Professorn: ”Trumpismen” kan ta över Republikanerna

AMERIKANSK POLITIK — Är Donald Trumps udda beteende, återkommande lögner och hans version av konservativ politik på väg att även bli det republikanska partiets officiella linje? Den 8 november har det gått ett år sedan presidentvalet – och är knappt ett år kvar till kongressvalet 2018. Då kan ”Trumpismen” komma att ta flytta fram positionerna ytterligare. Det säger politikprofessorn Dennis Goldford vid Drake University i Iowa i en intervju.

Donald Trump slog ut sexton mer eller mindre etablerade republikanska politiker i primärvalen i början av 2016. Trots skandaler, lögner, ett evigt twittrande om den ena polariserande frågan efter den andra och en kampanjstil som bröt alla oskrivna och skrivna regler för hur en valkampanj bedrivs så vann han valet.

Det finns förstås flera orsaker till det – Hillary Clinton begick misstag och hade problem i bagaget. Dessutom hade inget av de två stora partierna uppfattat missnöjet med den etablerade politiken bland väljarna. De reagerade genom att avfärda det så kallade etablissemanget inom båda partier, liberaler genom att försöka få Bernie Sanders vald till kandidat och konservativa väljare genom att sluta upp bakom Trump.

”Det var ett fientligt övertagande av det republikanska partiet 2016”, säger Dennis Goldford, professor och chef för statsvetenskapliga institutionen vid Drake University i Des Moines, Iowa.

Ett år senare pågår ett inbördeskrig inom det republikanska partiet, som jag skriver om i en SvD-analys: ”Trumpismen” mot etablissemanget. Och mycket tyder på att ”Trumpismen” leder.

”Med det sagt”, fortsätter Goldford, ”så gjorde traditionella republikaner ett djävulens avtal med Trump, de trodde att han skulle kunna bli någon som var nöjd med att sitta i Vita huset och underteckna nya lagar som de skickade till honom från kongressen. Han var inte en av dem, men de tänkte att de kunde använda honom för sina syften. Och Trump tänkte att han kunde använda ’vanliga’ republikaner för sina syften, som var att han visserligen inte hade någon egen agenda, men han kunde få hjälp med att se fantastisk ut”.

”Det är klart, att om du vet något om Donald Trump så vet du att det är det sista han vill göra.”

Ett år efter valet, och med runt nio månader med Trump i Vita Huset, är det få republikanska politiker som vågar yttra någon offentlig kritik mot Trump och hans beteende. Orsaken är att de känner av pressen från väljarna – den som går emot presidenten har plötsligt små chanser att bli återvalda 2018.

En aning paradoxalt, kan det tyckas vid en snabb titt, eftersom Trump har lågt stöd bland amerikanerna som helhet:

”Paul Ryan, talmannen, och en massa andra republikaner säger ingenting särskilt negativt om Trump eftersom de är rädda. Och valanalyser har visat att exempelvis högerkristna amerikaner röstade på Trump i betydligt högre utsträckning än vad som anades. Trump fick en större andel sådana röster än exempelvis George W Bush”, säger Goldford och fortsätter:

”När jag säger konservativa kristna å ena sidan och Trumpväljare å den andra så är det en stor överlappning mellan de grupperna. Vad jag menar är att Republikanerna kan inte göra bra ifrån sig utan deras stöd. Så det är anledningen till att de är så rädda för att hamna i dålig dager hos Trump.”

Trump har relativt starkt stöd bland republikanska väljare, men hans väljare utgör ingen absolut majoritet. Det verkar som att den gruppen har ett oproportionerligt stort inflytande just nu?

”Jag vet inte hur brett stöd han egentligen har. Trump har stöd av runt 35-40 procent av väljarna. Vissa analyser anger hans mest hårdföra supportrar till 25 procent av väljarkåren. Så det är inte det att de är så många till antalet, men de är enorma sett till intensitet”, säger Dennis Goldford.

Intensitet är hårdvaluta i amerikanska val, konstaterar professorn.

”Det hänger samman med mellanårsvalet 2018 – det handlar bara om intensitet. Väljarna som röstar där väger alltid över åt det republikanska hållet, jämfört med ett presidentval. I ett mellanårsval är väljarna äldre, vitare, rikare och mera ideologiskt drivna”, säger Goldford och fortsätter:

MER LÄSNING I SVD TRUMPS USA

• Analys: Trumps falang leder inom GOP inför kongressvalet 2018.

• Republikanska väljare stödjer ännu Trump

– Titta på de tre tyngsta demokratiska väljargrupperna: singelkvinnor, ungdomar och minoriteter. De röstar vanligen inte i mellanårsval.

Den som leder ”Trumpismens” försök att etablera sig som det republikaska partiets ordinarie åskådning är knappast Trump själv. Presidenten borde snarast kunna beskrivas som en konservativ liberal, baserat på vad som är känt om hans tidigare politiska åskådning.

Det här året har istället Trumps tidigare chefsideolog Steve Bannon utkristalliserat sig som en av de drivande krafterna i den löst sammansatta rörelsen. Den tidigare investmentbankiren och filmproducenten Bannon drev den högerpopulistiska opinionssajten Breitbart News innan han plockades ombord som Trumps valkampanjchef 2016. Efter valet blev han chefsideolog men lämnade Vita Huset i somras och återgick till Breitbart.

Nu försöker han samla finansiellt kampanjstöd för att supporta Trump-trogna kandidater inför kongressvalet.

”Bannon hotar helt klart traditionella republikaner, det är ingen tvekan om det. Huruvida hans plan fungerar är dock frågan, vi vet inte än”, säger Dennis Goldford.

”Bannon tycker att Republikanerna har varit för mycket i mitten. Han vill skrämma skiten ur alla sittande republikaner.”Dennis Goldford, professor, Drake University

Fundamentet till ”Trumpismen”, missnöjet hos väljarna med den rådande politiken, har byggts upp under decennier. Det handlar för den delen även om vänsterliberalers uppror mot etablissemanget. Väljare runt om hela USA kände att politikerna i Washington hade allt mindre verklighetsförankring och röstade igenom allt färre lagar som verkligen förbättrade något för vanligt folk. Det stod för många amerikaner klart att det ordinarie politiska systemet och kandidaterna inte förmådde ta tillvara deras intressen.

Konkret effekt fick missnöjet 2010, enligt Dennis Goldford, när den ultrakonservativa Tea Party-rörelsen fick en stor framgång i kongressvalet. Ändå var det republikanska etablissemanget oförberett 2014 när den blivande republikanska talmannen i representanthuset, Eric Cantor, slogs ut av en total nykomling, Dave Brat.

För etablissemangsrepublikaner stod det plötsligt klart att de hotades från två håll: dels att slås ut av demokrater, men dels också att slås ut av republikaner längre ut till höger.

[contextly_sidebar id=”o5vwigmwAAhN47IgxqsVJPf9rXyRahJj”]

”Det började med Tea Party-rörelsen 2010. De startade alltihop, och när Brat slog ut Cantor så var alla oförberedda. Det valet visade republikaner att det kunde komma primärval där faran ligger i en utmanare från det egna partiet, inte från något annat parti. Och Bannon kommer försöka genomföra flera sådana kampanjer (inför 2018)”, säger Dennis Goldford.

”Bannon tycker att Republikanerna har varit för mycket i mitten. Han vill skrämma skiten ur alla sittande republikaner.”

Dennis Goldford beskriver Donald Trump som att han ”tar äran för allting och tar ansvar för ingenting”. I det ligger att presidenten väntas ta åt sig äran om upproret som gav honom valsegern flyttar fram positionerna ytterligare, men å andra sidan knappast är den mest drivande för att så sker. Även många republikanska väljare ogillar exempelvis Trumps eviga twittrande, visar opinionsmätningar, ändå fortsätter han. Enkätundersökningar från Pew Research visar att många republikaner håller med Trump i sak, men färre accepterar hans beteende.

Men inför 2018 tyder mycket på att ”Trumpismen” ändå ligger bra positionerad att vinna flera segrar i kongressen: ”Vanliga” republikanska politiker, med några få undantag, vågar inte yttra någon kritik och en majoritet av republikanska väljare stödjer Trump:

Demokraterna är också splittrade internt. Dessutom tenderar demokratiska väljare i högre utsträckning att ligga på soffan. Särskilt under så kallade mellanårsval, som 2018 är.

”Allt handlar om valdeltagandet 2018”, säger Dennis Goldford. ”Om Bannon och Trump kan få kärnväljarna arga nog och få dem att tro att han ska genomföra deras agenda, då kommer de väljarna att gå emot vanliga republikaner, baserat på idén att de är värre än demokrater.”

”Demokraterna kan få sitt eget inbördeskrig.”Dennis Goldford, professor, Drake University

Att en president med så låg popularitet nationellt – Trump ligger under 40 procent – alls kan hoppas på att motivera väljare att rösta på hans kandidater hänger samman med sättet det amerikanska valsystemet är konstruerat. USA håller inga nationella val, istället måste kandidaterna enbart vinna i sina egna distrikt. Så kallad ”gerrymandering” har över åren utformat distrikten så att valutgången i många av dem är mer eller mindre given på förhand.

KARTANALYS VALET TILL SENATEN 2018

Click the map to create your own at 270toWin.com

”Kom ihåg att amerikanska val inte är nationella. Du måste kolla på delstat för delstat, distrikt för distrikt. De som ställer upp i mellanårsvalet behöver bara oroa sig för sitt eget distrikt.”

Tre tongivande republikanska senatorer, Jeff Flake och John McCain från Arizona och Bob Corker från Mississippi, har under hösten gått ut i öppen kritik mot Trump. Corker deklarerade i en intervju med New York Times att han är rädd för att Trump drar igång tredje världskriget. Och Flake förklarade i ett känslosamt tal i senaten att han inte ställer upp på presidentens lögner, personangrepp och excentriska utfall.

Samtidigt deklarerar både Corker och Flake att de inte ställer upp i kongressvalet 2018. Så för ”Trumpismen” och Steve Bannon väger deras kritik lätt – istället är deras avhopp en seger.

”Ändå, Flake har röstat med Trump till ungefär 70 procent, så det var inte så att han var en demokrat utklädd till republikan”, säger Dennis Goldford.

Jämte det republikanska inbördeskriget så har Demokraterna sina egna problem inför 2018. Partiet är splittrat, med historiskt lågt valdeltagande. Och valmatematiken gör att just 2018 ser ut att bli extra tungt för Demokraterna, särskilt i senaten.

”Demokrater verkar rekrytera folk bra, men de måste försvara 25 säten i senaten. I huset skulle Demokraterna behöva ’vända’ nånstans runt 24 säten. Rent matematiskt kan det vara möjligt, men återigen – allt handlar om valdeltagandet, hur lågt blir det? Blir det som det brukar gå så kommer de inte långt”, säger Dennis Goldford.

Han konstaterar också att splittringen mellan Clinton- och Sanders-väljare som sånär slet sönder partiet inför presidentvalet 2016 ännu finns kvar.

”Demokraterna kan få sitt eget inbördeskrig.”

Om du tittar bakåt i historien, när hade vi en situation i amerikansk politik som liknar den här?

”En del av kraften kring Barry Goldwaters kampanj 1964 kom ifrån tron att vanliga republikaner då, som var mestadels uppe i nordöstra USA, var alltför lika demokrater. Hela Goldwater-upproret misslyckades visserligen med Barry Goldwater själv, men den vann 1980 med Ronald Reagan”, säger Dennis Goldford.

”Å andra sidan, 1980 kunde jag ha vunnit presidentvalet själv eftersom alla var så utless på Jimmy Carter. Samma sak 2008 då alla var trötta på Bush och recession och allting.”