KAPITEL 5

En blåmetallic Porsche Cayenne svängde upp till garageinfarten vid en villa på Ingarö utanför Stockholm. Svante Berg klev ur med svart portfölj i ena näven och kritstrecksrandig kavaj hopknölad i den andra. Han smällde igen dörren och tryckte igång larmet. Gick med spänst i stegen, rak i ryggen, i självsäker rask marsch över gräsmattan.

Huset var i tre plan, på 350 kvadratmeter och hade sjöutsikt. Tomten hade pool och två garage.

Berg kastade en blick över axeln. En mörk BMW med tonade rutor stod parkerad bredvid ett buskage på andra sidan gatan. Han hann se snett in genom framrutan att det satt åtminstone två personer i bilen. I samma sekund öppnade han ytterdörren och försvann in.

Han slängde kavajen över en stolsrygg och la portföljen på ett glasbord vid soffan i vardagsrummet. Därifrån hade han utsikt mot fjärden i öster. Ett par segel avtecknade sig mot det mörkblå vattnet. Solen stod ännu högt och belyste skärgården i högsommarfärger. Men han tittade inte på utsikten, istället klickade han upp eposten.

Det ringde på dörren.

En man, en jätte till karl, och en kvinna stod utanför.

”Svante Berg?”

Mannen i mörkgrå kostym och anonym röd slips var lång, bortåt två meter. Han var bastant byggd och med mörka ögon. Ansiktet hade ett neutralt uttryck. Det avslöjade inte nyfikenhet, inte aggression, inte nervositet. Kvinnan bredvid honom hade ett beslutsamt drag över munnen. Det mörka håret satt uppsatt i en hästsvans.

”Jag är Svante Berg. Vad kan jag hjälpa er med?”

Jätten i kostym höll upp ett ID-kort.

”Jag heter Stefan Axén. Vi kommer från Finansinspektionen. Vi har några frågor om din affärsverksamhet. Kan vi komma in?”

Berg stod stum för en sekund. Finansinspektionen? Sedan när gjorde Finansinspektionen oanmälda hembesök hos privatpersoner?

”Vad vill FI mig? Och varför ringer ni inte och bokar tid om ni vill träffa mig?”

Axén lade ner ID-brickan i kavajfickan utan att släppa finansmannen med blicken. Han undvek frågan. ”Det här tar bara några minuter”.

Svante Berg var inte den affärsman som tänkte bjuda in Finansinspektionen eller valfri annan myndighet om han kunde slippa.

”Det är faktiskt inte något bra tillfälle just nu”, sa han. ”Om inspektionen kunde vara så vänlig och kontakta min sekreterare på måndag så får hon boka in en tid.” Svante började dra igen dörren men en fot kom emellan.

”Vi föredrar att ställa våra frågor nu”. Stefan Axén tog ett steg närmare Svante. Det låg hot i luften. Kvinnan öppnade munnen för första gången.

”Men vill du hellre det så packar vi in oss i bilen och åker ner till inspektionen. Vi trodde du skulle uppskatta att vi kom hit istället. Det sparar en del av din tid.”

Hon pratade göteborgska, såg ut att vara runt 50 bast, ungefär samma ålder som Axén. Instinktivt tänkte Berg: henne borde jag klara. Men jätten? Aldrig. Och inte båda samtidigt.

Han studerade myndighetspersonerna intensivt. I hjärnan gick han igenom alla potentiella affärer de möjligen kunde ha intresse i. Köpen på insiderinformation i Stora Enso? Nej, det var vattentätt. Hans bolag i två utländska skatteparadis? Omöjliga att spåra. Obligationsaffärerna? Tänkbart, men inte troligt.

Berg fick solen i ögonen.

”Vad är det som är så brådskande att ni inte kan boka en mötestid?”.

Han höll upp handen som skydd för solstrålarna som lobbade sig in över skogsbrynet på andra sidan gatan.

Plötsligt insåg han att han hade förlorat mot dessa byråkrater. Och samtidigt: en del av honom var nyfiken på vad de ville.

”Som sagt”, sa jätten Axén, ”vi kan ta det här eller nere på stationen.”

Stationen? Något stämde inte.

”Sa ni inte inspektionen nyss? Hur ska ni ha det, inspektionen eller stationen?”

”Eller här. Du väljer.”

Svante Berg tänkte snabbt. Detta är något hans advokat borde känna till. Han måste se till att få hit honom.

”Det tar inte lång tid,” försäkrade kvinnan.

”Och hur var ditt namn?”

”Sofie Bengtsson, jag är jurist på FI.”

Svante Berg spelade ut sitt bästa kort. Han lutade sig nonchalant mot dörrposten. ”Jag svarar gärna på inspektörernas frågor. Men det måste ske i sällskap av min advokat. Jag ringer honom och ser om han kan köra ut direkt.”

En liten elegant gest med handen.

”Det klart, det är ju fredag”, la han till.

Han fiskade upp mobilen.

”Men det klart, det kommer att ta en st…”

Axéns stora näve ryckte åt sig mobilen. Han knuffade Svante inåt i hallen och kom efter ihop med juristen, Bengtsson.

”Vad i helvete, vad gör ni?”

Svante Berg retirerade flera steg baklänges in i villan.

Stefan Axén, väldig och barsk, spände blicken i honom.

”Nu gör vi det här snabbt och smidigt. Vi sätter oss allihop, vi ställer våra frågor, du ger dina svar, och så är vi ute härifrån på nolltid.”

Berg var ställd. ”Tänk om min familj varit hemma. Ni bara tränger er in hos folk. Hur i helvete jobbar ni egentligen? Vilka tror ni att ni är?”

”Vi vet att din familj inte är hemma. Inte din fru Susanne, inte Maja, 4, och inte Simon, 8.”

Svante Berg frös is. Vad är det här för människor? Har de kartlagt min familj? Om de vet att min fru och barn inte är hemma, vet de då också var de finns?

Några minuter senare satt de runt bordet vid fönstret med utsikten mot Nämdöfjärden. Berg satt framåtlutad i soffan med armarna vilande på knäna. Han kände sig spänd, rädd och irriterad på samma gång.

Inspektörerna mitt emot honom verkade oberörda. De rent av såg familjära ut där i soffan. Lugna men allvarliga. Kontroll på situationen. Axén plockade upp en mapp med papper, juristen Bengtsson arrangerade med en inspelningsutrustning. De tog god tid på sig. ”Trevligt hus”, sa han som kallade sig för Axén. Hans ögon var halvslutna men vaksamma. ”Har du ritat det själv?”

Svante Berg mumlade något om en arkitekt.

Det plockades i flera papper. Stefan Axén och Sofie Bengtsson studerade en anteckning. Utbytte några blickar. Juristen inledde.

”Vi vill fråga dig om ditt engagemang i företaget InvestTech. Du äger en hel del aktier där, eller hur?”

Berg stirrade på henne. Handen sökte sig omedvetet uppåt pannan. Han drog det halvlånga håret bakåt. Försökte tänka. InvestTech, varför vill Finansinspektionen veta något om hans investering i InvestTech? Han hade förresten knappast något engagemang i bolaget. Allt han hade var några tiotusentals aktier. Och han hade en del kunskap om InvestTech och dess, som Svante hoppades, revolutionerande teknik. Men den informationen kände bara han själv, bolaget och några få andra investerare till. De fanns sekretessavtal.

Av alla företag jag äger aktier i, tänkte han, varför vill de veta något om InvestTech?

Inspektörerna såg intensivt på honom från andra sidan bordet.

”Jag vet knappast något om InvestTech. Jag har bara några småposter,” sa han uppriktigt.

”Okej, och vad är det för bolag”?

”Det är något med programmering, mjukvara av något slag.” Han lyckades hyfsat med att låta oberörd.

”Och vad är det för typ av mjukvara?” undrade Sofie Bengtsson.

Svante Berg blev medveten om sitt kroppsspråk, han satt framåtlutad och spänd. Inte framgångsrikt. Han tvingade sig tillbaka i soffan. Andades ut.

”Så som jag fått det beskrivet för mig handlar det om ett nytt system för bokföring.”

En lögn. Men det var enda möjligheten. Han tänkte inte ge de här gökarna ett milligram värdefull information.

De båda agenterna tycktes reagera på hans avslappnade hållning. Eller om det var lögnen. Eller både och.

Bengtsson kastade en snabb blick på Axén, som fortsatte stirra tillbaka på Berg. Svante Berg, 42. Finansmannen. Skjutjärnsinvesteraren. The Golden Boy. Han började slappna av i soffan. Det här skulle gå vägen.

”Ett nytt system för bokföring? Är det vad InvestTech sysslar med?”

Stefan Axén lät på inget vis övertygad.

”Såvitt jag vet, ja.”

”Och skulle du kunna ge oss några detaljer om detta nya system för bokföring?”

Berg fortsatte spela högt trots sarkasmen.

”Nej tyvärr, jag har ingen ytterligare information. Och den jag har fått av bolaget är samma information som finns på hemsidan. Jag föreslår att ni läser på där om ni är intresserade.”

Jätten och juristen utbytte en blick igen. Stefan Axén lutade sig tillbaka. Han höll upp ett papper framför sig och ögnade det för sig själv. Juristen Bengtsson tog över rollen att örnglo på Berg över bordet.

”Svante Berg, 42 år”, började Axén läsa långsamt från papperet, ”hemmahörande på Ingarö, gift med Susanne, 38, med vilken han har barnen Maja, 4, och…”.

Berg avbröt honom.

”Om du tror du kan skrämmas med ett gammalt TV-deckartrick, glöm det.” Han kände ilskan bubbla i huvudet. Nära att koka över nu. Han fick tunnelseende. Lutade sig framåt mot bordet igen. ”Det där är uppgifter som vem som helst kan ta fram med ett samtal. Försvinn härifrån om ni inte har några fler vettiga frågor.”

Stefan Axén fortsatte läsa.

”…barnen Maja, 4 år, och Simon, 8 år. Äger aktier i svenska och utländska börsbolag för närmare en miljard kronor. Högt belånad.”

Stefan Axén tittade fram bakom sitt papper och kastade en snabb blick på Svante. Han malde på:

”Berg har grundat och driver mäklar- och analysfirman Berg & Co. Nämnda firma har senaste två-tre åren varit inblandad i två separata brottsutredningar om insiderhandel och otillbörlig kurspåverkan. Brott har ej kunnat styrkas.” Stefan Axén tog en ny titt på sitt förhörsobjekt från andra sidan pappret, som för att stämma av hans reaktion. Bengtsson slöt händerna om ena knät och fortsatte att stirra uppfordrande på Berg. Som satt tyst.

Axén tog ny sats.

”I tisdags – den här veckan alltså”, lade Axén till hjälpsamt, ”klockan 11:45 sammanträffar Berg med kollegan Magnus Alvegårdh vid Berg & Co på restaurang East vid Stureplan. Berg äter kokt torsk, Alvegårdh nudelsallad. Berg tar från Alvegårdh emot information om en kommande vinstvarning som ska offentliggöras dagen därpå.”

Axén gjorde en konstpaus.

”Efter lunchen kör Berg hem till huset på Ingarö – här alltså”, sa Axén och gjorde en gest med handen mot en obestämd plats i rummet, ”där han telefonerar sin privata mäklare om att gå kort i den aktuella aktien till ett värde av 5 miljoner kronor.”

Svante Berg satt tyst och lyssnade stelt.

”Telefonsamtalet görs via en kontantkortsmobil som kastas i en sopcontainer vid småbåtshamnen på Bullandö, Värmdö.”

Sofie Bengtsson stack ned handen i sin handväska och drog upp ett föremål som hon placerade på glasbordet med ett litet klirr. Det var en begagnad Sony Ericsson mobiltelefon. Berg kände omedelbart igen den. Mobilen var identisk med den han kastat i containern.

Han tänkte på något att säga men fick inte fram ett ljud.

”Vinst på affären: åttahundratusen kronor”, fortsatte Axén. ”Dagen efter sammanträffar Berg återigen med Alvegårdh, denna gång på Restaurang J i Nacka. Där utbyts information om…”.

”Tack, tack, det räcker.”

Svante lutade ansiktet i händerna och gned sig hårt mot tinningarna. Hjärnan var paralyserad. Hur i helvete kunde de känna till det här? Hur länge hade de övervakat honom? Och varför? Vilka andra affärer kände de till? Svante var inte säker på att han ville veta.

”Bravo. Duktigt, duktigt”, sa han till slut. ”Ni tror att ni har kommit på något. Ni tror att det här är smutsig insiderhandel. Ni vet inte ett skit. Inget av det ni har håller någonstans i en rättegång. Och inget av det här har något med InvestTech att göra. Så vill ni vara vänliga och försvinna från min bostad. Nu med en gång.”

Stefan Axén och Sofie Bengtsson studerade honom uppmärksamt i ett par sekunder, som kändes betydligt längre. Till slut andades Bengtsson in luft och tog sats.

”Vi förstår att det här kan vara förvirrande.”

”Du anar inte.”

”Vi förklarar gärna varför vi är här.”

”Var så goda.

”Vi tror ingenting, till att börja med, vi vet.”

”Ni tror att ni vet.”

”Nej, Svante”, sa Stefan Axén och bläddrade fram ett annat papper ur sin hög, ”vi vet. Vi har utmärkt dokumentation från mycket säkra källor. De bästa som finns.” Han studerade några rader på ett annat papper.

”Du ska få ett exempel. Här är en intressant notering. Klockan 19.00 den 8 augusti i år. Berg åker med sin Mercedes från hemmet på Ingarö till Odenplan. Där sammanträffar han med Viveka Halldén, 31, analytiker vid en annan finansfirma i Stockholm.”

Svante kände rummet rotera. Han glodde på sin plågoande, som fortsatte oberört.

”Till sin hustru Susanne uppger Berg att han ska på ett affärsmöte. Istället har han och Halldén sexuellt umgänge. Berg lämnar lägenheten klockan 01.26 och är åter i hemmet ungefär en timma senare.”

Viveka Halldén.

Han föll tillbaka i soffan, tom på luft. Handen for upp mot hårfästet igen.

Viveka – hur i helvete hade de tagit reda på henne? Det var obegripligt. Hade han setts någonstans tillsammans med Viveka, förutom när hon plötsligt dykt upp på Sandhamn? Vem mer kunde känna till deras korta flirt?

Susanne visste förstås ingenting, och ville inget veta. Svantes och Susannes äktenskap var stabilt och trist. Så hade de tänkt att den skulle förbli, främst för barnens skull. Men även för deras sociala engagemang, deras yta utåt. Bilden av deras framgångsrika liv.

Och så detta. Hade de här skjutjärnsinspektörerna fått in en dold kamera i lägenheten? Hade de varit på Sandhamn och sett dem ombord på båten? Hade de sett vad han och Viveka gjort? Fanns det på film?

Av dessa frågor ställde Svante just nu inte en enda.

”Vad är ni för människor”, sade han bara. ”Okej, jag vänstrade. Vad har det med någonting att göra? Är det så här Finansinspektionen arbetar? Det här är ju för fan utpressning. Jag anmäler er.” Han reste sig och tog ett steg mot Stefan Axén. ”Ge hit min mobil, jag är f–.”

”Svante, sitt ner.”

Även Axén reste sig i sin fulla längd.

”Nu ska vi förklara hur det här hänger ihop. Sätt dig ner, vi är dina vänner, vi vill dig inget ont.”

Han var bestämd och samtidigt vädjande. ”Det är viktigt att du lyssnar på oss och vad vi har att säga.”

Svante satte sig motvilligt. Sofflädret kändes fuktigt mot ryggen. Det var hans egen svett.

Mest som ett konstaterande sa han:

”Ni är inte från Finansinspektionen?”.

”Du kan se oss som dina samarbetspartner, vi kan hjälpa dig att få vad du vill ha”, sa kvinnan som kallade sig Sofie.

”Så ni är inte från Finansinspektionen?”

”Låt oss säga att vi har en mycket mäktig uppdragsgivare.”

”Snacka inte strunt, nu är det min tur att ställa frågor.”

”Och du ska få svar”, svarade Stefan Axén och lät nästan uppriktig. ”Men vi kommer inte att kunna svara på allt.”

”Vem jobbar ni åt?”

Tystnad.

”Så den lätta klarade ni inte?”

”Som sagt, som min kollega sa just, vi har en mäktig uppdragsgivare. Låt oss stanna där så länge.”

”Och vad vill denna uppdragsgivare mig?”

”Som vi sagt, vår uppdragsgivare är intresserad av InvestTech”, sa Stefan Axén och spände återigen blicken i Svante. ”Glöm allt det andra, glöm insiderhandeln, glöm Halldén, glöm att du sett din gamla mobil här. Vi har inget intresse i att ställa till problem för dig eller din familj, tvärt om.”

”Det är lite svårt att tro.”

Sofie Bengtsson tog till orda igen.

”Vi känner till din plan att ta över InvestTech och kommersialisera tekniken, göra pengar på den. Vi, eller snarare vår uppdragsgivare, vill hjälpa dig att lyckas med det. Och samtidigt…”.

Juristen verkade söka en sekund efter rätt ord.

”…samtidigt vill vår uppdragsgivare ha en del av utfallet.”

”Utfallet? Ni vill ha pengar?”

”Nej, pengar är inget bekymmer. Vi vet att du är högt belånad och behöver kapital. Vi hjälper dig med det. Vad vår uppdragsgivare vill ha är tekniken som finns i InvestTech. Uppfinningen. De matematiska formlerna.”

Svante Berg satt tyst och begrundade informationen. Nedsjunken i soffan, slapp i kroppen, händerna i knät.

”Jag tror att jag förstår. Har jag något val här? För det känns inte så.”

Ett svagt flin drog samtidigt över Axéns och Bengtssons ansikten. Den väldige mannen lutade sig bakåt i soffan, slog ut med händerna. Juristen Bengtsson klapprade med naglarna helt stilla mot bordet och studerade Svante en aning roat.

Som om de ville säga:

”Om du har något val? Vi rekommenderar dig inte att ta reda på det.”

TILL ALLA KAPITEL