Menu

Därför attackerar Trump amerikanska fotbollsproffs

3109
3109
Dela storyn
Email Facebook Twitter LinkedIn Pinterest WhatsApp

Den som i lördags, 23 september, inte hade något bättre för sig än att följa USA:s president på Twitter fick bra utdelning på den investerade tiden. Trump hann, på vad någon kommentator konstaterade var hans lediga dag, posta inte mindre än 14 tweets på 24 timmar. Jag vet inte om det är ett trumpskt rekord, troligen inte.

Men mer imponerande var hur många han hann attackera. Här är listan (vissa attacker spände över flera tweets så i de fallen publicerar vi enbart det första i raden för att det inte ska bli outhärdligt):

Republikanska senatorn John McCain…

Demokraternas minoritetsledare Chuck Schumer…

ANNONS

basketspelaren Stephen Curry…

Iran…

MER LÄSNING
• Serie: Korrelivet bakom rubrikerna
• Sommar: Skärgård 2024
• Valet i USA: Veckans Analys av Erik Bergin

 

Roger Goddell, chef för amerikanska fotbollförbundet NFL…

och Nordkoreas diktator Kim Jong-Un.

Det var Trumps tweet om Nordkoreas ledare, dubbad till det förnedrade ”Rocket Man” av USA:s president, som på måndagen av landets utrikesminister Ri Yong Ho tolkades som en amerikansk krigsförklaring (som Vita Huset försökte spela ned senare samma dygn).

Men av den imponerande samlingen attacker är det sannolikt de senaste dygnens angrepp av Trump på den amerikanska fotbollsligan NFL, National Football League, och, mer specifikt, flera namngivna fotbollsspelare som fått flest att höja på ögonbrynen.

Kort sagt: varför i allsindar finner sig en president ha tid att bråka med idrottare?

Bakgrunden är denna: senaste tiden har en ovanlig företeelse kunnat beskådas på amerikanska fotbollsmatcher. När nationalsången spelas så har vissa spelare inte stått stilla och väntat på att den ska ta slut och spelet börja. Istället har de knäböjt, eller i vissa fall stått armkrok.

ANNONS

Aktionen är en tyst protest mot rasism i det amerikanska samhället. Av vissa ses demonstrationen som att spelarna utnyttjar sin lagstadgade yttrandefrihet, låt vara på ett ovanligt sätt.

Men inte av alla. Sportvärlden är delad kring huruvida fotbollsspelarna genomför en legitim protest, eller om de istället visar brist på patriotism och brist på respekt för den amerikanska flaggan. Dessa kritikers åsikt skulle kunna jämföras med en amerikan som vägrar delta i den amerikanska trohetseden, Pledge of Allegiance. Exempelvis har flera Nascar-stall uttalat sig kritiskt mot NFL-spelarna. På Twitter sprids nu hashtaggen #nflboycott i ett försök att pressa de bångstyriga spelarna att stå upp under nationalsången.

[contextly_sidebar id=”7HNZ0ZbiEMLgEYGAN33Mp85YruwXWtaT”]

Den som tvivlar på att det existerar rasism i det amerikanska samhället har antingen inte läst en enda amerikansk tidning eller sett någon nyhetssändning de senaste fyrtio åren, alternativt lever i total förnekelse. Bråket verkar heller inte i första hand handa om rasismens vara eller icke vara, utan huruvida det är rätt att lyfta frågan på det sätt som spelarna gör.

En som inte tycker det är alltså USA:s president Donald Trump. På måndagen var han inne på sitt fjärde dygn av protester via Twitter och på andra sätt mot NFL-spelarna, som han menar borde sparkas ur ligan om de inte visar respekt för flaggan.

Den första frågan som inställer sig är förstås om Trump verkligen inte har något bättre att göra. Det saknas inte problem för presidenten att hantera: USA är på stadig väg mot en militär konfrontation med Nordkorea (som också eldats på av Trump), i kongressen försöker republikanska politiker samla sig kring en skattereform (om vilken man är oenig), och partiets senaste försök att riva upp förra presidenten Obamas skattereform kraschade i slutet av september.

Men om man följt Trumps kampanj och hans tid hittills i Vita Huset, som jag har, så vet man att det är exakt så här Trump fungerar. Man kan tycka att en president inte skulle ha något att vinna på att ge sig in i ett infekterat bråk med sportstjärnor, som nu delar en redan djupt polariserad nation. Men Trump verkar styras av impulser, snarare än strategiska överväganden, och dessutom har de impulserna hittills tjänat honom bra (han vann ju valet).

Det finns också ett par andra omständigheter som, utifrån Trumps logik, förklarar och även motiverar NFL-bråket:

1. Bråket eldar på Trumps politiska bas

Att demokrater inte är positiva till Trump förvånar ingen. Värre för presidenten är att många republikaner heller inte stödjer honom. Enligt Pew Researchs augustimätning höll 77% av republikanerna visserligen med presidenten i sakfrågor, men bara 34% gillade sättet han hanterar jobbet på. (Mätt på hela befolkningen har Trump starkt stöd av bara 16% av befolkningen, enligt Pew.)

Om det alls finns ett rationell tänk bakom Trumps attack mot amerikanska fotbollsspelare så skulle det vara att fånga upp konservativa, och kanske någon enstaka högerdemokrat, som störs av spelarnas brist på patriotism. Nationalistiska utspel präglade Trumps hela valkampanj och fick honom vald. Och inget eldar upp amerikaner, särskilt konservativa väljare, som när ett beteende anses vara ”un-American” eller när någon visar bristande trohet mot nationen, konstitutionen eller kärnfamiljen.

[contextly_sidebar id=”SAv3chuVBTBE9JlcKyx7C29hxoYtbdgk”]

Detta, patriotismen, är en av de frågor som effektivast kan ena särskilt det ultra-konservativa segmentet i den amerikanska väljarkåren, möjligen överträffad enbart av aborterna, vapnen och religionen. Trumps utspel om NFL är med andra ord ett perfekt verktyg för att cementera hans relativt lilla men högljudda skara av extremt lojala supportrar. Med lite tur kan patriotismen även hjälpa till att vinna tillbaka konservativa väljare som börjat tappa tron på Trump, efter åtta månader av uteblivna framgångar i kongressen.

2. Bråket distraherar

Som sagt så finns många frågor som är viktigare och mer akuta för Trump att hantera än bångstyriga fotbollsspelare. Skattereformen bara måste bli av, men Republikanerna har problem att enas om hur. Partiet ägnade sju år åt högljudda löften om att riva upp Obamacare, utan att lyckas. Trumps utlovade satsning på infrastruktur har vi inte sett röken av. Specialutredaren Muellers granskning av rysk påverkan i valet 2016 rullar vidare med vad som verkar vara stor effektivitet. Och så var det som sagt Nordkorea. Bland annat.

Trump har förvisso genomfört en hel del förändringar. Till stor del har de skett genom dekret, så kallade ”executive actions”, eller genom att tillsätta myndighetschefer som exempelvis river upp Obamas miljöregleringar om utsläpp och annat. Han har dock ingen stor lagstiftningsmässig reform att visa upp för väljarna, och det är osäkert om han kan hämta hem före årsskiftet.

I det läget är NFL-bråket ett sätt att ta fokus från käbblet i Washington och att få amerikanska medier att rapportera om någonting annat en Republikanernas oförmåga att utnyttja sin majoritet i kongressen. Det visar sig, återigen, att medierna gärna går honom till mötes.

3. Valår igen 2018

Japp, det är kongressval i november 2018 och valkampanjandet är redan igång. I det sammanhanget fyller Trumps fotbollsbråk en funktion som hänger ihop med punkt ett. Trump har med andra ord allt att vinna på att förse republikaner i kongressen som riskerar att röstas bort med ammunition som de kan använda för att stärka väljarbasen på hemmaplan.

[contextly_sidebar id=”h0fcUq9MSNV3dJgIcxMSTZl7x5JKpfJK”]

Demokraterna ligger visserligen ganska dåligt till inför mellanårsvalet 2018 och verkar egentligen bara kunna enas om att ogilla Trump. Men ju mer tid som går med kaos och brist på framgångar för presidenten och Republikanerna, desto större blir risken att Demokraterna ändå kan flytta fram sina positioner något i någon av kongressens två kammare.

4. Härska genom en delad nation

Det är svårt att finna någonting som Trump gjort sedan han tillträdde som syftat till att ena det amerikanska folket. Inte heller NFL-bråket verkar ha det syftet – USA har på några få dygn visat sig vara splittrat över frågan om spelarnas demonstration är legitima protester mot rasism eller brist på patriotism. (Att nationen är splittrad om rasismen visste vi redan.)

Men att ena nationen skulle knappast tjäna något syfte för Trump – han vann ju valet genom att bli en av de mest polariserande kandidaterna i modern tid (vilket även Hillary Clinton visade sig vara, men av andra orsaker).

Kan Trump inte vinna hela folkets stöd, eller ens en majoritet, är det ingen dålig strategi att åtminstone vinna stödet hos en minoritet – men att vinna dem till hundra procent. Trumps hårda kärna av väljare är svår att köra över, och i ett läge där Trump ställer upp för omval 2020 gör de matematiska finesserna i USA:s valsystem att denna väljargrupp kan utgöra fundamentet att bygga en andra valseger på. Särskilt om det sker mot ett splittrat och ofokuserad demokratiskt parti, som ännu inte hämtat sig från fiaskot i fjol och som bäst håller på att ta sig igenom Hillary Clintons valmemoarer ”What happened?”

In this article