VECKANS ANALYS 27 MARS 2020 — Det tredje ekonomiska stödpaketet i USA under loppet av några veckor röstades igenom senaten i veckan. Det väntas bli klubbat även i representanthuset och sedan undertecknat av Trump, varefter det träder i kraft.

Paketet är rekordstort. Omfattningen är så enorm att siffrorna är svåra att få grepp om: 2 000 miljarder dollar i stöd till hushåll och företag, och då pratar vi ändå bara om detta tredje paket – två har redan klubbats och fler lär komma i coronavirusets spår.

Som jämförelse är USA:s årliga federala statsbudget på 4 000 miljarder dollar. Den amerikanska statsskulden är på 23 000 miljarder dollar, över hundra procent av USA:s BNP som är på drygt 19 000 miljarder dollar.

GRAFIK: ERIK BERGIN. KÄLLA: WORLD BANK

En statsskuld kan förenklat definieras som budgetunderskott lagda på hög. Och en stor del, om än inte alltihop, av alla dessa nya stödmiljarder kommer USA att behöva finansiera genom att öka statsskulden ytterligare, och därmed sina räntekostnader.

Samtidigt lär USA:s bruttonationalprodukt minska, åtminstone under delar av första och andra kvartalet i år, till följd av de omfattande nedstängningarna av ekonomin. Det minskar skatteintäkterna och gör att det blir staten själv till ännu högre andel än vanligt som driver ekonomin.

Allt detta kommer att få stora konsekvenser för USA (och för alla andra länder, inkl Sverige, som backar upp sina ekonomier på samma sätt, men nu är det ju främst amerikansk politik vi analyserar här). Potentiellt sett blir konsekvenserna epokgörande på ett sätt som förändrar USA:s ställning i världen, men det är förstås för tidigt att avgöra ännu.

Här är några av de olika konsekvenser som vi kan vänta oss, i olika hög utsträckning:

1. Förhållandet till Kina

Kinas ekonomi har länge växt snabbare än USA, men den amerikanska är ännu runt 12 000 miljarder dollar större. Samtidigt är Kina nu på väg ur den mest intensiva delen av sin coronaviruskris. Rapporter har kommit senaste veckan om att fabriker som varit stängda är på väg att öppna, handeln kan komma igång och utegångs- och reseförbud hävs efter att ha omfattat miljontals människor.

Den kinesiska ekonomin har förstås tagit en stor smäll under första kvartalet 2020. Dessutom kom landet igång med sina åtgärder sent, även om de blev kraftfulla när de väl genomfördes.

Men Kina har en fördel i det här sammnhanget: i sin egenskap av allsmäktig diktatur kan kommunistpartiet ta snabba beslut för att återstarta ekonomin på ett sätt som en demokrati i vissa fall inte klarar. Vissa saker, som utländska reseförbud, rår partiet inte på, men det kan kommendera igång fabriker, sätta centralbanken på att stötta ekonomisk aktivitet och skicka enkelt skicka in stora kapitalinjektioner i näringslivet, vilket förstås även andra länder gör. Kinas åtgärder för att hindra smittan var också effektiva när de väl genomfördes.

För USA:s del är läget av allt att döma mera komplicerat. Landet kan visserligen få en snabb ekonomisk återhämtning när virussmittan väl klingar av. Men när det sker är just nu högst oklart. USA och Trump-administrationen schabblade bort över en månad innan några åtgärder gjordes (och först efter att Trump själv slutat skämta om viruset). Och fortfarande har de mest genomgripande åtgärderna, som utegångsförbud och nedstängningar av restauranger och annan verksamhet, genomförts av delstaterna, inte av den federala regeringen.

New York City som just nu har flest smittade och de högsta dödstalen i USA är till stor del landets ekonomiska motor. Om NYC hålls nedstängt i månader, snarare än några veckor som Trump hoppas, så slår det mot hela nationens ekonomi.

Risken finns att USA hamnar i en recession som gör att mer eller mindre hela 2020 går förlorat vad gäller ekonomisk tillväxt. Det, i kombination med ett ännumer skuldsatt Amerika, kan komma att rubba maktförhållandet mellan världens två ekonomiska jättar. Kina kommer sannolikt inte att köra om och bli världens största ekonomi tack vare coronaviruset, men den kommunistiska diktaturen kan helt klart komma att minska USA:s försprång.

2. Presidentvalet i november

Just nu står Demokraternas valrörelse stilla i USA. Inga väljarmöten sker och de två kvarvarande kandidaterna, Joe Biden och Bernie Sanders som båda är väl över 70 och därmed tillhör riskgrupperna för covid-19, sitter hemma och försöker kommunicera med väljare och medarbetare via videolänk och sociala nätverk.

Flera primärval har skjutits upp till maj och början av juni, då nomineringsprocessen i vanliga fall brukar vara mer eller mindre avgjord redan. Samtidigt har särskilt Joe Biden fått kritik för att han synts för dåligt, medan Bernie Sanders anordnat ”town hall”-möte via videolänk och fört fram sin idé för hur coronakrisen bör lösas.

Inget tyder nu på att Sanders är på väg att hoppa av, trots att han ligger kraftigt efter Biden i antal partidelegater (drygt 900 jämfört med Bidens drygt 1200). Samtidigt saknar Biden runt 700 delegater för att kunna säkra nomineringen.

Coronakrisen gör alltså att Demokraterna återigen löper större risk att hamna precis i det läge som partiet hoppades undvika efter Bidens stora segrar i South Carolina i slutet av februari och på Super Tuesday den 3 mars: att alltihop drar ut på tiden in till partikonventet i juli och att de demokratiska väljarna splittras. Det skulle, som jag redan konstaterat, vara en seger för president Trump.

Vad gäller Trump så är det än så länge svårt att dra några slutsatser. Hur djupt ned USA sjunker i viruskaoset kommande veckor och månader är en osäkerhetsfaktor. Men jag är inte övertygad om att den har så stor betydelse. Trumps ”job approval” har faktiskt stigit dramatiskt sedan mitten av mars. Presidenten inledde med att skoja om coronaviruset i februari, för att under mars först börja ta det på allvar, och därefter börja fundera offentligt om det inte är dags att öppna USA igen.

Det är tydligt att Trump testar olika strategier för att avgöra vilken som ger bäst utslag i opinionen. Uppgången kan tyda på att en hyfsat stor del köpte resonemanget om att förklara faran över lagom till påsk, vilket USA:s egna smittskyddsexperter tycker är på tok för tidigt.

Men det finns hittills inga tecken alls på att Trumps kärnväljare är på väg att överge presidenten beroende på coronakrisen. Snarare stärks de i sin uppfattning om att viruset är överhypat av demokrater och medier i syfte att sänka honom, vilket i sig gynnar Trump inför valet. Och de som är emot honom nu var det redan innan coronaviruset började spridas, så i den meningen har ingenting förändrats.

Vissa anar också oroligt att presidenten kommer att försöka ta coronaviruset som orsak för att helt sonika ställa in presidentvalet i november.

Det finns dock flera skäl att tvivla på att det verkligen blir så. Dels kan presidenten inte ställa in val hur som helst, även om han förstås kan försöka. Dels skulle han riskera att få även de republikaner i kongressen emot hittills hållit inne med kritik mot Trump emot sig om han så uppenbart försöker sätta konstitutionen på undantag.

3. Vård, resor och industri

Jag kan inte undvika att titta nervöst på läget i min gamla hemstad, som på torsdagen hade 20 000 bekräftade virusfall och där sjukvården redan knakar i fogarna. Det gäller sjukhus som Brooklyn Hospital Center, vilket New York Times skriver om här, där flera i vårdpersonalen blivit sjuka och några själva ligger på intensiven.

När jag var i New York själv för bara två veckor sedan hade coronakrisen inte börjat märkas på allvar. Jag flög hem ett dygn innan Trumps inresestopp trädde i kraft och kunde observera hur New Yorkers ännu trängdes i barer och satt på restauranger, som även i vanliga fall lever en hård ekonomisk tillvaro.

Nu är alltihop stängt. På bara två veckor har världens på många sätt mest fantastiska stad som aldrig sover bommats igen och tiotusentals låginkomsttagare hamnat i akut ekonomisk kris. Vänner i New York som är kvar rapporterar om stigande nervositet.

New York har förstås klarat svåra kriser förr. Terrordåden den 11 september 2001 omformade en hel värld och ledde USA in i landets längsta krig någonsin i Afghanistan. Superstormen Sandy 2012 rev upp sår som fortfarande är oläkta.

Och New York kommer att klara coronakrisen också. Men till vilket pris, är frågan.

Viruset väcker även en rad andra frågor om hur världen kommer att se ut efter coronakrisen. Turismen: kommer vi fortsätta att resa utomlands lika obehindrat? Industrin: kommer vi att låta oss vara så fortsatt beroende av ”just in time”-leveranser som vi varit hittills, vilket fått både AB Volvo och Scania att stänga all verksamhet i Sverige? Sjukvården: är det försvarbart att fortsätta driva sjukvård med vinstkrav och minimalt antal intensivvårdsplatser, i väntan på nästa viruspandemi?

Och för USA:s och New Yorks del: visar coronaviruset, en gång för alla, hur dåligt rustat landets sjukvårdssystem är, där brist på privat vårdförsäkring och höga kostnader stänger miljontals amerikaner ute från livsnödvändig vård?

— Erik Bergin 27 mars 2020

Vad tycker du om artikeln? Mejla!

[contact-form-7 id=”34544″ title=”Tyck till! Allmänt”]