Skrev en analys om USA:s president apropå tisdagens nyhet att Iran och USA med dess sex allierade stormakter, mot alla odds, slutit ett avtal som ska hindra Iran från att utveckla kärnvapen.

Läs den här på svd.se.

Eller här nedanför:

Kärnteknikavtalet med Iran är president Obamas största utrikespolitiska triumf. Samtidigt är det ett av hans mest kritiserade politiska projekt, även inom delar av hans eget parti. Han ritar om kartan över Mellanösterns allianser – men enbart historien kan avgöra om det leder till en säkrare värld.

Mycket av vad en amerikansk president gör inom utrikespolitiken kan analyseras endast genom historiens prisma. Det har varit både en förbannelse och en befrielse för männen som suttit i Vita Huset att deras manövrar, just då, i stridens hetta och i en alltmer polariserad amerikansk politik, endast kunnat recenseras i nuet. Argumenten för och emot har stannat vid just argument, och enbart när månad lagts till månad och bildat år och decennier, först då har det stått något sånär klart om presidentens politiska bedrifter genererat en bättre och säkrare värld, eller inte.

Avtalet mellan Iran och USA samt dess fem allierade är precis ett sådant politiskt projekt. Vi vet om tio-femton år om Iran skaffade kärnvapen eller inte, trots avtal. Eller, som dess kritiker hävdar, rent av tack vare avtalet.

Obama har investerat en stor del av sitt politiska kapital i diplomatin som verktyg för att hantera det iranska kärnteknikprogrammet. Vägvalet säger en hel del om honom som president och som person. Detta är hans andra utrikespolitiska triumfprojekt på drygt ett halvår; i december annonserade han, ihop med Kubas president Raul Castro, att de amerikansk-kubanska diplomatiska relationerna återupptas efter fem decenniers kallt krig och handelsblockad.

– Om man prövat något i femtio år som inte har fungerat så är det dags att pröva något annat, motiverade Obama draget att närma sig Kuba.

I båda fallen, Kuba och Iran, möter han som väntat hård kritik, fast med olika motiv. Ingen tror på allvar att diplomatiska relationer med Kuba ger en mera osäker värld. Men sedan i vintras har särskilt republikanska politiker gått ut mycket hårt mot varje form av förhandling och avtal med den iranska regimen. Irans nuvarande regering må verka ljusår mer reformvänlig och pragmatisk än den förra, men det hindrar inte att Obamas belackare hävdar att han nu har skapat en mera osäker värld än tidigare.

– Jag ska göra allt jag kan för att stoppa avtalet, deklarerade talmannen i representanthuset, republikanen John Boehner, på tisdagen.

En av de hårdaste kritikerna är Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som i mars inbjöds av republikanerna för att i kongressen argumentera emot de iranska förhandlingarna. Talet markerade den lägsta nivån på flera år i de amerikansk-israeliska relationerna. Inte blev det bättre av att republikanerna i ett öppet brev till det iranska ledarskapet skrev att om en republikan vinner presidentvalet nästa år så kommer alltihop att rivas upp i vilket fall.

Kritikerna mot diplomatin som verktyg oroar sig för att Iran använder sin nyvunna frihet och de ökade investeringar som lyfta sanktioner ger till att snabbare ta fram en atombomb än om inget avtal skrivits. Utan att känna till alla detaljer i överenskommelsen och hur de fungerar i praktiken är det svårt att värdera rädslan. Möjligen undervärderar kritikerna Irans vilja att åter släppas in i diplomatins finrum och slippa stämpeln som skurkstat. Och kanske är Teheran redo att offra de påstådda planerna på kärnvapen för möjligheten att få fart på ekonomin med ökad oljeexport.


I vilket fall – oron finns där och det går inte att avfärda den förrän vi vet, om ett decennium eller så, hur det gick.

Alla presidenter försöker – medan de nervöst sneglar på Abraham Lincoln – skriva historien om sig själva som ledare som lämnade världen i lite bättre skick än de fann den. Obama för sin del fick en rivstart. Redan innan han hunnit uträtta någonting så vann presidenten Nobels fredspris. Då verkade det snarast löjeveckande. Men nu, sex år senare, verkar han ha bestämt sig för att ägna sin sista tid i Vita Huset åt att en gång för alla förtjäna utmärkelsen.

Barack Obama trotsar den allmänna bilden av en president mot slutet av sin tid i Vita Huset, därtill med oppositionspartiet i majoritet i kongressens båda kammare. ”Lame duck” har en sådan president brukat kallas, men den bilden stämmer illa på Obama. Listan blir lång: hans sjukvårdsreform Obamacare är igång och har gett miljoner amerikaner tillgång till sjukförsäkring, även om reformen alltjämt möter avsky av konservativa. Han har reformerat immigrationspolitiken. USA har inlett ett klimatsamarbete med Kina, högsta domstolen gick Obamas väg och tillät homoäktenskap och han fick grönt ljus för att förhandla fram ett frihandelsavtal med Asien (det sistnämnda paradoxalt nog med hjälp av republikanerna i kongressen).

Det shiamuslimska Iran är dessutom en av de hårdaste bekämparna av sunnimuslimska terrororganisationen Islamiska Staten, IS, och kärnavtalet väntas göra att USA nu mera öppet kan koordinera sina flygattacker med iranierna.

Han har förstås misslyckats också. Av vicepresident Joe Bidens försök att driva fram hårdare vapenlagar blev intet. Han har inte rått på låsningen och polariseringen i Washington. Och bland annat hans miljöinitiativ på hemmaplan är skadeskjutet.

Men: Iranavtalet är hans största utrikespolitiska triumf hittills. Republikanerna lär arbeta hårt för att fälla det under den 60 dagar långa granskningsperioden i kongressen, men rätt lite tyder just nu på att de lyckas.

Om det går i lås finns bara en metod för att verkligen bedöma dess verkliga nytta. Att vänta och se.

Erik Bergin

SvD:s New York-korrespondent