Bidens ledning är tunnare än den kan verka

VECKANS ANALYS 26 JUNI 2020 —Vore det presidentval nu i början av juli så skulle Trump högst sannolikt inte bara förlora, han skulle förlora stort. Det slutsatsen kan man dra av ett par olika undersökningar som ger Biden en stor ledning vad gäller väljarröster nationellt och, än viktigare, i flera av de nyckeldelstater som i praktiken avgör valet den 3 november.

En mätning av Siena College och New York Times som publicerades den 24 juni ger Demokraternas kandidat en ledning i opinionen över presidenten på 14 procentenheter (50% för Biden mot 36% för Trump). Biden leder med 10 procentenheter eller mer inom en rad tydligt definierade väljargrupper: kvinnor, 18- till 49-åringar, svarta, latinos, vita med collegeutbildning, demokrater och oberoende väljare. Trump leder stort inom enbart ett par sådana väljarkategorier: republikanska, konservativa och mycket konservativa väljare samt, i mindre utsträckning, vita utan collegeutbildning.

En serie andra mätningar som presenterades av Cook Political Report visar att vissa av de viktiga nyckeldelstaterna också rör sig i Bidens och Demokraternas riktning. Opinionen i Michigan, exempelvis, ansågs nyligen som så jämn att staten var en ”toss-up”, helt jämnt. Men Michigan, med 16 elektorsröster, har nyligen placerats i ”lean Democrat”, alltså mer sannolik att rösta på en demokratisk kandidat i november.

Ett par andra delstater, swing-staten Iowa och Ohio, rör sig från ”likely Republican” till ”lean Republican”, ett tecken på att Bidens aktier stiger även bland vissa arbetarklassväljare som röstade Trump 2016.

Som jag orerat om i tidigare Veckans analyser så är det elektorsrösterna – och inte väljarrösterna – som avgör vem som blir president. Den som först når 270 elektorsröster vinner valet. Varje delstat har ett specifikt antal elektorer i förhållande till folkmängd. Sammantaget finns nu 248 elektorsröster som troligen tillfaller Demokraterna, enligt Cook Political Report, mot 204 elektorsröster som troligen tillfaller Republikanerna.

Det gör att Joe Biden bara behöver ta hem 26 procent av de kvarvarande, osäkra elektorsrösterna för att säkra segern, medan Donald Trump behöver ta hem hela 75 procent för att få sitta fyra år till, skriver Cook.

Jaha, så saken borde vara mer eller mindre klar för Joe Biden? Han blir USA:s 46:e president?

Nej, det är förstås långt ifrån säkert. Och om Demokraterna inte tänker sig att göra om samma misstag som Clinton gjorde 2008 och 2016 – att ta valet för givet – så vet partiet redan om att det har en utmaning framför sig. Och detta borde skämma dem.

Till att börja med är det över fyra månader kvar till valdagen. En statsvetare jag intervjuade för flera år sedan varnade för att toppa formen för tidigt – för du kommer alltid att ha svårt att behålla ett försprång vartefter valdagen närmar sig. Hillary Clinton hade en bekväm ledning flera månader före valet 2016, men fick se den ledningen gå upp i rök under hösten.

[contextly_sidebar id=”YFrcDb30TH2Ub48V6BS7CCemnd9HiCEm”]

Men Demokraternas och Bidens problem går djupare än så. Entusiasmen för Biden kan beskrivas som sval. Eller som en annan statsvetare sa till mig i december 2019, ”Bidens stöd är brett men inte djupt”. Ett stort frågetecken är huruvida han kan behålla den väljarkoalition han nu ser ut att ha intakt till november.

Obamas vicepresdent vann primärvalet i South Carolina överlägset i slutet av februari. Det stora antalet svarta väljare där togs till intäkt för att Biden redan har afroamerikanska väljare ”in the bag” inför valet.

Men den analysen bygger på att svarta väljare främst identifierar sig som just svarta väljare – och inte som liberaler, oberoende, konservativa, eller småföretagare, karriärister eller föräldrar som försöker få råd med barnens collegeutbildning.

Ett reportage i Politico den 24 juni från en förort till Detroit, Michigan, beskriver precis vad det handlar om. De mestadels afroamerikanska väljare som reportern möter vid ett inofficiellt kampanjmöte i välbeställda Grosse Pointe Woods i Detroits förorter gläds inte direkt över möjligheten att Trump vinner fyra år till i Vita Huset – men flera är övertygade om att Joe Biden knappast är mannen att stoppa honom.

”Vi ser på Joe Biden och ser ’more of the same’. Det handlar om eran då han kom upp sig. Det är hans identitet – han är en rik, gammal, vit man”, säger en svart väljare, Tonya Griffith, till Politico.

En annan, fastighetsmäklaren Ursula Moore, 53, förklarar att hon visserligen kommer att rösta på Biden i november. Men:

”Trump får tillbaka jobbet i vilket fall”, säger hon. ”Det finns ingen spänning kring Biden. Trump kan få folk uppspelta. Biden kan det inte. Det är orsaken till att det är allt det här pratet om att sätta en svart kvinna ’on the ticket’ (som vicepresidentkandidat, reds anm). Men det kommer inte att hjälpa honom vinna”, fortsätter Moore.

Demokraternas väg till seger bygger alltså till stor del på att partiet får väljare att rösta på Biden för att de inte vill ha Trump, inte för att de vill ha Biden. På det sättet liknar 2020 valet 2016, då en stor samling arbetarklass-demokrater röstade på Trump främst för att de inte ville ha Hillary Clinton. Ett sorts anti-val, där motiven för att alls gå och rösta skiljer sig dramatiskt från Obamas två valsegrar 2008 och 2012. Då ville särskilt USA:s afroamerikaner gå och välja historiens första svarta president.

Biden lockar inga sådana känslor.

Hade Bernie Sanders lyckats bättre? Ingen vet förstås. Hans egen unga och vänsterorienterade väljarbas – som manifesterade sig i stora segrar mellanårsvalet till kongressen i november 2018 – tror det. Det är skälet till att Demokraterna nu, sedan Sanders hoppat av, riskerar tappa den väljargruppen inför även 2020 års val.

Så Bidens ledning nu säger i princip ingenting om valutgången i november, efter ytterligare fyra månader av tweets, fundraisers, lögner, överdrifter, attacker och påhitt från Trumps kampanj.

Ändå syns tecken på att Trump-lägret är nervöst på grund av Bidens ledning i opinionen. Ett tydligt tecken på det är att Trump ägnat en massa energi under corona-våren om att twittra och prata om att poströstning med automatik innebär valfusk. Det är valstrategiskt smart, även om det må vara ohederligt. Han lägger grunden för att försöka pressa ned valdeltagandet bland inte minst den afroamerikanska minoriteten, vilket han vet missgynnar Demokraterna. Och han riggar också för, om det blir ett jämnt resultat, att kunna hävda efteråt att han egentligen vunnit, vore det inte för miljoner olagliga poströster, imaginära eller ej.

För att undvika en sådan situation där USA:s valresultatet politiseras och förtroende för valsystemet imploderar så behöver antingen Trump vinna som han gjorde 2016, med en hyfsad marginal (om än inte så historiskt stor som han själv hävdade). Eller så behöver Biden vinna överlägset.

En enkel simulering av ett troligt valresultat ger att en sådan valseger hänger på väljarna i fyra-fem kritiska delstater, där Biden måste satsa krutet.

Fem delstater rankas just nu som så osäkra att de kan tillfalla vilken som helst av kandidaterna: Arizona, Wisconsin, Pennsylvania, North Carolina och klassiska swing-staten Florida:

Av dessa fem vann Trump samtliga 2016:

Biden behöver dock inte vinna alla dessa fem för att slå ut Trump, långt därifrån. Vinner han Florida – och säkrar de ljusblå ”lean” och ”likely Democratic” som redan lutar åt hans håll – så är han hemma.

Alternativt om han vinner tillbaka både Wisconsin och Pennsylvania, vars arbetarklass vände sig bort från Demokraterna för fyra år sedan. Biden får då minst 278 elektorsröster och vinner valet:

Men är en sådan seger – med bara åtta elektorsrösters marginal eller kanske ännu tunnare – nog för att stoppa Trump från att underminera valresultatet med en Twitterstorm om valfusk?

Det blir en av de stora frågorna inför november – som också gör att Bidens valkampanj kommer försöka vinna med god marginal i flera av dessa osäkra delstater.

Eller, som en valexpert jag intervjuade tidigare i år la fram saken:

”Biden behöver inte vinna tillbaka hela arbetarklassen, han behöver bara förlora dem mindre än vad Hillary Clinton gjorde”.

— Erik Bergin 26 juni 2020

Vad tycker du om analysen? Mejla mig

[contact-form-7 id=”34540″ title=”Tyck till! Veckans analys”]