Av princip försöker jag att inte jobba hemma, men just nu – eller kanske snarare just i höst – har det ändå blivit en del sådant helt enkelt för att det finns en hel del att göra (delvis också för att man får lugn och ro hemma, men det hör inte hit). Principen är enkel – arbetsgivaren betalar mig inte för det jag gör på min fritid. Så icke heller även om jag på mina lediga timmar packar upp datorn och skriver en artikel, eller vad det nu kan vara.
Men vad som borde vara en ren omdisposition av arbetstiden – jobbar jag en timme hemma så jobbar jag en timme mindre på jobbet – blir alltsom oftast istället gratisjobb hemma, de få gånger det sker. Kanske är det helt ok. Jag vet jag jag måste hinna med under åtta timmar på redaktionen, och hinner jag inte med alla uppgifter så gör jag det vid nån annan tidpunkt.
Ta ikväll till exempel. Jag hade tänkt att jobba någon timme, men en kompis sover över så vi satt och glodde på en usel Bruce Willis-rulle istället. Då inträffar det konstiga: jag drabbas av lite smådåligt samvete för att jag inte jobbat gratis.
Man kan ställa sig två frågor. 1) Om det nu är så, varför jobbar jag inte mer när jag är på jobbet? Svaret: Jo, men eftersom antalet arbetsuppgifter är oändligt – det ska ju göras nya tidningar hela tiden – så skulle jag i så fall behöva jobba oändligt mycket. Och det går ju inte. 2) Varför drabbas jag av dåligt samvete för att jag inte gör något gratis? Svaret där är naturligtvis: Genom att inte beta av mera av den oändliga arbetshögen hemma istället för på jobbet blir jag skyldig mig själv tid. Det jag nu inte gjorde hemma tvingas jag göra på jobbet imorgon istället. Då får jag alltså en ännu större andel av den oändliga högen jobb att klara av på en utmätt tid (åtta timmar) vilket gör allting stressigare.
Allt tycks koka ner till: Är det rätt att jobba gratis hemma för att minska arbetsbelastningen när jag väl jobbar?
Jo, det är det väl. Om det nu verkligen blev en omdisposition av tid, vilket det inte tycks bli, just eftersom det istället tenderar att bli gratisjobb. Då är vi tillbaka på ruta ett. Och så länge jag bara drabbas av dåligt samvete gentemot mig själv är det trots allt ingen fara.

Jaha, så var det utrett. Varför skrev jag egentligen allt detta?