”Urban tourism” vid Beckomberga

I Bromma strax väster om Stockholm låg en gång Sveriges och ett av Europas största mentalsjukhus. 2000 vårdplatser fanns som mest i de runt ett dussin byggnaderna som var Beckomberga sjukhus. Berättelser därifrån berättar om en fruktad plats, fylld av tragik, ensamhet och galenskap. Men också under en tid en ett praktexempel på den svenska institutionaliserade vårdapparaten.

En gång råkade jag somna, typiskt mej, framför en roman av Knut Hamsun, och vips hade mitt extravak hängt sig ute på toaletten.
– Skärpning, Runa, sa överläkaren, så här kan det inte fortsätta!

Nu ska ”Beckis” bli bostäder, byggnationen har redan påbörjats i delar av den forna, praktfulla sjukhusparken. Jag åkte dit för att dokumentera stället innan det försvinner för gått, en sorts ”urban tourism” i närmiljön.

SvD Kultur publicerade samma dag som mitt besök en artikel om Beckomberga. Artikelförfattaren, Elsie Karlsson, jobbade under några somrar i sin ungdom på Beckomberga. Hon skriver:

Efter andra världskriget började man ifrågasätta om det fanns resurser för de stora mentalsjukhusens dyra vård. Under 60-talet kom också kritik mot institutionerna från flera håll. Studier visade att de som vårdades där institutionaliserades och hade svårt att återanpassa sig till samhället utanför. Den antipsykiatriska rörelsen menade att de terapeutiska effekterna av att vårdas på de stora mentalsjukhusen var liten, och riktade stark kritik mot vad man uppfattade som en förtryckande praktik. Dessutom skedde ett medicinskt genombrott. När man började använda den mer effektiva medicinering som kallas neuroleptika för att lindra symtomen för människor med psykoser blev det enklare att behandla dem utanför den slutna vården.

Få saknar kanske de stora mentalsjukhusen, som försvann under 1990-talet. Å andra sidan kan man utan att vara expert på området konstatera att det tycks saknas alternativ. Och oavsett hur det är med det, så utgör Beckis en epok i svensk medicinsk historia som sent lär glömmas. Av en rad olika skäl.

På bloggen Gotiska klubben delar en anonym skribent, också en tidigare anställd på Beckomberga, med sig av interiörer ifrån mentalsjukhuset:

Beckomberga Mentalsjukhus. Beckis. 1970-talet. Jobbade på tidkort. Hoppade från den ena avdelningen till den andra. Arbetsuppgifterna varierade. Ibland fick man duscha och mata schizofrena patienter. Vi kallade dom för ”skitzar”. Vissa försökte bita en i handen. Om inte det funkade spottade dom på en. Andra sparkades. Nyptes och revs. Man blev alert. Närvarande. Och de använde konstiga ord man inte hört förut. Trädknullare. Industrifitta. Potatisrunkare. Jag förstod sällan vad de snackade om men gillade uppriktigheten i deras språk.

Det är också tragikomisk läsning. Den typ av vård som bedrevs och den typen av patienter det handlade om kunde ibland uppenbarligen resultera i hemska situationer. Som den här:

Ibland satt man extravak för människor som försökt ta sina egna liv, eller andras. En gång råkade jag somna, typiskt mej, framför en roman av Knut Hamsun, och vips hade mitt extravak hängt sig ute på toaletten.
– Skärpning, Runa, sa överläkaren, så här kan det inte fortsätta!

Beslutet om att stänga mentalsjukhuset tycks ha tagits 1984, enligt SvD, men stängningen gick trögt. Först i mitten av 1990-talet stängde Beckomberga. Sedan dess har flera av byggnaderna, inte utan pamp och ståt, stått utan verksamhet. De är nu i ett kraftigt stadium av förfall, med krossade rutor, igenspikade fönster och ovårdade trädgårdar.

Men nu ska området ryckas upp och göras om till bostäder. De här bilderna kan vara några av de sista som tas av mentalsjukhuset i dess nuvarande skick. Så här ser Beckomberga ut i idag.

Fler bilder finns i galleriet här.