STOCKHOLM — Juli 2016 var en het, kvalmig månad i stora delar av nordöstra USA.

Och den kom att bli en av de mest arbetsintensiva under mina drygt tre år som New York-korre.

Men den inleddes alldeles utmärkt trevligt med firandet av 4th of July, nationaldagen, på ett tak i Brooklyn där vi klädde oss i festliga hattar, åt burgare och drack öl och besåg fyrverkerierna över East River:

Men under andra hälften av juli väntade två politiska journalistiska mega-event som både var lockande och avskräckande på samma gång: de två partikonventen, Republikanernas i Cleveland, Ohio, och Demokraternas i Philadelphia, Pennsylvania, veckan efter.

Det var nu valrörelsen skulle kickas igång på allvar och slutstriden om Vita Huset inledas. Ännu var varken Donald Trump eller Hillary Clinton vald till sitt respektive partis officiella kandidat.

Jag väljer att köra till Cleveland. Det är en fin tur som tar något dygn, effektiv tid, och som bland annat leder genom Amish-folkets områden i Pennsylvania. Dessutom går vägen förbi Pittsburgh, den forna stål- och industristaden som lyckligtvis behållit mycket av sin industriella charm men som lyckats återhämta sig ekonomiskt sedan verkstadsjobben försvann för ett eller ett par tiotal år sedan. Jag ser fram emot att se Pittsburgh.

Men knappt har jag checkat in på hotellet den 15 juli förrän det smäller: flera tiotals döda i lastbilsattentatet i franska Nice.

[contextly_sidebar id=”5RAUnXiKdfWUon7ROcfjWtqgiPzThG5T”]

Nu inträffar det som snabbt blivit en korres vardag i internetnyheternas tidsålder. Redaktionen hör av sig och vill att jag live-bloggar om katastrofen, trots att jag sitter i västra Pennsylvania och på fel sida Atlanten från Frankrike räknat.

Men det är mindre konstigt än det verkar. Behovet av att hålla en rapportering igång medan det är natt i Sverige är stort för alla dagstidningar. Och genom att utnyttja korrespondenter i andra tidszoner än den där händelsen inträffat så går det att få en bevakning som täcker dygnets alla timmar.

Under mina drygt tre år i som New York-korrespondent hann jag bland annat live-rapportera sex kvällar i rad om krisen i Ukraina, det svenska riksdagsvalet och valet i Storbritannien, samt flera av de senaste årens terrordåd. Jag har hunnit utveckla en strategi för att snabbt få fram så pålitliga fakta som möjligt via lokala medier och andra knep för att kunna genomföra en rapportering som förhoppningsvis är så korrekt den kan bli givet förutsättningarna.

Sittande på ett hotell i Pittsburgh slänger jag sålunda under några kvällstimmar medan redaktionen sover hemma i Stockholm ut alla uppgifter jag kan få tag på om lastbilsattacken. Det blir en förhoppningsvis hyfsat intressant direktrapport och delar av ett par artiklar på SvD.se.

När morgonpersonalen dyker på på redaktionen i Stockholm och löser av mig är jag slutkörd. Och hungrig, för någon middag har det inte hunnit bli. Det är bara ett problem: det är midnatt i Pittsburgh och det mesta är stängt.

Jag slänger mig iväg i hyrbilen till en närbelägen restaurang. Där är baren öppen men de har ingen mat. Vidare i hög fart in i city, som ligger fint belägen precis där floden delar sig i två delar och landremsan bildar en triangel med vatten på två sidor. Jag siktar ett Hard Rock Café, knappast känt som en kulinarisk högborg men trots allt öppen.

Jag kör fel, svär, vänder och gör ett andra försök att nå stället. Lyckas baxa in bilen i ett parkeringshus. Inne på Hard Rock är det skränig musik och det verkar pågå någon sorts show på scenen. Jag passerar förbi utan att ta notis om oredan och hugger en servitris.

”Hey, is the kitchen still open?”

”Yes, it sure is.”

YES! Jag slipper gå och lägga mig hungrig. Medan städpersonalen börjar städa av borden och ställa upp stolarna för kvällen så sitter jag i restaurangens tystaste hörn några minuter senare och mumsar på fried chicken och tar en kall öl. Det är det godaste jag ätit på sedan 4th of July-firandet i New York knappt två veckor tidigare.

Min bilresa mot Cleveland och det republikanska partikonventet går vidare. Jag laddar för att börja rapportera om amerikansk politik på allvar.

Men bara ett dygn senare, den 16 juli, smäller det igen, den här gången i Turkiet. Under några dramatiska timmar håller världen andan innan det står klart att den falang inom militären som försökt ta makten har misslyckats.

Och återigen sitter jag på ett hotellrum och direktrapporterar om en händelse som pågår ett världshav bort:

Jag dimper ned i ett Cleveland som verkar i det närmaste belägrat av polis och Secret Service-agenter. Första dagen i stan ska jag spela in lite video till ett klipp att skicka hem till tidningen. Och som vanligt i den här valrörelsen har jag inte fått någon fotograf med mig av tidningen utan får filma själv.

Jag lyckas hitta en vinkel på en parkeringsplats med vy över den arena, Quicken Loans Arena, mitt i Cleveland där konventet ska starta om något dygn. Men knappt har jag hunnit ställa mig framför kameran innan en polisman dyker upp.

”Har du tillstånd att filma här?”, undrar han.

”Tillstånd och tillstånd, jag trodde det var en vanlig, offentlig p-plats”, säger jag och visar presskortet.

Han är mycket vänlig och föreslår att jag ska ta mig upp på taket till ett närbeläget kontorskomplex istället för att filma där. Det är ingen dum idé, för därifrån skulle jag få väsentligt mycket bättre vy över arenan där Donald Trump snart ska väljas till republikanernas presidentkandidat.

Men jag hinner inte packa ihop kameran förrän nästa polisofficer närmar sig.

”Ojdå, här kommer Secret Service”, mumlar polisen. För säkerhets skull tillägger han:

”Det var inte jag som kallade på honom.”

Även Secret Service-agenten är en hyvens kille, visar det sig. Dagarna som följer blir extremt hektiska och dramatiska, vilket jag skriver om här.

Men det är en annan historia.