STOCKHOLM, ONSDAG — Allt är inte bra med Sverige och svenskheten. Igår, just hemkommen från USA, fick jag ett klockrent exempel:

Går på Hornsgatan på väg mot Slussen. En person, såg inte riktigt om det var en man eller kvinna, kör in ett hjul på en barnvagn framför min ena fot. Jag snubblar till och är på väg att ramla i backen innan jag återfår balansen. Vänder mig lite halvt om och förväntar mig halvt om halvt ett snabbt ”ursäkta”.

Inte ett knyst. Överhuvudtaget ingen reaktion. Människan rullar vidare med sitt vagnhelsike som om inget hänt.

Det hade aldrig hänt i USA. Begår man ett fel i USA ber man om ursäkt. Punkt. ”Oh, I’m so sorry, are you alright?!” Men inte i Sverige, där vår nervositet för att närma oss främmande människor, eller vad det nu är, sätter stopp för varje närmande, om så bara ett enkelt ”ursäkta”. Detta gillar jag inte med Sverige och svenskheten, vi är efterblivna jämfört med stora delar av övriga världen, och särskilt jämfört med USA.

* * *

Midsommarfixandet är i full gång. Jag har gjort två västerbottenpajer som står i frysen. H håller på med midsommarsillen.

Däremot har ett annat problem uppstått: båten står på land. Det är ett fel på drevet som upptäcktes efter att den sjösatts och som de ännu inte fått ordning på, uppenbarligen. Den skulle ha varit redo för (ännu en) sjösättning i måndags, men så här hittade jag den idag, onsdag: