Donald Trump gjorde måndag den 18 september, vid inledningen av den så kallade FN-veckan i New York, sitt första framträdande som president hos den organisation han ägnade en stor del av sin valkampanj åt att smäda. Det var dagen före hans emotsedda tal i generalförsamlingen på tisdagen, ett viktigt framträdande för varje amerikansk president.

Hans kommentar från FN-högkvarteret på Manhattan var dock inte vad många kanske hade förväntat sig från Trump för bara några månader sedan. FN:s byråkrati måste bantas och det går inte an att organisationens budget växer i det oändliga, framhöll Trump visserligen enligt nyhetsbyrån AP:s rapport.

[contextly_sidebar id=”BZSccYwihaHJA70T7HN5pWfhbXmLhcAj”]

”De senaste åren har FN inte nått sin fulla potential beroende på byråkrati och misskötsel. Vi ser inte resultat i linje med den här investeringen”, sa Trump.

Men Trump gav också Förenta Nationerna sitt stöd och deklarerade att USA ska fortsätta att vara en aktiv medlem i världens enda globala samarbetsorganisation.

[contextly_sidebar id=”ZbjrclrJgrbq0pnZWzK8fpuaickjeWmf”]

Två saker kan sägas om presidentens uttalande. Det ena är att hans kritik inte på något sätt är unik. Jag bevakade FN-veckan tre år i rad som korrespondent i New York och inget var lättare att inhämta än kritik mot byråkrati och plågsamt långsamma beslutsprocesser. Även – eller inte minst – från folk som jobbade i FN-apparaten. Flera generalsekreterare har tagit med sig en agenda om att effektivisera sekretariatet i den karaktäristiska skrapan vid East River på östra Manhattan och den svåröverskådliga samlingen av FN-organ spridda över hela världen. Det har dock visat sig vara ett jobb som är lättare att prata om än att ro i hamn.

Den andra noteringen om Trump har koppling till det jag skrev härom dagen, om att presidenten steg för steg – och i takt med att flera tidigare rådgivare som Trump tidigare omgav sig med har försvunnit – ser ut att förändras.

Det är dock inte en förändring som är konstant.

För när Trump dagen efter, tisdagen, höll sitt emotsedda tal i generalförsamlingen – som andra nation efter Brasilien – var det till den gamla vanliga Trump vi blivit vana vid som framträdde. Presidenten hotade Nordkorea och dess ledare, som av Trump fått öknamnet ”Rocket Man”, med förintelse i ett läge när bland andra Kina och Ryssland uppmanar USA till dialog istället för konfrontation.

Och Trump kämpade med att förklara hur hans nationalistiska ”America First”-strategi går att kombinera med FN:s budskap om internationellt samarbete.

”Jag kommer alltid att sätta Amerika först, på samma sätt som ni ledare alla sätter era länder först”, sa Trump samtidigt som han menade att världens nationer ändå måste gå samman mot gemensamma hot.

”Vi kan inte lägre dras fördel av, ensida uppgörelser där USA inte får något tillbaka”, sa presidenten också – en linje som känns igen från valkampanjen – och krävde att andra FN-medemmar gör mer.

Han missade inte heller att återupprepa ett annat kampanjbudskap, kampen mot ”radikal muslimsk terrorism”, en inflammatorisk beteckning som han legat lågt sedan han klev in i Vita Huset i januari.

”Fel tal vid fel tillfälle till fel församling”, recenserade Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) till BBC efteråt.

Trump gick som bekant till val på parollen ”America First”, ett slagord Trumps tidigare rådgivare Steve Bannon verkade uttolka till en stenhård nationalistisk och till stor del isolationistisk doktrin där inte ens USA:s stöd för försvarsalliansen Nato var självklart längre. Just Trumps uttalande om att Nato var förlegat och hans ifrågasättande av principen, formulerad i den omtalade Artikel 5, att ett angrepp på ett Nato-land är ett angrepp på alla, var en av de kontroverser som väckte störst bestörtning i det politiska USA, jämte alla andra mer eller mindre dråpliga episoder med ”Pussygate” och mycket annat.

[contextly_sidebar id=”3wKi3aBfeEyvXEClqyTuNjgEl4aXJnSx”]

Men denne Trump har vi under en tid hört mindre av, fram till tisdagens tal i FN. Anledningen formulerade presidenten själv härom dagen, apropå hans beslut under sommaren att gå in med mer trupp i Afghanistan – en politik som presidentkandidaten Trump knappast hade drivit för ett år sedan.

”Min ursprungliga instinkt var att dra oss ur (Afghanistan, reds anm), och historiskt har jag gillat att följa min instinkt”, sa Trump till reportrar tidigare under sommaren. ”Men hela livet har jag hört att beslut är mycket svårare att ta när du sitter bakom skrivbordet i the Oval Office; med andra ord, när du är president. Så jag studerade Afghanistan mycket detaljerat och utifrån varje möjlig vinkel”.

Uttalandet är viktigt dels eftersom Trump inte hade behövt medge att han låtit sig påverkas av presidentämbetet, men valde att göra det, och dels för att det bekräftar vad alla andra amerikanska presidenter också erfarit vare sig de vill det eller inte: att tyngden av ämbetet tenderar att förändra dem. Eller annorlunda uttryckt: när valpropaganda ska omsättas i realpolitiska beslut så är det plötsligt inte lika enkelt längre.

En del tyder också på att Trump fått god hjälp att byta ståndpunkt från den hårdföra ”America First”-nationalisten han marknadsförde under 2016 till dagens version. Nyhetsbyrån AP rapporterar inför Trumps framträdande i FN, om ett möte den 20 juli vars enda syfte var att utbilda Trump om USA:s roll i världspolitiken och varför det är behäftat med problem att montera ned USA:s militära och diplomatiska närvaro.

Mötet var uppstyrt av försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis och försvarsministern Rex Tillerson och hölls i en fönsterlös möteslokal i försvarshögkvarteret Pentagon som kallas The Tank. Där samlades en stor mängd experter på diplomati, handel och försvar i syfte att utbilda och informera presidenten om varför Amerikas Förenta Stater behöver en så stor – och dyr – utrikes- och militär organisation.

Mattis och Tillerson valde, enligt nyhetsbråns anonyma källor, strategin att lägga tyngden på sådana argument som en affärsman skulle kunna ta till sig och förstå sig på. Med mängder av diagram, staplar och annan fakta presenterade raderna av experter sin syn på varför USA borde fortsätta vara en global ledare som är involverad i stort sett varje regional kris på ett eller annat sätt, för att nu inte nämna varje global kris.

Efteråt sa Trump att det varit ”ett väldigt bra möte”, skriver AP.

Ska man tro dem som var där så tog Trump till sig åtminstone delar av de argument som presenterades för honom av individer betydligt mer kunniga om USA:s utrikespolitik än Trump själv är.

En av dem som recenserade presidentens intresse vid mötet var USA:s nationella underrättelsesamordnare, Dan Coats, enligt nyhetsbyrån:

Director of National Intelligence Dan Coats, speaking just a day after the Pentagon meeting, told an audience at the Aspen Security Forum that Trump interrupted briefings so often that he and his team frequently needed to circle back to their main points multiple times.

“What we found is someone who has not been in government, not been in the intelligence business, not having relationship to that, but is asking an awful lot of questions and a lot of them were good questions,” he said.

Inför FN-veckan har presidenten, som rapporterats vara mycket lättdistraherad, gått igenom ytterligare preparering av rådgivare. Det har även rapporterats om att Vita Huset nu plötsligen överväger att låta USA stanna kvar i den globala klimatöverenskommelsen, Parisavtalet, även om det inte verkar ha bekräftats.

Det är alltså två olika versioner av Trump som framträder: den bombastiske som stod framför världens ledare i generalförsamlingen – hos en organisation vars existens går på tvärs med Trumps kampanjbudskap – och så den mera upplysta Trump som sakta verkar kunna greppa skillnaden mellan valkampanj och realpolitik.

Det handlar av allt att döma om en splittrad amerikansk president, som å ena sidan måste tillfredsställa sina kärnväljare med ett nationalistiskt ”America First”-budskap. Och som å andra sidan måste få det budskapet att gå ihop med USA:s utrikespolitik och internationella alliansbygge. Resultatet blir en Trump som ena dagen anlägger en resonabel och nyanserad ton, bara för att nästa måla vidare på sin dystopiska och svartvita världsbild av vi och dem.