Oväntade ting har inträffat i Washington i september. Åtta månader in i Donald Trumps presidentskap – en period som Demokraterna till stor del ägnat åt att fundera över varför partiet förlorade valet – har en ny dynamik mellan kongressen på Capitol Hill och Vita Huset börjat sippra fram. En dynamik som, om den fortsätter, diametralt kan förändra bilden av Trumps presidentskap.

Trump, som i åratal berömt sig själv för att vara en storartat ”dealmaker”, har börjat leverera just ”deals”. Och han gör det ihop med – Demokraterna.

Bakgrunden är denna: presidenten har hittills inte fått någon stor reform igenom kongressen, ett betydligt sämre ”track record” än många tidigare presidenter. Trump har uträttat en hel del annat, men det har skett via dekret, ”executive actions”, och andra sorters beslut, inte lagstiftningsvägen. Han fick visserligen en konservativ HD-domare godkänd av senaten, men inte förrän kammaren röstat för att ändra sina egna röstningsregler.

Som alla med intresse för amerikansk politik minns så slutade försöket att riva upp Obamacare, förre presidentens sjukvårdsreform, i fiasko i somras efter flera försök. Jag skrev om saken här. Trots republikansk majoritet i kongressens båda kammare så kunde partiet inte få igenom beslutet att riva upp den bland konservativa hett avskydda reformen. Försöket kraschade slutgiltigt i senaten, där majoritetsledaren Mitch McConnell fick se sig besegrad. Detta efter att Republikanerna ägnat sju år åt att lova riva upp Obamacare.

[contextly_sidebar id=”exJ0GFh688K9qWHAr4zUHJUD2VJzy37B”]

Man kan tycka vad man vill om löftet att riva upp en sjukvårdsreform som försett 20 miljoner amerikaner vårdförsäkring sedan den infördes. Men det är svårt att inte ha viss förståelse för Trumps frustration över att hans eget parti misslyckats.

Vilket för oss till den senaste sortens dramatik – Trumps uppgörelse med Demokraterna. Det började med uppgörelsen mellan Trump och kongressens båda demokratiska ledare, senatens minoritetsledare Chuck Schumer och hans dito Nancy Pelosi i representanthuset, om att höja USA:s skuldtak och fixa till en kortsiktig tre månader lång finansiering av den federala staten. Av vad som rapporterats har det framgått att förhandlingarna gick trögt och att Republikanerna återigen såg ut at få svårt att få igenom sina förslag. Presidenten vände sig då till de båda minoritetsledarna, gav dem sitt stöd för deras lösning – som snabbt kunde röstas igenom.

Kvar stod Republikanernas majoritetsledare i kongressen, senatens Mitch McConnell och talmannen Paul Ryan i ”huset”, och fann sig plötsligt vara bortdribblade av sin egen president.

I september har det fortsatt med vad som kan bli en uppgörelse mellan Trump och Demokraterna för att skydda så kallade ”Dreamers”, unga illegalt immigrerade individer som levt nästan hela sina liv i USA. Under sensommaren gav Trump kongressen en tidsfrist på sex månader för att få fram ett nytt skydd för sådana immigranter, sedan han rivit Obamas tidigare program.

Vad är det som hänt? Varför börjar en president som under valkampanjen förra året framställde sig som ärkekonservativ i många frågor nu sluta uppgörelser med Demokrater?

Jag ser flera potentiella orsaker:

• En är den tidigare dynamiken i kongressen, eller snarare brist på dynamik. I åratal har politikerna i Washington varit minimalt framgångsrika med att sluta uppgörelser över partigränsen, annat än i yttersta nödfall och vad gäller okontroversiella lagförslag. Det amerikanska folket är förstås utled på kongressens ineffektivtet, vilket visat sig i flera förtroendemätningar där kongressen hamnar i bottenligan.

Obama ruttnade under sina åtta år på sakernas tillstånd och allt tyder på att Trump, med all rätt, reagerat likadant. När han såg en chans att få någonting uträttat med Demokraternas hjälp så tog han den.

• Trump har sedan tidigare en mångårig personlig relation med särskilt senatorn Chuck Schumer, Demokraternas minoritetsledare i senaten. De är båda från New York och Trump, som varit Demokrat, har genom åren skänkt pengar till Schumers valkampanjer. Det är ingen hemlighet att Trump värderar personliga relationer högt. Han har å andra sidan inte hunnit bygga någon långvarig relation med någon av de republikanska ledarna i kongressen, främst Ryan och McConnell, varav båda dessutom dröjde in i det längsta med att ge Trump sitt stöd under 2016 års kaotiska valkampanj.

• Sedan början av sommaren – för att inte tala om jämfört med i januari när Trump tillträdde – har mycket förändrats inne i Vita huset. Borta är Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon, en ärkekonservativ provokatör som såg USA:s medier som ett oppositionsparti och som, såvitt det verkade, verkade ha som sitt främsta mål att Trump skulle tillfredsställa sina mest lojala väljare och strunta i resten.

• Som ”chief of staff”, stabschef, har Trump sedan ett par månader den tidigare militärofficeren John Kelly. Han har skapat ett strikt system av ordning och reda när det gäller vilka som har tillträde till presidenten. Ihop med andra som också försvunnit, som den tidigare säkerhetsrådgivaren Mike Flynn, är miljön runt Trump nu radikalt annorlunda än för bara några månader sedan. Av de nyhetsrapporter som kommit, och som är behäftade med en viss osäkerhet eftersom de ofta bygger på anonyma källor som kan ha egna agendor, så verkar det som att Trump är omgiven av mera resonerande och, befarar vissa av hans lojala supportrar, liberala eller åtminstone vänsterkonservativa influenser nu jämfört med då.

Bland konservativa kretsar tas allt detta emot med blandade känslor. Särskilt den eventuella uppgörelsen mellan Trump och Demokraterna om att skydda unga illegalt invandrade individer ses, om den blir verklighet, som något av en vattendelare.

”Det finns bara en sak som knäcker Trumps bas, och det är om han ger upp om immigration”, säger Steve King, en omtalat hård republikansk hök i representanthuset vad gäller immigrationspolitiken, till Real Clear Politics.

Andra gör annorlunda tolkningar av vad som håller på att hända.

”Du har en okonventionell president som inte är begränsad till de konventionerna kring politiskt beteende som folkvalda har. Han skakar om saker och ting”, säger senatorn John Cornyn från Texas, nummer två i senaten efter McConnell, till New York Times.

Tidningen beskriver reaktionen hos somliga republikaner så här:

Knocked off balance, Republicans say they really have no choice but to find a way to navigate within the president’s new architecture. They say it would have been more truly bipartisan had Mr. Trump invited Republican leaders to join him at the dinner table with the Democrats. And they don’t expect all that many occasions when Mr. Trump and Democrats are able to come together.

En tolkning av Trumps plötsliga förhandlingsvilja – efter ett drygt halvår av kaos där de flera utredningarna kring hans kampanjs eventuella samarbete med Ryssland inför valet tagit mycket kraft och uppmärksamhet – är att han nu har börjat förstå mera av vad presidentskapet faktiskt handlar om.

Till reportrar ombord på Air Force One nyligen deklarerade han, enligt Times:

”Jag är Republikan rakt igenom. Men jag märker också att vid vissa tillfällen för att få något gjort så fungerar det inte på det sättet.”

I ett läge där Trump anklagas för att inge gjort ett dugg för att ena nationen så uppenbarar sig här en möjlighet för honom att kunna gå till historien som en president som faktiskt lämnar något positivt efter sig. Inte bara vad gäller att ena nationen, utan att faktiskt förändra sättet som det höggradigt polariserade Washington fungerar på. Kan Trump visa att han är redo att faktiskt sluta ”deals” med vilket parti som helst, givet att det skapar något gott för nationen, så vore det inget mindre än ett epokgörande skifte i den amerikanska rikspolitiken.

Trump är inte där än, och det kommer att krävas mera än en kortsiktig budgetlösning och ett nytt immigrationsprogram för att få det att hända. Chansen finns också att han schabblar bort sitt momentum genom nya kontroverser och ogenomtänkta uttalanden som tar fokus från hans administrations agenda, som så många gånger förr.

Men icke desto mindre, möjligheten ligger inom räckhåll – bara han lyckas fånga den och hålla kvar i den.