ANALYS — Resultatet i riksdagsvalet 2018 genererade ena minuten en moderat som i TV-rutan slog fast att högeralliansen vunnit och nästa en socialdemokrat som deklarerade att vänsterblocket segrat. Ett så jämnt val där ingen är tydlig vinnare ger förstås en väldigt komplicerad regeringsbildning, men det är inte det jag ska analysera här.

Istället handlar det om de internationella politiska vindar som nu når Sverige. De var på gång redan 2014 — SD ökade starkt då med — men trenden syns nu med stor kraft. Och den styrs av strömningar som både är komplicerade och tydliga men också svåra att få grepp om på samma gång.

Här är ett par av de tydligaste internationella politiska trenderna som nu påverkar valet:

Den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 präglades, som jag skrivit tidigare, av ett starkt uppror mot vad som kallas det politiska etablissemanget. Det var tydligt hos båda stora partierna: inom Republikanerna på det sättet att Donald Trump vann och inom Demokraterna på att Hillary Clinton förlorade, även om hon hävdar att det också fanns andra skäl till den förlusten.

[contextly_sidebar id=”6MVoOzMA3HoSvlWtyjI2ybK2Dgvv5MP4″]

I USA var det till stor del immigrationen som Trump lyfte och gjorde till en av valets viktigaste frågor. Skälet var att ”etablissemanget” i kongressen i Washington, enligt väljarnas synsätt, inte tagit de frågorna på allvar. Väljarna såg en annan verklighetsbild än den politikerna pratade om. Alla utom Trump.

Att Sverigedemokraterna lyckats locka nästan var femte väljare är ett resultat av samma sak. Många väljare känner inte att de särskilt två andra stora partierna, S och M — varifrån de flesta SD-väljare kommer — pratar om den verklighet och de problem som väljarna känner.

Det är inte bara i USA som högerpopulismen firar nya triumfer. Som SvD:s Bonn-korrespondent Tomas Lundin rapporterade strax före valet, ”I en sammanställning från 2017 hade i snitt en femtedel av de europeiska väljarna röstat på populistpartier i respektive lands senaste parlamentsval. I sju EU-länder satt de i regeringsställning, enligt tankesmedjan Timbro.”

I Finland sitter Sannfinländarna vid makten och i Norge Fremskrittspartiet. I exempelvis Danmark har Dansk Folkeparti, DF, bildat 1995, stött regeringen i flera år. I Österrike har konservativa ÖVP nått en överenskommelse med högerpopulistiska FPÖ. Och Italien har sedan i somras en högerpopulistisk regering.

I Sverige däremot har högerpartierna deklarerat att de vill hålla ihop Alliansen samtidigt som de inte vill regera med SD-stöd. Inget parti vill sätta sig i en regering med Jimmie Åkesson. Och Alliansen vill inte regera ihop med V, bara med S. Det krävs ingen avancerad matematik för att inse att med de förutsättningarna är det svårt att få ihop en regering. Frågan är förstås vad det politiska priset blir för det eller de partier som tvingas bryta de löften de gav före valet.

Den europeiska trenden verkar nämligen peka mot att de tvingas göra det, förr eller senare.

En annan trend som också var tydlig i presidentvalet i USA 2016 syns nu i svensk politik. Det är den att politiken blir mer extrem. Partier på vänsterkanten — Demokraterna i USA — rör sig vänsterut. På högerkanten — Republikanerna i USA — drivs åt höger under tryck av högljudda populister.

I USA drev Trump en omvandling av det Republikanska partiet som åtminstone vad gäller frågor som immigration och islam innebär en kraftig högersväng. Samtidigt drev Bernie Sanders, som utmanade Hillary Clinton om Demokraternas nominering, en vänsterrörelse som tvingade Clinton vänsterut i vissa frågor och som framför allt lockade ungdomar.

I Sverige ser vi samma tecken, även om det också finns stora skillnader mellan amerikansk och svensk politik. På högerkanten ökar SD. Det tvingade Löfven med flera högerut vad gällde immigration och integration. Och på vänsterkanten gör Vänsterpartiet ett starkt val som gör att Jonas Sjöstedt ansluter sig till alla dem som kallar sig vinnare i ett katastrofalt komplicerat valresultat.

”Ett av de bästa valresultat som vi har gjort”, deklarerade Sjöstedt i SVT vid 23:40-tiden på söndagen.

Denna trend ger att det uppstår ett vakuum i mitten. Där huserar vissa partier som Liberalerna och i viss mån MP som gör usla val, men också Centerpartiet som går relativt starkt.

Rörelsen mot mera polarisering i även svensk politik varslar illa för möjligheterna att nå viktiga och breda överenskommelser i riksdagen. Det är ju samtidigt exakt vad som behövs.

Ändå, för den som studerar dessa — och flera andra — internationella politiska trender, högerpopulismen och extremismen, borde inte vara särskilt förvånad.