Tisdag 6 november är det kongressval i USA. Det markerar halvtid för president Trumps första period i Vita Huset. Sådana val till kongressen, mitt emellan två presidentval, kallas av det skälet även mellanårsval, ”midterms”.

Varför är valet viktigt? Och vad står på spel? Det återkommer vi till strax.

Men först — här är de mest grundläggande fakta du behöver ha koll på.

• I USA är det val till kongressen vartannat år. Det förra kongressvalet hölls alltså samtidigt med presidentvalet i november 2016, i november 2018 hålls nästa, som alltså är ett mellanårsval.

[contextly_sidebar id=”lXsZl6Ge6c6LZvwwOfF7qCDLNBZ8GF3G”]

• Kongressen består av två kammare (precis som Sverige hade en tvåkammarriksdag tidigare), senaten och representanthuset. Mera om dem senare.

• I senaten är en tredjedel av de hundra senatorernas platser uppe för omval. Varje delstat har två senatorer. De grå delstaterna på kartan är sådana där det inte hålls senatsval 2018.

Genomsnitt av prognoserna för valet till senaten:

Click the map to create your own at 270toWin.com

• I representanthuset är samtliga 435 platser uppe för omval. Varje delstat är representerad i ”huset” i förhållande till sin folkmängd, en aning förenklat. Folkrika delstater som Kalifornien och New York har alltså fler representanter än Montana och Utah. Kartan över distrikten där dessa representanter kampanjar om väljarnas röster ser därmed helt annorlunda ut än senatskartan:

Genomsnitt av prognoserna för valet till representanthuset:

Click the map to create your own at 270toWin.com

Just nu har Republikanerna majoriteten i både senaten och representanthuset. Partiets övertag i senaten är dock minsta möjliga, 51 mot 49.

Maktskifte i ”huset”?

Ändå är det inte i senaten som den republikanska majoriteten främst är hotad, utan i ”huset”. Anledningen är till stor del valmatematisk: i senaten är fler demokratiska än republikanska senatorers platser uppe till omval, dessutom är flera av dem delstater som Trump vann 2016. Det gör att Demokraterna har mer att försvara i senaten än Republikanerna.

[contextly_sidebar id=”txz54RqmYuHSbE779Btkn2nvCgymt7LX”]

I representanthuset — där ju alla väljs om — är det delvis tvärt om. Fler demokratiska stolar än republikanska anses ”säkra” av olika skäl, det vill säga att den politiker som sitter där idag har god chans att sitta kvar efter valet.

Kongressvalet avgörs därmed av ett relativt fåtal tiotal platser som det förväntas bli strid om. I senaten kan det handla om något tiotal.

De ”säkra” platserna visas på kartorna här ovanför. Ju starkare färg, desto större chans förväntas politikern ha som sitter där nu att bli omvald.

Ett demokratiskt maktövertagande i ”huset” är dock långt ifrån given. En stor anledning är att demokrater i större utsträckning än republikaner tenderar att helt enkelt strunta i att rösta i mellanårsval.

”Det stämmer att Demokraterna har en chans i representanthuset. Men den är långt ifrån given. Om jag vore dem – boy, om skulle jag vara nervös, säger politikprofessorn Dennis Goldford vid Drake University i Des Moines, Iowa.

Valopinionssajten FiveThirtyEight uppskattade i början av oktober, med en månad kvar till kongressvalet, att Demokraterna har 80 procents chans att öka med mellan 15 och 55 platser i representanthuset. Sajten ger Demokraterna 75 procents chans att ta över ”huset”. Det framgår av den här grafiken, skärmdumpad från FiveThirtyEight:

15 nyvunna mandat räcker inte för demokratisk majoritet, men 55 räcker med råge. Mot partiet talar å andra sidan som sagt dess soffliggarstatistik, särskilt vid mellanårsval.

Ovanliga faktorerna

En ovanlig faktor svävar dessutom över valet, vilket gör det svårspått — president Donald Trump. Presidentposten är förstås inte uppe till omval förrän i november 2020. Men medan presidenten generellt sett har starkt stöd hos bland republikaner så är han avskydd och föraktad bland demokrater och en del oberoende mittenväljare.

Det gör att kampanjandet i kongressvalet uppvisat en del ovanliga tendenser. En har de senaste veckorna orsakats av striden i senaten runt Brett Kavanaugh, Trumps val av domare till högsta domstolen Supreme Court.

Kampanjerna inför kongressval är normalt lokala eller regionala — frågor om jobb, skola, omsorg, infrastrukturprojekt som vägbyggen och hamnar, kol och gruvdrift.

Under september handlade dock alltmer om striden runt Kavanaugh, som nådde stormstyrka vid förhören i senatens juridiska utskott i slutet av månaden med domaren och Christine Blasey Ford som anklagar honom för sextrakasserier. Den politiska debatten blev alltså nationell istället för lokal eller regional, konstaterar bland andra valopinionssajten FiveThirtyEight.

Kavanaughs kontroversiella framträdande har även skapat ett potentiellt problem för republikaner som kämpar för omval: de måste backa upp Kavanaugh för att visa att de stödjer president Trump, samtidigt som de därmed riskerar förlora kvinnliga väljare som förfäras av anklagelserna mot Kavanaugh.

Risken för kvinnlig revolt bland konservativa väljare spelas dock ned av Goldford.

– Jag skulle inte överskatta det problemet med tanke på antalet kvinnor som stödjer presidenten, säger professorn till SvD.

– Visst, du kan hävda att om du är republikansk politiker så ställs du mellan att stödja Kavanaugh å ena sidan och akta dig för en revolt från kvinnor å den andra. Dock finns det massor med vita kvinnor som tror att Kavanaugh är rätt kille för jobbet och misstror Christine Blasey Ford.

Vad står på spel?

Republikanerna har de senaste två åren kontrollerat kongressens båda kammare samt Vita Huset. Det beror förstås på vem man frågar, men statsvetare och politiska analytiker anser ofta att partiet fått väldigt lite uträttat i förhållande till sin makt. Sommaren 2017 misslyckades Republikanerna exempelvis med att riva upp Barack Obamas sjukvårdsreform, trots majoritet i senaten där förslaget föll. Och vad gäller stora lagstiftningsmässiga reformer har partiet bara skattesänkningarna från december samma år att visa upp.

Om Demokraterna vinner kontrollen över åtminstone en kammare i kongressen så blir det möjligen ännu svårare för Republikanerna att få någonting gjort den vägen.

En positiv konsekvens skulle å andra sidan vara att partierna tvingas till samarbete — något de haft stora problem med att få till i det alltmer polariserade politiska klimatet i USA.

Slaget om Vita Huset

Konturerna av kampanjandet inför nästa presidentval 2020 har redan börjat ta form. På den republikanska sidan är den okomplicerad så tillvida att Trump deklarerat att han ställer upp för omval. Hos Demokraterna är den däremot mycket oklar.

Vi vet dock att det så kallade etablissemanget, inom båda partier, tappat enormt i väljarstöd. En etablissemangskandidat som Hillary Clinton har förlorat valet två gånger och medan Barack Obamas vicepresident Joe Biden kan hitta fickor av support så är det långt ifrån säkert att han skulle kunna ta partiet till seger om två år.

Det är visserligen tidigt i processen, men det kan ändå konstateras att Demokraterna i det här läget saknar ett eller ett fåtal tydliga ”frontrunners”. Inte så att det saknas namn — Kamala Harris från Kalifornien är utan tvekan en stigande stjärna i partiet och demokraten Beto O’Rourke i Texas har spritt nervositet bland republikaner som utmanare till republikanska senatorn Ted Cruz.

Men bortsett från att en demokratisk utmanare, enligt åtminstone vissa bedömare, bör låta som Donald Trump om vederbörande ska ha någon chans i dagens politiska klimat, så handlar det om någon ännu mera fundamentalt för Demokraterna. Nämligen: vilken berättelse vill partiet sälja in till väljarna? Vad innebär det att vara demokrat? Hur ser ett demokratiskt USA ut?

”Partiet har ännu inte fått sin ’act together’”, analyserar professor Dennis Goldford i Iowa.

Partiet ser ut att lida av samma problem som Socialdemokraterna i Europa. De har under flera decennier uppnått mycket av det partiet drev under 1900-talet och säker nu en riktning. Den tidigare säkra kopplingen mellan fackförbund och socialdemokrati mjuknar; i USA har de alltmer pressade facken sett hundratusentals medlemmar rösta på Trump. Och liksom högerpopuliser från svenska SD till tyska AfD firar triumfer i val och opinion så tappar de etablerade partierna i stöd.

En av orsakerna för USA:s del: den mest slagkraftiga politiska berättelsen just nu förs fram av Donald Trump, oavsett vad man tycker om den. Inte av Demokraterna.

”Demokraterna måste hitta ett sätt att prata med alla amerikaner”, konstaterar professorn.

Inför valet 2016 byggde Bernie Sanders, vänstersenatorn från Vermont, visserligen upp en imponerande politisk rörelse bestående av miljoner unga som för första gången intresserade sig för politik. När Sanders misslyckades med att vinna nomineringen och Hillary Clinton blev partiets kandidat så tappade många av dem dock intresset. Och hos många mittendemokrater framstod hans med amerikanska mått mätt radikala förslag (som statsfinansierad sjukvård) som alltför extrema.

Ändå är Sanders troligen den tydligaste och mest namnkunniga historieberättaren som Demokraterna förfogar över just nu.

Det är bara två problem, men stora.

Sanders måste locka mittenväljare.

Och han måste orka — med sina 77 år är senatorn fem år äldre än den president Trump han i så fall ska utmana. Ännu en Sanders-kandidatur skulle sända fler tvivelaktiga signaler om hur det står till med tillväxten av politiska stjärnor inom det demokratiska partiet.