fick se hur produktionen gick till. Dessutom var han nyfiken rent privat. Han trodde faktiskt på InvestTech och genialiteten hos grundaren Lars Malmfält.

I nästa sekund slogs han av insikten att de här torpederna, vem eller vilka de nu jobbade för, garanterat visste om att han träffat Malmfält och Svendin, när och hur det skett, och precis på minuten när han köpt sina första aktier, vilket var i samband med börsnoteringen för tre år sedan.

”Jag skulle stryka det sista. Från ’ett deltagande’ och till slutet”, sa Berg till slut. ”Det känns för mycket som fjäsk, innehållslöst dravel.”

Stefan Axén tog brevet och läste raderna kritiskt. ”Tycker du det?” Han gav det till Sofie Bengtsson.

”Kanske”, mumlade hon. ”Eller så ska det omformuleras lite. Vad sägs om, ’ett deltagande som gynnar bolaget genom min ökade möjlighet att, via mina affärskontakter, agera dörröppnare till InvestTechs framtida kommersiella kunder’.”

”Topp!” utbrast Stefan Axén och slog sig på knäna.

”Bättre”, medgav Berg. ”Men för långt.”

Susanne antecknade på utkastet till brevet.

”Jag filar på det lite.”

”Så när ska ni skicka det där?”

”Pronto.”

”Och då tror ni att Svendin automatiskt bjuder in mig till flygresan?”

Stefan Axén såg fundersam ut.

”Det är vår förhoppning”, svarade han. ”Men vi har andra idéer redo om det inte skulle gå den vägen.”

”Som vad?”

Sofie Bengtsson släppte brevet och återupptog sin föredragning. Hon förde håret bakom ena örat med handen.

”Vad vi behöver är alltså att komma åt grundformlerna, Malmfälts ursprungsdokument. Det ena…”

”Det har du redan sagt”, avbröt Svante.

”…det ena sättet är alltså att helt enkelt lägga beslag på dem när de transporteras…”

”Vilket inte lär bli så enkelt”, sköt han in och studerade Sofie med road min.

”…det andra är att helt enkelt köpa företaget. Köpa ut det från börsen, pang bara, och så är det ditt att göra vad du vill med.”

Svante Bergs flin försvann. Han stirrade på henne. Köpa InvestTech? Hans hjärna var van vid att räkna på ägarandelar och beräkningen gick på en sekund: jag har sexhundrasextio tusen aktier, 11 procent av bolaget, och kursen står i runt 8 kronor. Det värderar min andel till knappt 5,3 miljoner. Det ger InvestTech ett börsvärde på knappt 50 miljoner kronor.

Bengtsson och Axén studerade honom uppmärksamt.

Tänk på vad du säger nu, Svante, tänkte han. För helvete, tänk på vad du säger.

”Jag hänger inte med. Jag trodde ni var banditer som stjäl folks egendom, och nu vill ni köpa bolaget. Om det är så enkelt, varför lägger ni inte bara ett bud och köper ut det från börsen?”

”Därför att det väcker en massa uppmärksamhet. Vår uppdragsgivare vill inte ha uppmärksamhet, vår uppdragsgivare vill inte äga ett fallfärdigt mjukvarubolag. Bara formeln, själva innovationen”, svarade Sofie Bengtsson.

Svante Axén fyllde i, ”Det är därför vi har anlitat dig, Svante. Bland annat. Du kan lägga ett bud åt oss, om det skulle bli nödvändigt.”

”Du behöver inte bekymra dig om kostnaderna, vi slussar pengar till ditt konto när och om det behövs”, la Sofie Bengtsson till.

”Pengar är inget problem”, fyllde Stefan Axén på med.

Svante Berg glodde på dem.

”Är ni säkra på att ni inte övervärderar det här som InvestTech håller på med?”, sa han. ”En apparat att plugga in i ett nätverk och som analyserar datatrafik, jag menar – är det värt allt jobb ni lägger ner?”

Stefan Axén lutade sig tillbaka i stolen. Han knäppte händerna bakom huvudet.

”Det kan man tycka. Men vår uppdragsgivare har gjort sin läxa. Det InvestTech håller på med – eller, för att vara exakt – det den här Lars Malmfält håller på med är fantastiska grejor. Cutting edge, första klassens data mining-algoritmer, som de kallar det. Jag vet inte, jag är ingen matematiker. Men uppenbarligen kan man analysera ofantliga mängder data på kort tid med den här manicken. Dagens sökverktyg på internet kan slänga sig i väggen. Såvitt jag har hört.”

Han gjorde en paus, flinade mot Berg och sa, ”Men det här visste du väl redan, du har ju köpt aktier själv.”

Svante begrundade detta. Om det var som de sa, som deras hemliga uppdragsgivare hävdade, så satt han möjligen på en större guldgruva än han trott från början när han köpte sitt första InvestTech-papper. En Google-killer, ett verktyg som inget storföretag kunde vara utan. The Mother of analysverktyg, en potentiell kassako för den som visste hur sådan här teknik skulle marknadsföras. Och det visste Svante Berg. Eller, han kände åtminstone personer som visste.

”Okej”, sa han och slog ut med armarna i en jag-bryr-mig-inte-gest. ”Så hur ska ni ha det? Sno formlerna på planet eller köpa hela skiten?”

”Vår strategi är att köra dubbla spår än så länge”, sade Susanne Bengtsson. Hon verkar vara strategen här, tänkte Svante. Utan tvekan en smart tjej. ”Vi har sett att du köpt på dig mer InvestTech-aktier senaste veckan.”

”Pressmeddelandet”, svarade Berg. ”Det var rätt givet att kursen skulle stiga när det kom ut. Jag handlade bara lite på marginalen.”

”Okej. Fortsätt att köpa småposter kommande veckor. Det ser naturligt ut. Ge oss ditt kontonummer så skickar vi över pengar.”

Svante såg förvånat på Sofie. ”Du menar att ni inte har mitt kontonummer redan? Med all er research? Jag trodde ni visste vilken sorts dasspapper jag torkar mig med.”

De glodde tillbaka på honom.

I helvete att jag låter mig köpas av de här småkriminella gangstrarna, tänkte han. Samma sekund som jag tar emot deras pengar är jag körd. Deras för evigt.

”Jag köper för mina egna pengar tills vidare, om det är okej med er”, sa han och reste sig. ”Var det något mer? För jag har lite annat att pyssla med än att mysa här med.”

Han gick mot dörren.

”Du är högbelånad, Svante. Varför låter du inte oss hjälpa dig istället?”, sa Stefan Axén, ännu sittande i stolen.

”Jag klarar mig. Var det något mera?”

Sofie Bengtsson reste sig från sängen. Hon såg en aning sliten och trött ut i det magra skenet från hotellampan i taket.

”Vi hör av oss med svaret på brevet och förberedelserna inför flygresan.”

”Det tror jag säkert att ni gör. Om det blir någon flygresa”, sa Berg.

”Om det blir någon flygresa ja.”

Han lämnade rummet och stängde dörren. Gick korridoren bort, nedför trappan och ut i kvällsskymningen. Klockan var halv nio och det var mörkt. Strilandet hade övergått i duggregn. Han drog in ett djupt andetag frisk luft och gick mot bilen. Vände sig inte om.

Huvudet snurrade av tankar – först nu, ikväll, hade det klarnat vad de var ute efter. Och hur. I alla fall en del. Han behövde tänka över situationen. Tusan om det inte finns pengar här att tjäna, tänkte han och tryckte upp billåset med nyckeln.

Han körde ut från parkeringen och svängde höger ut på Bogårdsvägen i riktning mot Tyresövägen, höger igen inom Vinthundsvägen ut mot 73:an.

Där hejdade han sig.

Rakt fram fanns väg 73 och till vänster Tyresövägen. Till höger, mot motellet till, låg en skogsdunge med spridda lövträd. Bakom träden, beräknade han, låg hotellet. Utan att tänka längre vred han instinktivt ratten åt höger. Mercan skumpade till över trottoarkanten och for in på gräsmattan. Det var vått av regnet och bakhjulen miste greppet för ett par sekunder. Bilen kasade på tvären och fick antispinn-symbolen att börja blinka. Svante fick bilen under kontroll och gasade in i skogsdungen. Det smällde när grenar slog mot underredet.

Han stannade inne i lövverket, klev ur och började springa genom gräset. Till höger anade han en enslig gård med ett plank runt. Han följde planket, hukade sig för nedhängande grenar och viftade bort spindelväv med handen. Snart anade han McDonald’s rakt fram, precis till höger borde hotellet ligga. Han befann han sig hundratalet meter från hotellets baksida. Skogsdungen slutade vid en parkeringsplats precis utmed 73:an. Vid dess ände låg skräp, tomma motoroljeflaskor, ett bilbatteri och något gammalt klädesplagg. Han smög raskt ut ur träddungen och följde ett staket på höger sida några tiotals meter tills han nådde en liten stuga. Han stannade och såg runt kanten.

Nu hade han uppsikt över parkeringsplatsen utanför hotellentrén som han själv kommit ut ifrån ett par minuter tidigare.

Svante smög ytterligare ett tiotalmeter fram till hotellets gavel, sjönk ned på huk i det regnblanka mörkret och väntade.

Han blev plötsligt medveten om hur stilla allt var. Hans sinnen var på helspänn. Han kände sig upprymd, en hemlig agent på uppdrag. Duggregnet lade en filt över alla ljud. Biltrafiken på Nynäsvägen hördes som ett vått sus. Alla fåglar hade tagit skydd mot fukten och höll sig tysta. Stenhuggeriet en bit bort hade stängt för dagen.

Han kisade mot entrén. En Volvo V70 svängde in på parkeringen, stannade och en man klev ur. Han gick med trötta steg mot entrén. Han hörde ljud från McDonald’s-restaurangen en bit bort; någon skrattade. Sedan en motor som startade.

Regnmolnen gjorde omgivningen skum, inga skuggor syntes, bara mörker. Han såg på klockan men glömde direkt vad den visade. Han hörde sina egna hjärtslag.

Någon kom ut från hotellet. Nej, två personer. Stefan Axén och Sofie Bengtsson. Eller vad de nu hette. Svante höll andan. Båda såg sig obesvärat men vaksamt omkring. De gick utan speciell brådska i riktning mot en mörk BMW-stadsjeep. Han först, hon efter med en väska över axeln. Han såg Axén låsa upp med fjärren. De klev in, bilen tog fart och lämnade parkeringen.

Berg hukade när BMW:n svängde runt och körde ut på Bogårdsvägen. Han såg en skymt av Sofie Bengtsson i passagerarsätet, en tiondels sekund av ett nollställt ansikte, innan bilen for iväg åt samma håll han själv kört nyss.

Så snart den passerat reste han sig och sprang genom skogsdungen mot sin egen bil. Han slängde sig in bakom ratten, struntade i säkerhetsbältet och började backa i det våta gräset. Han ställde sig på gasen och körde mot påfarten till 73:an. Av BMW:n syntes inte ett spår.

Berg chansade på att de skulle norrut, mot Stockholm, och tog högersvängen till påfarten i för hög fart. Bakvagnen kastade våldsamt ut åt vänster. Han tryckte gasen i botten och spanade bland bilarna framför sig. Snart var han uppe i 160. Ingen BWM. Han lät Mercan accelerera till 200. Bilarna lät som susningar när han passerade. Fortfarande ingen BMW.

I höjd med Johanneshov och Globen tätnade trafiken och han tvingades sakta in. Precis när han passerade Gullmarsplan såg han den. De låg i högerfil, fem-sex bilar framför. Han bromsade försiktigt och la sig bakom en skåpbil.

Han sträckte på sig i sätet för att se. BMW:n körde mot Södermalm. Han hängde på. Bilkön stannade vid Skanstull. Nu var det tre bilar emellan honom och BMW:n, som blinkade höger. De körde öster ut och svängde upp på Renstiernas gata. Två bilar emellan. Berg bromsade för att inte hamna för nära. Hade de sett honom? De visste garanterat vilken bil han körde, men å andra sidan fanns många Mercedes i Stockholm.

Han fällde ned solskyddet för att dölja ansiktet.

I korsningen Renstiernas och Bondegatan blev det rött ljus. BMW:n först. Sedan en Taxi Stockholm, därefter en blå Ford Focus. Sist Svante i Mercan.

Ljuset slog om till grönt.

Ingenting hände. Några sekunder gick, sedan började taxin tuta. Forden hängde på. Vad gör de, varför kör de inte? Men BMW:n stod kvar. Taxin började backa irriterat och manövrera för att kunna köra om. Berg duckade bakom ratten.

Ljuset slog om till rött. En Volvo på Bondegatan som blinkade vänster började rulla. När den svängt halvvägs in på Renstiernas gata hördes motorvrål. BMW:n satte av mot rött ljus och passerade en halvmeter framför Volvon som fick tvärnita mitt i korsningen. Berg var sist i kön och hade ingen chans. Bjässen till karl vid ratten med sin utpressare till kollega i passagerarsätet lät BMW:n varva ur längs hela Renstiernas gata tills den övergick i Katarinagatan.

En vänstersväng – och bilen var borta.

De hade sett honom.

TILL ALLA KAPITEL