Dags för sista hösten i New York

1374
1374

ARLANDA, SÖNDAG — Den här resan från Stockholm till New York är speciell, åtminstone för min egen personliga del. Det är nära nog exakt tre år sedan jag flyttade från Stockholm och började jobba som korrespondent i New York hösten 2013. Och nu, med ett par tre månader kvar, känns det rätt skönt att se slutet på min New York-stationering.

[contextly_sidebar id=”tAkGiWbr7rsIZPLiSrjy4woHt6KB2VRd”]

Det här inlägget är inte ett bokslut på tiden i denna fantastiska, högljudda, roliga, irriterande, vackra och förfärliga stad – ett sådant kommer senare. Men nu, när jag passerar treårsmärket, känner jag ändå två saker som jag måste konstatera, om så bara för min egen skull: 1) jag skulle inte vilja ha haft det här äventyret ogjort. Och 2) det passar bra att avrunda mot slutet av året när presidentvalet i november är avklarat.

Jag ska inte sticka under stol med det faktum att New York länge känts mera ”hemma” än Stockholm. Dock grumlas den känslan en aning av att jag inom ett par veckor ska flytta ut ur lägenheten på 655 East 14th Street och in i en ännu okänd andrahandsbostad de sista månaderna. Amerikanska hyreskontrakt är inte särskilt flexibla, om vi säger så.

Oavsett lägenheten så anar jag att mellan tre och fem år är en lagom period att stanna vart man än är stationerad. Efter hand slutar man se det land och den stad man bevakar med ”nya” ögon, blir ett med den kultur och det samhälle man ska granska och blir, kanske oavsiktligt, en sorts medborgare i det land där man befinner sig. Det är inte någon bra förutsättning för en journalist, tror jag.

Så av yrkespraktiska skäl – för att inte nämna de privata – är det förmodligen alldeles perfekt att jag nu, om någon timme, kliver på planet till JFK och inleder min sista, förhoppningsvis roliga och utan tvekan intensiva finalperiod som New York- korrespondent. Det finns fortfarande massor av jobb som är ogjorda, och New York kommer att kännas som min andra hemstad i många år, kanske hela livet. Och ska sanningen fram så känner jag mig en hel del som en New Yorker efter tre år på Manhattan. Men amerikan, nej, det kommer jag aldrig att bli.

In this article