Blir han nästa president?

Blir Ted Cruz, 44, republikansk förstagångssenator från Texas, USA:s nästa president? På ytan talar mycket emot det – ung, oerfaren och, anser vissa politiska analytiker, alltför långt ut på högerkanten. Men på två av de punkterna påminner Cruz förvisso om en annan välkänd politiker: president Obama, även han för sex år sedan en ung senator som slog sig in framför Hillary Clinton och säkrade Vita Huset i presidentvalet 2008.

På måndagen i Lynchburg, Virginia, lanserade Ted Cruz sig själv som kandidat till presidentvalet 2016. Han är först ut på plan, vilket inte nödvändigtvis behöver vara en fördel. Men politiska bedömare från båda läger verkar överens om att det utan tvivel är en skicklig talare och debattör som nu öppnar rallyt mot Vita Huset.

I sitt tal i Lynchburg försökte Cruz slå an flera klassiskt konservativa strängar – krympt federal stat, skattesänkningar, tuff attityd i utrikespolitiken och, förstås, skrotning av president Obamas sjukvårdsreform Affordable Care Act, eller Obamacare. Även konservativa politiska analytiker och strateger konstaterar i och för sig att Cruz berättade mest om vad han var emot, däremot inte särskilt mycket om vad han var för. Vad vill han? Vilken politik vill ha driva?

Politiska analyser på måndagen andades tycktes andas en viss försiktighet kring Cruz chans att vinna Vita Huset. Wall Street Journals konservativa ledarsida konstaterar att Cruz har mycket att bevisa som ung och oerfaren – men också att han är en skicklig talare. Liberala New York Times skriver att medan Cruz lyckas appellera till de väljare han vill så bestod hans tal på måndagen mest av tomma, konservativt laddade, ord utan verkligt innehåll.

Som nybakad senator i kongressen gjorde Ted Cruz sig känd — ökänd, om du frågar demokrater – som vältalig orosmakare hösten 2013 när han, uppbackad av ultrakonservativa Tea Party-medlemmar, hjälpte till att orkestrera en storslagen, men till slut misslyckad, kampanj i senaten för att dra in finansieringen för Obamacare. Ett spel som inkluderade USA:s budget och ledde till en drygt två veckor lång nedstängning, så kallad ”shutdown”, av en stor del av de federala myndigheterna i USA i brist på en budget (senaste gången det hände var under Clinton-administrationen).

Den opinionsmässiga smällen av budgetfiaskot fick till största delen Republikanerna ta. Partiet har sedan den ödesdigra hösten 2013 försökt städa upp och få Republikanerna att återigen framstå som ansvarsfullt i kongressen (USA:s parlament, bestående av senaten och representanthuset).

Den nya majoritetsledaren i senaten, Republikanske senatorn Mitch McConnell, lovade exempelvis efter partiets valseger i mellanårsvalet i november 2014 att det nu var slut med både ”shutdowns” och obstruerande från högerflygeln. (Det löftet har inte infriats ännu, men det beror åtminstone delvis på att den nya demokratiska minoriteten i senaten också gör sitt bästa för att blockera lagförslag).

Och mitt i allt detta republikanska städarbete kommer alltså Tea Party-senatorn Ted Cruz ut som första presidentkandidat 2016.

För republikanerna kan det innebära ett problem, av flera skäl. Partiet kan, i värsta fall, se fram emot så många som tio-elva kandidater inför presidentvalet, utöver Ted Cruz. I praktiken blir det troligen inte så många som verkligen kickar igång sina kampanjer, men fem-sex är många nog. Flera av dem harvar dessutom efter väljare i samma Tea Party-segment som Ted Cruz nu försöker bygga en valplattform på. Detta i ett läge när partiet helst vill gömma undan de mest radikala extremhögerpolitikerna, varav flera inte beräknas ha någon chans. Till sist är risken för kannibalisering uppenbar med så många kandidater inför partikongresserna i vår och sommar.

Det demokratiska startfältet ser radikalt annorlunda ut. Hos Demokraterna finns förra utrikesministern Hillary Clinton – och just inte någon annan. Två politiker, Martin O’Malley och Jim Webb, tidigare guvernör i Maryland respektive senator, överväger kandidaturer. Men de ligger redan på förhand hopplöst efter Clinton – som samtidigt är tillfälligt vingklippt av en skandal gällande hennes eposthantering under tiden som utrikesminister.

MERA LÄSNING Vem ställer upp 2016– och vem gör det inte? (New York Times)

De kommande veckorna kommer sannolikt flera kandidaturer att offentliggöras och nya kampanjer dras igång. Men med dagens startläge, och den tidigare interna splittringen mellan moderata och extrem-Tea Party-politiker inom Republikanerna, är det just nu på den konservativa sidan som den mesta spänningen finns.