Här görs världens mest kända papper

DALTON, MASSACHUSETTS — När världen hamnar i finansiell kris så ökar aktiviteten i småstaden Dalton, Massachusetts. Sedan 1879 är det här som pappret till hela världens reservvaluta tillverkas – av uttjänta jeans. SvD Näringsliv har spårat dollarns ursprung.

Varje ny dollarsedel föds i ett stekhett roterande klot av järn. Klotet är knappt fem meter i diameter och sitter upphängt i en rigg med motorer och kugghjul som låter det långsamt rulla fram i luften emot betraktaren. Det påminner om Darth Vaders Dödsstjärna i Star Wars.

Därinne är det koktemperatur. I klotet tumlar rå bomull runt i ett par, tre timmar tills allt utom den rena fibern har kokat bort. Då stannar besten och en lucka öppnas. Ångande bomullsbitar ramlar ut på betonggolvet, där Paul Smith kör fram i sin lilla Kubota-traktor och skopar upp råvaran och tömmer den i osorterade högar ett par meter bort.

Det är svårt att tro, men inom några dygn är högarna av gamla kokta jeans och andra bomullstextilier förvandlade till sprillans nya dollarsedlar.

Bomullskokaren står i en 150 år gammal lada i rött tegel i småstaden Dalton i Massachusetts, omgiven av lövskog som om hösten exploderar i brandgult och curryrött. Staden klyvs av floden Housatonic som genom seklen genererat kraft åt pappersindustrin. För Dalton är födelseort åt familjeägda Crane & Co, som den 27 maj 1879 av USA:s finansdepartement fick den första beställningen på papper att göra sedlar av.

En sedel ger ingen ränta. Men 134 år senare är produkten ändå mera efterfrågad än kanske någonsin tidigare. Anledningen stavas finanskrisen. Som bekant är vissa av dagens finansiella produkter så komplicerade att de inte ens kan värderas av deras egna uppfinnare. Än mindre av kreditvärderingsinstituten. Så bankirer världen över kräver fortfarande något så banalt som papper med analoga siffror på i valven för att sova gott i tider av kris. Genom att räkna antalet papperstransporter som avgår från Dalton så borde det gå att hyggligt stämma av läget i världsekonomin.

Tod Niedeck är Cranes kontakt med de federala myndigheterna åt vilka Crane levererar sedelpapper.

– Vi har definitivt märkt av de senaste årens globala finanskris, säger han och ser riktigt nöjd ut.

Familjen Crane har varit i pappersbranschen sedan 1770, då Stephen Crane öppnade sitt första pappersbruk i trakten. Men genom förvärv går verksamheten i dagens Cranekoncern längre tillbaka än så, särskilt inom sedelmakeri. Den som söker ursprunget till hur världen begåvades med papperspengar behöver bara bege sig till Tumba bruk strax söder om Stockholm, som Crane numera äger. Tumba har anor från 1755 och uppges vara världens äldsta sedelbruk.

I Tumba görs insatsvaran till europeiska och andra sedlar, dock inte till dollar. Dollarpapper tillverkas i Dalton, och bara i Dalton. Det sker genom att bomullen från det kokande klotet blandas med lin, som man gör linnetyg av. En dollarsedel består av 75 procent bomull och 25 procent lin. Det gör den både unik och, hävdar man i Dalton, särskilt slitstark.

Efter kokningen åker bomullen ned i en bassäng med rengöringsmedel – det luktar fränt av klorin. En serie andra maskiner torkar och pressar linnet och bomullen till hårda kartongliknande kvadratmeterstora plattor som packas i balar och fraktas någon kilometer till en annan röd gammal tegelbyggnad, pappersfabriken Wahconah Mill. Den rymmer Cranes mest välbevarade affärshemligheter.

Till dem har inte ens Peter Hopkins tillträde. Han bär mustasch, keps och rutig skjorta och kör en vit rostig pickup-truck. Peter Hopkins förestår bolagets pappersmuseum i Dalton och får även ta hand om besökare i bruket. Hans största intresse i livet är papper. Under 25 år har han lärt sig varje detalj i produktionen av de olika pappersvarianter som Crane tillverkar.

Peter Hopkins kör före, stannar och skojar med vakten som öppnar grinden. Inne på kontoret vid entrén känns allt gammalt och slitet. Men innanför de åldrade väggarna ryms hypermodern teknologi. De vassaste innovationerna får vi inte ens gå i närheten av.

Thomas Giambrone är chef i fabriken.

– Där, bakom presenningarna, monteras sedlarnas säkerhetstråd in i papperet, säger han och nickar bort mot några röda skynken som hänger från tak till golv. Som tvätt på tork.

Även vattenstämplarna – Benjamin Franklin på 100-dollarsedeln, Jackson på tjugan, och så vidare – sätts in i papperet här. Plus en handfull andra finesser som ska försvåra förfalskning.

Det som tillverkas i Dalton, papperet till sedlarna, utgör grovt räknat hälften av en färdig sedel. Själva trycket görs av den federala myndigheten Bureau of Engraving and Printing, som sorterar under finansdepartementet. Byråns webbadress lämnar inga tvivel om verksamhetens art – moneyfactory.gov.

Men den som hade en egen tryckpress och lyckades komma över en bunt papper från Dalton skulle kunna göra dollarkopior som åtminstone till 50 procent vore identiska med originalet. På Crane hävdar de dessutom bestämt att det framför allt är i papperet som skyddet mot förfalskningar sitter.

Peter Hopkins drar fram en 5-dollarssedel ur plånboken och viker den.

– De förfalskade sedlarna, de har inte det här, säger han triumferande och gnuggar papperet fram och tillbaka med ett raspigt ljud.

– Känslan. De känns inte som dollar. Det är faktiskt så de flesta förfalskare avslöjas.

Så inget oövervakat sedelpapper får någonsin lämna lokalerna. Flera gånger i veckan rullar bepansrade transportbilar med beväpnad vakt från lilla Dalton i Massachusetts genom lövskogarna till den federala byråns tryckpressar. I lasten ligger sedelark packade i drygt meterhöga balar.

Vid SvD Näringslivs besök produceras 20-dollarspapper för full maskin. Det går 32 sedlar på varje ark, 10 000 ark per bal. Det blir 6,4 miljoner halvfärdiga dollar i varje bal. Och varje bil rymmer ett antal balar.

Men Dalton gör sig knappast märkvärdig över att vara exklusiv leverantör av världens mest kända papper. Tvärtom. Det här är en lågmäld bruksort. Husen är propra och välskötta men enkla, nästan uteslutande av liggande träpanel. Sevärdheterna är lätträknade. Restaurangen vid Main Street har det inte överdrivet fantasifulla namnet ”Dalton Restaurant”.

Därinne är båsen ihopsnickrade av ljus fanér och på de grönmurriga väggarna hänger uråldriga svartvita fotografier av bistra män i höga hattar. Man anar att de flesta av dem arbetat åt ortens stora arbetsgivare inom pappersbranschen.

– Crane har gjort mycket för bygden, säger servitrisen som har 80-talsfrisyr och förkläde.

–They’re good people, lägger hon till för säkerhets skull.

Reportaget publicerades första gången den 12 januari 2014 i SvD Näringsliv

Fakta: Dalton & dollarn

I oktober 2013 kom en ny 100-dollarssedel ut på marknaden, i vanlig ordning tryckt på papper från Dalton.
Men produktionen försenades med över ett år. Oförklarliga veck uppstod i sedelpapperet när man körde pressarna. En oacceptabel kvalitetsbrist.
Det tog över ett år för Crane att lösa problemet, och först i oktober 2013 kunde den nya sedeln börja tillverkas för att sedan skickas ut till banker i USA och resten av världen.
– En 100-dollarssedel är en så pass hög valör så folk har den normalt inte för att handla med. Istället hamnar de ofta som säkerhet hos bankerna, säger Tod Niedeck, chef för affärsområdet sedelpapper vid Crane i Dalton.
En 100-dollarssedel är världens sannolikt mest förfalskade sedelvalör. En rad säkerhetsdetaljer har byggts in i den nya sedeln, dels i pappret från Dalton, dels i själva trycket.
Förutom vattenstämpeln och porträttet med Benjamin Franklin så finns bland annat en ny blåaktig tredimensionell rand med symboler som förändras när pappret vrids i ljuset.
Vattenstämpeln är inte oviktig. En vanlig metod vid förfalskningar är att bleka exempelvis en 1-dollarssedel och trycka en ny 100-dollarssedel på papperet. Det ger i så fall en förfalskning där vattenstämpeln visar president George Washington och det tryckta porträttet föreställer Benjamin Franklin.