VECKANS ANALYS 17 JANUARI 2019 — Nedräkningen är igång inför Iowa: jakten mot Vita Huset 2020 inleds för Demokraterna den 3 februari när den första delstaten håller primärval.

Läget kunde knappast vara mer dramatiskt sett till opinionen i just Iowa. Flera av toppnamnen ligger mer eller mindre lika, med ett par veckor kvar tills de första väljarna säger sitt inför presidentvalet i november.

Här är läget i Iowa den 16 januari enligt Real Clear Politics:

Grafiken visar ett mycket tajt race d’r dy fyra toppnamnen – Joe Biden, Bernie Sanders, Pete Buttigieg och Elizabeth Warren – ligger mer eller mindre lika i opinionen. Läget på nationell nivå skiljer sig förstås från det i Iowa. Joe Biden behåller sin ledning nationellt. Men detta är en amerikansk valkampanj, och ett så jämnt utgångsläge i den första, viktiga delstaten under primärvalssäsongen innebär att det handlar om en kamp som kan gå hur som helst.

[contextly_sidebar id=”1pXup5oX74UFqG4uSAzfBJaxxN7Jf0iT”]

Det är i och för sig inte ovanligt att dels opinionen svänger kraftigt när primärvalen väl kommer igång, dels att den kandidat som går in som frontrunner sedan förlorar den statusen till någon annan. För med om primärvalsopinionen, missa inte Veckans analys #6 från december 2019.

Men ställningen är ändå intressant att anatlysera. Här är de huvudsakliga slutsatser jag drar i det här läget.

1. Biden håller ställningen

Joe Biden, Omabas vicepresident, har imponerat. Under 2019 behöll sig Biden stadigt i toppen av opinionsmätningarna, trots inblandnind i Trumps Ukrainahärva, anklagelser om tafseri och rasism, en del klantiga uttalanden och det faktum att karln är 77 år.

Biden må dra runt 20 procent i stad i Iowa, men han är ännu ledaren i racet. I de nationella mätningarna ligger han på 27 procent, har aldrig hittills halkat under 25 procent men tidvis varit över 40, och är också Demokraternas mest kända kandidat. Han rankas även som den mest bäst chans att slå Trump i november.

Jag har skrivit om det tidigare, och gör det nu igen: det stabila stödet för Biden kan vara ett tecken på att de demokratiska väljarna, för en gång skull, röstar rationellt i den meningen att de försöker välja den kandidat med bäst chans att nå Vita Huset, snarare än den kandidat de gillar bäst.

Iowa är heller inte så viktig för just Biden. Varför? Därför att det redan står klart att han kommer att ta hem storslam i en annan tidig delstat, South Carolina, med dess stora svarta väljargrupp. Han har råd att ”avvara” en seger i Iowa, kan överleva en andraplats och kanske även en tredjeplats.

Räkna med att vi får höra Bidens kampanjstab spela ned förutsättningarna inför det första primärvalet kommande veckor.

2. Buttigiegs klättring

Om Biden är stabilast så är Pete Buttigieg, den 37-årige ex-borgmästaren från South Bend, Indiana, den som överraskat mest på uppsidan senaste halvåret. Buttigieg har imponerat, framför allt i Iowa-mätningarna. Han ligger nu lika med Biden och Sanders, från att så sent som i september ha harvat runt 7 procent.

Mayor-Pete’s förutsättning är därmed nästan den diametralt motsatta mot Bidens: Buttigieg måste ta hem en stark seger i Iowa och helst också i New Hamshire veckan efter. Två starka segrar i inledningen skulle kunna cementera hans ställning nära toppen i fältet även i ett bredare, nationellt perspektiv. I de nationella mätningarna är han nämligen inte alls lika stark.

Han har dessutom problem: senaste tiden har han fått kritik för lyxiga fundraisers i dyra vinklällare med rika donatorer och för hur han hanterade South Bend Police Department under tiden som borgmästare, bland annat. Han må vara en god talare, lite som Obama, men saknar erfarenhet.

Håll ett öga på Buttigieg och huruvida han kan ro hem en oväntad skrällseger när Iowa går till vallokalerna den 3 februari. I så fall kan han bli ett reellt hot mot Biden, Sanders och Warren vilket han inte riktigt är nu.

3. Bernie bjuder motstånd igen

”Feel the Bern” gastade Bernie-fansen 2016, samtidigt som Vermont-senatorn kom allt närmre att lyckas knipa nomineringen från Hillary Clinton. Han gick inte i mål – men mot bakgrund av hur länge Bernie Sanders hängde kvar i racet för fyra år sedan så går det att dra en slutsats inför 2020: Han kommer att göra det i år också, om han får chansen.

[contextly_sidebar id=”3CsHC1aL354M3M5oT6z0cvgfNFu8ItQM”]

Bernie Sanders är av segt virke. Han ger sig inte så länge han tror att han har en chans. Hans fans, många i 20-25-årsåldern, är av ännu segare virke. De ger sig inte ens när läget är hopplöst och racet förlorat. På valnatten i november 2016 intervjuade jag en ung Bernie-supporter, Jason, som röstat på Sanders i primärvalet och, när det inte bar ända i mål, istället röstade på Donald Trump i presidentvalet hellre än på Hillary Clinton.

Antingen tror man att Bernie är Demokraternas frälsare. Tror man inte det så tvingas man inse att han är ett hot mot partiet. Inte nödvändigtvis i kraft av sina idéer, utan för att han mycket troligt kommer att vägra att kasta in handduken innan det är absolut nödvändigt, men utan att kunna leverera sina supportrar i stöd till någon annan. Det riskerar att splittra Demokraterna inför november.

Bernie har dessutom mycket som går hans väg. Han drar in miljoner i donationer och ligger tvåa i Iowa. Nationellt ligger han också tvåa bakom Biden, fast med betydligt större mellanrum mellan de två.

Bernies stund att glänsa kommer, om inte i Iowa, så i New Hampshire, som ligger granne med Vermont. Därefter ser det en aning mörkare ut. Han ser inte ut att ligga på topp i Nevada, och definitivt inte i South Carolina där Biden håller en stabil ledning mätning efter mätning på 20 procentenheter eller mer.

Så efter att ha tagit hem New Hampshire i New England är min bedömning att Sanders måste leverera på Super Tuesday 3 mars i främst Kalifornien och Texas för att ha någon chans.

Gör han inte det, men vägrar ge upp om det inte går hans väg, blir han ett hot mot sitt parti.

4. Super Tuesday avgör

Super Tuesday den 3 mars, då över tio delstater håller sina primärval, är alltid avgörande. Men mer så för somliga än för andra detta valår. Utöver Bernie Sanders, Warren och Buttigieg så finns en annan kandidat som hittills mest satt avtryck i TV-reklamen i utvalda Super Tuesday-delstater: Mike Bloomberg, också 77.

New Yorks förra borgmästare, som jag analyserade i Veckans Analys #3 i november, har valt den ovanliga – rent av unika – strategin att helt skippa fundraising från donatorer (killen är ju mångmiljardär så varför skulle han), alla TV-debatter samt alla de tidiga primärvalen. Hans långskott: att sopa hem storkovan den 3 mars och komma ikapp de andra i antal delegater inför konventet i juli.

Det är en våghalsig strategi, som inte uppskattas av partietablissemanget. Partifolket såg helst att Bloomberg lät sig passas in i mallen för hur en presidentkandidat ska agera. Det faktum att han inte gör det placerar honom lite paradoxalt nog i samma kolumn som Donald Trump 2016, som ju också sket i alla konventioner (och fortsätter göra det).

Intressant nog lanserar Bloomberg även sin oortodoxa strategi som en kommande framgångsmedicin för partiet när det gäller hur Demokraterna ska kunna effektivisera processen att vaska fram presidentkandidater. ”I didn’t learn anything,” sågar Bloomberg den senaste demokratdebatten i en intervju.

Att inte alla kommande demokratiska presidenter har en privat förmögenhet på 40-50 miljarder dollar att gräva ur är en liten detalj som man måste jobba sig runt om Bloomberg får som han vill.

Men miljarder eller inte – kan inte TV-reklam för miljoner skapa en splash för Bloomberg den 3 mars i stater som Texas och Kalifornien så är hans strategi död och begravd i en enda stor smäll.

Och om det fungerar? Well, tänk om en självbelåten miljardär som president bara kan slås ut av en kandidat som också har stort ego, och ännu fler miljarder på banken?

— Erik Bergin, 17 januari 2020